Överbeskyddande sambo!!

Bara jag som har det så här!!??

*puffar på*

Nja - min man är mer hönsig än mig vad gäller vår dotter. Han springer direkt fram om hon ramlat o tar upp henne o säger "Oj, stackars dig ramlade du? Gjorde det ont?..." Vilket gör att hon är supermesig om hon ramlar då han är med - då gör allt ont.
Jag kollar först om det verkar vara någon fara annars säger jag åt henne att kliva upp o borsta av händerna, och är bara jag med så gör hon nu det automatiskt. Han höll också på att bära upp henne i trappan till rutschbanan, medan jag fick visa henne att hon faktiskt kunde själv. Kul att se hans min då han fick se henne i lekparken med mig en gång - hon kunde ju så mycket - men var det inte farligt??
Hade jag varit likadan som honom hade hon varit mycket mesigare, haft sämre motorik och mindre tilltro till sin egen förmåga - men ni är ju också två olika som kan resonera och göra olika. du får väga upp hans hönsighet!! Lycka till!

Jag tycker att det är okej om man känner att man vill "beskydda sitt barn" .. låt han ha sina känslor gentemot Anton så kan du ha dina känslor?
Om han vill ta emot när han faller så försök att släppa känslan du får... Du kan ju inte styra vad din sambo känner?

Det är min åsikt.. hoppas att jag inte gick för långt isåfall ber jag om ursäkt redan nu

/Liza

Mamma till Julia som kom 060606, det coolaste datumet i världen!

Tack för era svar! Ni har rätt i det ni skriver båda två. Ska försöka stå ut med situationen och låta honom göra som han vill. Undrar bara sedan hur det kommer att bli om vi ger "dubbla-budskap" = för mamma får man testa allt möjligt skoj men pappa bara förbjuder...men det återstår ju att se hur det blir. Jag skulle bara vilja att vi kunde "köra på samma linje".

Jag tror att din man säkert kommer märka sen att er son klarar en massa saker och då kanske han slappnar av (för det måste ju vara jobbigt för er båda när det är så). Er son är ju ändå ganska liten än så din man kanske fortfarande känner sig osäker i sin roll som pappa..

Här är vi inte så olika (ganska orädda båda två) men min man är orolig för saker som jag inte ens tänkt på och tvärtom. Min man låter sonen göra saker som jag inte vågar. Det är jobbigt att se men nyttigt för en då man ser att ens barn klarar av det och när jag sett att det funkar för honom så kan jag slappna av (och tvärtom). Själv är jag tillexempel väldans rädd för vatten men för att inte för över det på sonen har vi gått på plask och lek och jag har lärt mig allt sonen faktiskt klarar av!

Men jag tycker att din man måste slappna av lite för annars är ju risken att ni får ett barn som är rädd för allt alternativt kör med pappa när han är med för att han vet att pappa gör det istället för att han ska göra det.

Rörigt inlägg från min sida men.... många tankar blir det!

Du får vara den tuffa mamman och han höns"pappa" (ist. för mamma)

Hej
Jag känner igen mig i det du skriver. Vår son är nu 20-månader och min man är så överbeskyddande. Själv är jag förskollärare och arbetar på en småbarnsavdelning och har erfarenhet av vad barn klarar av. Min mans mamma överbeskyddade honom och det har han tagit efter. Min man är rädd för vatten så jag går och badar med lillgrabben en gång i veckan för att han inte ska ta efter sin pappa i det. Jag har själv simmat och dykt mkt. Viktigt att tänka på att han inte har den erfarenhet som jag har och vara med och visa att sonen klarar mer än han tror. Ett blåmärke är inte hela världen.

Som ros72 skriver vi får vara den tuffa mamman medan papporna får vara "hönsen".