Föräldrar som avskyr varandra, vad händer med barnen?

Klart är att det påverkar barnen iaf. Otroligt illa gjort av föräldrarna!

Det dumma är att så länge barnen inte verkar ta skada så fattar heller inte föräldrarna.
Och dessa båda har i sin tur frånskilda föräldrar bägge, men har tydligen inte lärt sig nåt??

Jag som kommer från en kärnfamilj, verkar vara mer öppen för det här? Och se att det kan bli problem för barnen?

Barnen visar ingenting när de är hos sin pappa, känns nästan som de spelar ett spel. Alla ska vara så glada och nöjda.
Men visst tusan mår man dåligt av att vara hos den föräldrer som den andre föräldern avskyr och snackar skit om?
Snacka om att bli kluven?

Fattar bara inte hur jag ska kunna förklara. För tydligen så eftersom barnen verkar må bra, så händer inget utan såhär ska det alltid vara.

Har märkt att den äldste har börjat spela ut mig lite. Snacka om när han var själv med sin pappa innna jag kom med i bilden och så vidare, det har han aldrig gjort förr.

Så kanske det är jag som blir skurken i dramat för att föräldrarna skyr varandra. Kanske barnen skyller mig för allt, vet inte. Men de verkar tycka om mig, men vad vet jag, de håller kanske bara skenet uppe när de är med mig en helg i månaden?

Ts: "Och dessa båda har i sin tur frånskilda föräldrar bägge, men har tydligen inte lärt sig nåt??"

De har visst lärt sig nåt! De har lärt sig att göra samma fel som sina föräldrar! Och det kommer de att föra över på sina barn också! Någon måste bryta den onda spiralen och det verkar inte bli dem.

Jag har tre bonus barn. som är över tio år. Deras mamma och pappa talar inte med varandra....

Mamman säger sig ha ett läkar utlåtande på det. Att hon får stroke om hon pratar med pappan....

Vi var på en uppvisning i skolan för ett par månader sedan.

Mamma och pappa i olika delar av lokalen.

Ett av barnen har jag ganska hod relation med och vi pratar om det mesta.

H'N sa till mig att det känns helt sjukt  jag vet inte hur jag skall bete mig vem jag skall vara med eller så när det dom är i samma rum men så långt i från varann man kan.

Mamman ex vis brukar säga till barnen att Pappan försöker döda henne för hon får "proppar" av honom...

Till och med soc skrattade åt henne...

Barn TAR SKADA AV att föräldrar är oense...

Jag skulle aldrig i mitt liv utsätta min pojke för det som jag ser baksidan av.
 
Jag uppskattar inte min pojkes pappa. Vi valde att separera . men hur det än är så valde VI att skaffa barn. VI VALDE ATT HA EN LÄNK TILL VARANN RESTEN AV LIVET!

Min pojke har bara en pappa och mamma . jag kan tycka vad jag vill om honom. Men aldrig i helvete att min pojke skall behöva känna som mina bonusar

fler?

mina föräldrar skillde sig då jag var 4. mamma manipulerade mig, jag trodde pappa hatade mig. jag fick itne träffa pappa för mamma, men hon sa att han sket i mig. jag fattade inte bättre.. växte upp och trodde pappa sket i mig.. mina större syskon åkte dit varannan helg.. varför inte jag Nej.. pappa tyckte ju inte om mig! Trodde jag...
Jag kan säga såhär med min erfarenhet... mycket av min uppväxt har blivit helt förstört pga deras beteende! Mår dåligt av visa saker av det än idag. Och idag har jag ingen kontakt med nån av dom.... självvalt. Dels pga min uppväxt, och dels pga hur dom beter sig nu.

Långt ifrån alla VÄLJER att skaffa barn med den den får barn med!!!Man väljer inte att få barn med någon bara för att man har sex!

Det är inte lätt att ha barn med en psykiskt störd människa som inte kan föra ett logiskt resonemang, som kastar skit så mycket det går och som i ena sekunden säger en sak och i nästa en helt annan, som skriker och gormar när barnen hör på och som tar alla konflikter just när barnen hör på för att de ska förstå hur dum den andra föräldern är...

Då är det bättre för alla inblandade att föräldrarna inte pratar med varandra. det är inget val bara för att "man har lust" utan för att det ska gå att orka ta hand om barnen och inte om den andra förälderns sjuka diskussioner och idéer.

