Vad förväntas av mig på mammas begravning?

Bara var som du är just då. Alla förstår och alla har egna känslor som far runt i kroppen. Prata om glada minnen som du har av din mamma och håll dessa minnen vid liv. Gråt om du vill gråta, jag grät inte vid min lillebrors begravning men det var för att jag var ganska klar med gråten just då, ta det som det kommer, var naturlig. Allt går säkert jättebra och blir ett minne det också. *massor med kramar*

Om du efter begravingen känner att minnesstunden med fika kommer bli en plåga så gå inte dit tycker jag. Varför ska du gå dit och må ännu sämre om det får dig att må lite bättre av att slippa. Gå dit med tanken om att du faktiskt kan gå därifrån om du känner för det. Å andra sidan kanske du kommer att känna en trygghet att få vara med människor du känner och som sörjer samma person och att det gör sorgen lättare. Mitt största råd är att släppa dina egna krav och göra det DU känner för. Vill du gå på minnesstunden så gör du det, vill du inte så skippa den!

Jag beklagar sorgen! Ta väl hand om dig!

Vi begravde min pappa förra sommaren, men jag kände inte att det förväntades något av mig. Hade precis som du varit delaktigt i det mesta praktiska eftersom min mamma inte orkade, jag höll ett litet tal på minnesstunden efteråt och tackade alla för att de hade kommit osv ingen förväntade sig detta men jag kände att jag ville göra det.
Det är bara att klara sig igenom det, om du inte äter eller äter eller inte vill prata eller pratar jättemycket spelar ingen roll, de som kommer har full förståelse för att du inte är dig själv en sådan dag.

Musli, Pikku, Axels mamma: Tack för era kommentarer.

Jag tror att det nog kan vara bra att gå dit, men det känns så himla tungt så här innan. Jag tänker på hur man ska sitta, om man måste prata med släkten, sitta med släkten ... jag har några vänner som kommer dit, de kände min mamma väl. Det är skönt att veta att de kommer dit.

Hur tänkte ni innan begravningen för att orka? Det känns som om jag bara vill att den ska vara över, nu på en gång.

*puffar*

Jag tänkte precis som jag skrev: Om jag känner att jag inte orkar så kan jag faktiskt gå därifrån. Det gjorde nog att jag orkade.

Det har du väldigt rätt i. Det gäller väl att göra som du säger, att släppa kraven på sig själv och tänka att om jag inte vill vara kvar, så kan jag gå. Tack.

Det som fungerade för mig behöver absolut inte vara rätt för alla, så tänk inte att du måste sänka dina krav på dig själv. Är bara ett förslag på hur du kanske kan göra. Alla fungerar olika! Kom bara ihåg att följa ditt hjärta och göra det som känns rätt!

Ett litet tips är att gå in i kyrkan innan alla andra kommer för att se på kistan och alla blommorna. Jag tycker det blir för starkt att se kistan för första gången och alla andra sitter i kyrkan när man kommer in. Gjorde så när min pappa begravdes för 1½ månad sedan och det ångrar jag inte i dag.
Om du vill tacka alla som har kommit så behöver du inte säga något själv, be prästen eller begravningsentrepenören att de framför ett tack från er anhöriga.

Pikku: Nä, det förstår jag, men det är ofta just det där att jag känner att jag "måste" saker hit och dit. Det är nog viktigt att tänka att jag får känna efter och får reagera som jag gör, utan att behöva bete mig på ett visst sätt.

Minnet66: Det var en bra idé, både att få se kistan innan och att be någon annan framföra ett tack. Jag tror inte att jag själv orkar göra det. (Sen ska man väl också skicka tackkort efteråt?)