Så trött på min skuldbeläggande mamma

För mig funkade det först när jag insåg att mamma aldrig kommer att bli den mamman jag önskade att hon var.

Länge gick jag omkring och närde en dröm om att mamma skulle vara en sån där mamma som tog hand om mig, i stället för tvärtom som det varit.
Men det var först när jag insåg att en sådan mamma kommer hon aldrig att vara, det var först då som jag kunde förlika mig med den mamman som hon faktiskt är.

Det låter som att du kommit en bra bit på vägen - det är "bara" att kämpa på i samma spår.

Så länge du gör det som gör DIG bra så får hon väl hålla på - det är mest hon själv som lider (även om jag förstår att det är pain-in-the-ass)

Alla dessa martyr-kärringar alltså

Ja hon lider nog massor det skulle jag tro, hon mår inte så bra själv. Problemet är bara hur man slår dövörat till när hon börjar gråta i luren på en och skriker att man är jordens känslokallaste och att hon är världens hemskaste mamma som bryr sig om mig. Suck

Har du på ett lugnt sätt kunna säga till henne hur du uppfattar henne?

Jag var tvungen att bli väldigt tydlig med min mamma och under en period la jag på luren om hon ringde (det var när hon inte var nykter).
Jag hade då informerat henne innan om vad som gällde.
Att hon fick gärna ringa när hon var nykter och hon fick gärna prata om vad som helst men om hon ringde när hon var onykter så skulle jag omedelbart lägga på luren.
Jag var såklart världens elakaste som bara brydde mig om mig själv men det funkade faktiskt.
Hon slutade ringa "på fyllan" och nu har vi en helt OK relation.

Fast din mor låter snäppet värre på martyrskalan än min mor, måste jag medge

Martyr är det minsta man kan säga om henne. Konfronterar man henne så är man egoistisk och otacksam för hon vill ju bara vääääl och bryr sig sååå mycket om en och ääälskar en såå högt. Vilket leder till att man får dåligt samvete för att man ens yppar att hon skulle vara ute efter att ge en dåligt samvete.

Låter som värsta martyr-morsan.
Väldigt egoistiskt och skuldbelägga och ge andra dåligt samvete.
Har nyss fått en bok på posten som jag beställt som heter "Energitjuvar" skriven av Ingalill Roos.
Tänkte börja på den nu i julledigheten.
Har en svärmor som lider vääärsta martyrdöden och som det är så synd om jämt. Inte så lätt och bara ingnorera precis.
Önskar dig en fridfull jul!

(isblomma) jag har inte läst den men jag har läst andra liknande böcker och även gått i terapi. Jag har fått massa råd och jag vet egentligen hur och varför det är som det är men det är så otroligt svårt att praktisera det i vardagen när vi "små-gnabbas".

Idag tex ringde jag hem och pratade med pappa, efter ca 10 minuter frågar han om jag vill prata med mamma och jag säger ok. Då visar det sig  att hon redan är i luren i ett annat rum och har lyssnat på hela vårt samtal Som en annan spion liksom. Jag blev jätteirriterad och sa vänligt men bestämt att det inte var så trevligt gjort och uppskattar inte att hon sitter och lyssnar på oss sådär. "Jamen vaddå det är ju pappa du pratar med, jag skulle aldrig lyssna om du pratade med en kompis eller så". "Det spelar ingen roll sa jag, jag vill inte att du gör så ändå, det är obehagligt"! Hon försökte några vändor till med att det inte var så farligt och oj vad känslig jag är, och att det bara blev så eftersom hon och pappa svarade samtidigt när jag ringde och så la hon inte på utan fortsatte lyssna på vad vi sa. Till slut sa hon jajaja jag ska inte göra om det, om det nu är så himla viktigt för dig.
Suck ungefär..

TS, jag har det ungefär likadant med min mamma. Min mamma är expert på att vara skeptisk och ifrågasättande till det man gör.
Ungefär hälften av gångerna man pratat på telefon är man på dåligt humör flera timmar efteråt...
En av hennes dåliga egenskaper är att hon avbryter stup i kvarten, man får aldrig tala till punkt! Man blir galen. Och om man berättar någonting så fokuserar hon inte på det väsentliga i berättelsen, utan på något oväsentligt, och lägger fokus på det i stället.
USch och blä när hon är på det sättet.

En sådan mamma har jag också och jag har ingen kontakt med henne alls sedan ca 6 år tillbaka.

Allt är mitt fel enligt henne och jag mår bättre utan hennes (och hela släktens) skuldbeläggande. Jag skrev en tråd om detta för ett tag sedan, jag länkar till den så kan du läsa om du är intresserad: www.familjeliv.se/Forum-5-69/m13663552-1.html

Pallas, jag har läst den tråden och minns väl hur mycket jag kände igen mig i beskrivningarna
Min mamma har sina ljusa stunder och är himla omtänksam och så ibland och jag märker att hon försöker jobba på att inte vara så kontrollerande och "på" om allt men för det mesta lyckas hon inte, utan det blir bara gestapo-fasoner och pannkaka över alltihopa.

Usch vad jobbigt, jag vet precis hur det känns. Tyvärr har jag inga smarta råd, förutom att ni kanske skulle kunna gå i familjeterapi?