Mår så dåligt när jag läser sånt där: Har bekanta som agerar precis så och verkligen inte förstår hur mkt skada barnen tar, behöver inte synas idag men barnets egen syn på hur saker och ting ska vara formas ju hela tiden...
Min yngsta sons pappa och jag hade en extremt stormig relation och tror han tycker ungefär om mig som jag om honom när det gäller många saker, alltså inte positiva känslor men jag är glad över att han resonerar som mig, att vi bortser från det för vår sons skull och försöker se till sidorna vi tycker bättre om hos varann istället. Trots allt har vi ett barn ihop och med tanke på hur barn blir till så har vi uppenbart sett något bra hos varann, det är ens förb... skydighet att påminna sig om det när det känns motigt!
Jag hör det minst en gång i veckan, hur folk baktalar den andra föräldern och är skrämmande när många dessutom inte förstår det: "Nej men jag sa väl inget!!!"
Jag har förståelse för att det kan finnas händelser som gör det näst intill omöjligt se goda sidor men ibland får man ljuga lite tycker jag.
Frågar min son om jag tycker om hans pappa säger jag "Ja" och det är ingen lögn för jag tycker om honom på ett sätt för han är min sons far och utan honom hade han aldrig funnits, att jag har väldigt svårt för vissa delar och vill slå honom ibland (något överdrivet ) är liksom inte relavant.
Jag tycker det är viktigt att nämna den föräldern som inte är närvarande lika mkt (om det nu är så) så om sonen t.ex varit duktig i skolan kan jag säga: "Nu är pappa och jag stolta över dig" för att han ska känna det finns en samhörighet mellan oss trots att vi inte ses så ofta. Såna småsaker, det är så enkelt och ger såååå mkt!

Min sons pappa och jag ryker ihop något otroligt ibland och verkligen avskyr varanndra emellanåt...dock får vi båda bete oss som vuxna när vi pratar om sonen och när han är med.

Barnen skall ALDRIG komma emellan, de har inte valt oss som föräldrar.

åh va skönt,en tråd där jag ev kan få svar på min undran.för att fatta mig kort.jag har 2 barn,är jättebra vän m deres pappor(två män)tur som en tok där!!
sambo,3 barn 11,13,17 år.han och ex avskyr varandra,pratar bara vid behov,knappt då.17åringen e ej hos oss men de andra är vv.nu har mamman bestämt att de ska var lika många dagar hos oss som hos henne på lovet vilket är jättebra men nu kommer det konstiga:hon har bestämt att de ska vara såhär:11 dagar hos oss,7 hos henne,3 hos oss,7 hos henne.fatta vilket hattande för stackars barnen.det är två väldigt osäkra,otrygga barn redan.jag blir så arg att han inte sätter ner foten och säger att det där är ju inte sunt.han har ju lika stor rätt att bestämma som dem.till på köpet är 13åringen sjuk och då ska hon hit 3 dagar för att sen dit igen.övedriver jag eller??

Det är så tragiskt när det måste vara så...

Jag och mitt ex svor på att hur det än är så måste vi hålla ihop inför barnen och visa dem en enad sida. Vi kom även överens om att vi ska hjälpa varandra och nu efter 6 år så måste jag säga att det har vi verkligen gjort..
Visst är vi arg på varandra ibland och tycker olika, herregud, det finns ju en anledning till att vi skildes, men vi är mån om att barnen inte ska förstå detta och ta skada av det.

Vi fösöker att att ställa upp när det gäller semestrar och storhelger. Mitt ex är väldigt lyckligt lottad då jag inte gillar storhelger och jobbar gärna, så hos oss är det inget tjafs om vem som ska ha barnen..

Jag o mitt ex kan inte prata med varandra pga olika anledningar. Det går inte alls, kanske lite kort på tele men inget mer. Men jag tycker det är fel att skicka meddelanden med barnet ( har en son tillsammans). Det köper jag inte, vill han något får han maila/smsa eller ringa mig. Samma gäller för mig. Men nu har de inget regelbundet umngänge, så vi behöver ingen kontakt med varandra..

Jag tycker inte man behöver prata med varandra om det inte går. Det är ju inte kul för barnet att höra städiga konflikter och sura mine. Går det inte så går det inte. Maila varandra om det inte funkar på annat sätt. Man ska inte prata illa om den andra föräldern. Men samtidigt måste ju barn också lära sig hur man hanterar konflikter, hur man framför en kommentar om något man inte tycker är okej så det är ju synd att de vuxna inte kan prata med varandra.

Väljer att vara anonym: En god vän .Föräldrdarna sammarbetar inte,fadern försöker iaf.Bråk i flera år och det har satt stora spår i barnen tyvär.Inget umgänge alls.De ligger i vårdnads tvist.Barnen har nu mycket hjälp runt omkring som tur var.Tycker att det är sorgligt att så många barn lider av hur vuxna beter sig.

Min sambo har två barn sen tidigare och det har varit ett helvete för dessa barn jag har sett på nära håll hur mamman har hjärntvättat dessa barn.Hon har gapat skrikit innför barnen medans min sambo har tigit fast det många gånger har kokat inom honom.Det hon har gjort mot sina barn går aldrig att förlåta det är sår som alltid kommer att finnas inom dem.Deras barn är nu stora och hon har förstört en normal relation mellan min sambo och hans barn.Jag blir äcklad över dessa sjuka människor som ser sina egna barn som verktyg i sina sjuka spel bara för att få ut sitt eget hat över sitt ex!Det borde vara tvångsvård för dessa mammor och pappor som inte kan släppa taget och gå vidare och försöka bli lyckliga för sina barns skull!!!

efter många år med familjerådgivning osv så har ingen förändring skett. i vårat fall så går det mesta bra i mellan min sambo och hans ex så länge som min sambo håller med sitt ex åsikter plus går med på hennes idéer. men annars blir det buller och bonk och sonen står oftast bredvid och hör på. min sambo brukar ringa sent om han vill ngt för att sonen inte ska höra på men oftast har hon honom vaken sent, min sambo har valt att skriva lappar istället om information, men exet menar att kan man inte prata med varandra muntligt ska man heller inte ha barnet på två ställen.
hon tycker att hon har rätt, han tycker att han har rätt i det man säger och gör.
och det går inte med hjälp att lösa, två olika viljor.
min sambos ex tycker att hon är smart i att hela tiden konflikta, ändra schema osv sedan komma och säga att det är bäst för barnet att hela tiden bo hos henne då min sambo och hon inte kommer överens. vilken syn på livet,,,,,bråkar jag tillräckligt mkt så får jag som jag vill!!!! tyvärr börjar sonen också ha sådant koncept i sitt liv.
vet inte hur man ska få två vuxna att sluta gräla men jag tror heller inte på att man ska påtvinga jätte vänskap för barnens skull det blir ju falsk fasad

Anonym 16 Det där med att bråkar tillräckligt mycket så får jag som jag vill känner jag mycket väl igen eller som min sambos ex sa gör bara som jag vill så blir allt bra!!!!Och som du säger att sonen börjar ta efter så är det hos oss också vi kan typ aldrig säga till honom om något han gör bara tvärtom och han är 21år. Jag kan känna ibland att han blir bara mer lik sin mamma han vägrar att göra saker som vi säger till honom och påpekar vi honom om något han har gjort säger han att det har han aldrig gjort!!!!Fast det är väl inte så konstigt att barnen tar efter med en sådan förebild.

Att göra barnen till budbärare är väl bland det värsta man kan göra mot dom. att blanda in dem i föräldrarnas konflikter.

det har vår bio-mamma gjort...barnen kommer ofta med påståenden o uppmaningar till särbon om ekonomiska saker bla, sånt som de omöjligt kan veta om utan att hon sagt det till dom.

vad ska man göra? man kan ju inte göra mer än att inte göra likadant..

det du kan göra är väl att försöka påverka din man till att inte göra så. du har ju uppenbarligen fattat att detta skadar dem. inte påpeka för barnen det som han tycker att exet gör fel/borde göra annorlunda. det måste han ju ta med henne direkt. o kan han inte göra det , då får han väl helt enkelt hålla det inom sig då!

Usch... Oansvarigt, omoget och hemskt illa av föräldrar att bete sig sådär.. Klart barnen tar skada..

Jag kände en familj förut, mamma, pappa och dotter på 6-7 år. När de skilde sig blev det väldigt hätskt föräldrarna kunde inte samsas om helgerna. Pappan drev på det hela hårdare och mamman gav tillslut upp för att hon såg hur dottern led av det hela. Pappan flyttade längre bort för att göra det ännu svårare för umgänget och tillslut var dottern så slut och "skadad" av bråken och hit och dit skjutsandet att hon sade att hon inte vill träffa sin mamma mer. Pappan manipulerade allting och drog nytta av att dottern for illa för att spela ut mamman.. Usch!