Pallas, det skulle hon bara avfärda med att det är jag som har problem eftersom det är jag som alltid är elak och otrevlig mot henne.
Om hon bara kunde fatta varför jag beter mig som jag gör.

Ah dödläge alltså, vet precis. Jag skickar en styrkekram iaf, det behöver du.

Tack Pallas!

Det bästa skulle antagligen vara att låta henne härja och bara låta det gå ut ur andra örat men jag är inte tillräckligt stark för det känner jag, utan jag går igång direkt när hon kommer med sina knäppa kommentarer.

Kanske du skulle behöva ett samtalsstöd för att få kraft att låta det rinna av dig? Jag har gått i terapi för det och jag tyckte att det hjälpte mig, tillfälligt iaf innan mamma spårade ur helt.

Just det, en annan sak som hjälpt mig är att tänka på att min mamma inte kan må bra själv när hon gör såhär mot mig. Att inte se sin egen skuld i det hela är ju inte sunt, det är ett överslag av psykologiska försvarsmekanismer. Min mamma kunde se andra föräldar behandla sina barn illa och säga till mig "sådär skulle jag iaf aldrig göra" och så var det precis som hon betedde sig själv. Fullblommande förnekelse alltså¨. Jag har insett at det aldrig går att komma åt sådana människor om de inte är villiga att ändra på sig själva, och jag tror att det skulle vara för smärtsamt för min mamma. Därför var jag tvungen att säga upp kontakten för att inte fara för illa själv.

Oj, kommer mer, ursäkta mitt upphackade sätt, jag är så hattig idag så jag kan inte hålla en röd tråd så länge. Hinner skicka innan jag tänkte klart...

I allafall, det stör mig fortfarande att min mamma faktiskt sitter där i sin stuga (miljonvilla) och tycker att jag är en otacksam idiot. Dessutom talar hon om det för alla hon känner. Men det är iaf lättare att leva med det än de ständiga kränkningarna och all skuld. Jag trodde ett tag att jag skulle gå under av all skuld som lades på mig, och jag mådde mycket bättre när jag tog ställning för _mig själv_ och bestämde att jag inte längre skulle vara hennes skuldsoptunna. Fast än idag så undrar jag ibland om det inte är sant det hon säger/skriver om mig, så indoktrinerad är jag alltså. Mycket irriterande.

Tittar bara in och läser och måste bara konstatera att Pallas... precisely så ÄR det!

För att människor ska kunna känna empati och ödmjukhet så måste dom dyka på djupet ner i sig själva och det är många som inte kan det tyvärr, kan jag säga... t ex ett flertal i vår familj (på min mans sida för att vara riktigt ärlig)...

Under många år så försöker man och försöker och försöker få till samtal och lösningar MEN vissa människor mår helt enkelt bättre av att kasta sin egen skit på andra istället för att se sin egen del i det hela... det är liksom för tungt och för jobbigt att se sig själv som den man är!

Har också läste många intressanta böcker i detta ämne... kanske återkommer när jag kollat exkat vad dom hette för länkar...

Så... helt enkelt, jättebra skrivet!

Kramar till er som har det såhär/
Bella

Din mamma kunde vara min mamma, TS.
Idag bråkar vi rätt sällan och det beror på 2 saker; både jag och hon har förändrats.
Jag har accepterat att hon tycker att jag är känslokall (egoistiskt eller var det nu är) när jag inte föäljer med i hennes manipulationer. Jag är min egen perosn, och jag är värd precis lika mycket som hon är. Och det innebär att jag inte behöver bry mig om hennes anklagelser, jag kan följa min egen röst. Men där landade jag först i 30-årsåldern.

Sedan har hennes liv lugnat ned sig. Hon har blivit deltidspensionerad av sjukdom och har inte längre 3 tonåringar hemma, eller 3 utflyttade barn som hon saknar så att hon dör och känner sig ensammast på hela jorden. Hon blev faktiskt knäpp på riktigt ett tag där, hennes värsta skräck är ensamhet (barndomstrauma) och hon vill hålla sina barn så nära att vi ibland kvävs i hennes känslokaos. Slutligen har hennes hemska skuldbeläggande mamma slutligen dött och givit henne lite frid. Så vi har båda förändrats och blivit mer vuxna som tar ansvar för våra känslort och hur de påverkar andra.

Att våga släppa taget om vad hon tycker om mig var fruktansvärt jobbigt. Det innebar att jag förlorade det som en gång var riktigt nära mellan oss. Eller att jag accepterade att det inte funntis på länge och att jag inte orkade låtsas som om det fanns. Det är väl det som kallas frigörelse. Det kändes som ett nederlag, men livet är så oerhört mycket lättare idag att det är värt det. Jag får leva med saknaden av en mamma jag kan vara vän med på riktigt. Närheten får jag idag av min man och mina vänner. På så sätt har jag balans i relationen med mamma och ramlar inte omkull när hon ibland av gammal vana tacklar mig. Jag orkar vara kall då, fråga henne vad hon menar med det hon säger, tacka för hennes åsikt och säga att jag inte delar den. Ont gör det fortfarande, men det finns ju grader av smärta.
Hoppas att du också kan hitta någon slags balans i er relation!