Ge mig ork eller hopp, allt känns så tröstlöst, vet inte hur jag ska orka ta mig vidare...

Hej! Känner med dig!! Jag har åxo varit där med alla frågorna, ilskan och ledsamheten. Det skulle vara så skönt om någon sa till en, att ni kommer att få barn, ovissheten och kampen som man hela tiden befinner sig i är enorm. Det som hjälpt mig är att försöka ta tag i saker som legat på vänt. Sökt nytt jobb, planerat en resa el fått något nytt intresse. Man måste försöka leva vidare under tiden som IVF karusellen håller på. Ge inte upp hoppet det kommer att ordna sig. Om du kan så kika lite på adoption, som ett alternativ och möjlighet om det mot förmodan ej skulle gå. Du/Ni är inte ensamma. Kram Elin

Jag kände precis som du att jag håller på att bli galen. Visst känns det orättvist och tungt. Jag försöker vara glad för att jag har en underbar man och vi har börjat att titta på adoption vilket (tror jag) har varit min livlina.
Skriv gärna om du vill skriva av dig. Jag tror jag förstår hur du känner, vad har man gjort fel, varför ska man aldrig vara en av dem som lyckas. Men du, en del av de som lyckats har förmodligen känt precis som vi. Så vi ska inte ge upp, lyckan kan vänta bakom hörnet. Kramar i massor!

Du är inte ensam! Jag blev också deprimerad efter mitt första IVF i höstas, blev golvad en hel helg och lyckades knappt ta mig upp ur soffan. Tyckte det mesta var meningslöst.
Men depressionen släppte efter några dagar, efter en vecka kändes det ljusare igen. Jag tror att de mediciner som vi tar kan bidra till depression, kan inte finna någon annan förklaring till varför den plötsligt släppte.
Hoppas det blir bättre för dig också!

Vet precis hur du känner!!! Vi hade försökt i 4 år och gjort två ET och två FET innan vi lyckades på vårat andra FET!! Var helt 100% säker på att jag aldrig skulle få barn och grät grät grät så mycket...

Alla runt omkring oss fick barn och vi har gått på 7 dop sen vi började försöka bli gravida. Smärtan växte hela tiden och jag kände mig såååå nere!

Men ge inte upp!!!! Får känslan att det är första IVFen??? Vi lyckades på våran 4:e insättning med ett ägg som till och med hade tappat en cell... Läkaren sa t.o.m att NÄSTA gång ska vi... Men det var ett litet mirakelägg som till och med delade sig så vi nu väntar enäggstvillingar!!!!

Sörj detta minus, för det måste man, och ta sedan nya tag tills nästa gång!!!! Det är stor chans att lyckas med IVF och jag håller alla tummar för er!!!!!

Varma kramar

Vill också bara säga att ge inte upp. Ett minus känns jätte jobbigt och man blir så ledsen. Det går inte att förbereda sig på ett minus hur man än försöker. Man hoppas ju på ett plus in i det sista. Låt dig själv vara ledsen och sörja, det hjälper dig för att orka fortsätta. Vi lyckades på vår 5:e insättning så det kan gå även om det känns omöjligt. Kom bara ihåg att du ska inte bära all sorg inom dig utan det är jätte viktigt att kunna prata om det.

kram/tis

Vill ge dig en kram Moname!Vet hur det känns, kunde skrivit hela ditt inlägg själv! Känner precis som du.

Misslyckades med vårt första försök i november och julen har varit tung men jag hoppas att vi får styrka att kämpa på och att det leder till våra efterlängtade bebisar
så kanske du läser ett inlägg senare som din och så bidrar du med eran solskenshistoria...

kram

Moname,
Jag vet och förstår precis hur du känner dig! Vi hade också börjat förlora hoppet. Världen kändes orättvis, och vi skulle också bli ett barnlöst par. Det blev ju aldrig ens ett plus...
På femte försöket, och lång tid har det äntligen blivit ett plus! Så ge inte upp, sörj och kom igen. Nästa gång är det er tur!!!
Många kramar!!

Ja du. Jag kunde ha skrivit det själv för några veckor sedan. Höll på att bli galen. Jag var totalt under isen i en vecka men sen bestämde jag mig för att nu jäklar måste jag göra ngt åt det här. Jag aktiverade mig ur det värsta. Struntade i att läsa här på forumet faktiskt för jag var tvungen att få hjärnan att tänka på andra saker. Var ute i skogen, lagade avancerade mat, jobbade som en galning och blev faktiskt rätt snabbt "gladare". Sen hände det otroliga att jag minus blev plus på stickan i samma veva men då hade jag faktiskt redan förlikat mig med tanken att jag skulle få försöka igen med allt vad det innebär.

Kom ihåg att det är våra tankar som styr hur vi känner. Och våra tankar och hur vi tänker kan vi styra med järnvilja och hopp.

Ge inte upp, jag ska hålla tummarna för dig!

Känner precis som du.. Skulle ha tagit gravtest på nyårsafton efter vårat 3:e försök, men mensen kom 3 dagar innan. Hamnade i ett svart hål känndes det som. Tro mig, det blir lite lättare för varje dag, även om det inte känns som det.Man gråter lite mindre dag för dag. Själv så har jag och min sambo pratat och pratat + att mina vänner har ställt upp otroligt mycket.
Nu har vi bestämmt att vi ska vänta med FET till mars, så att vi får lite distans på det hela. Planerar en utlandsvistelse eller en weekend till i början av mars bara för att komma bort och umgås.
Hoppas att du/ni kommer snart att må lite bättre.

Känner igen mig i dina tankar. Är så deprimerad att jag inte orkar gå till jobbet idag. Julen och nyåret har varit så tungt! Jag blev helt knäckt när min allra bästa vän berättade över julen att hon är gravid! De skulle börja försöka i 2007! De blev gravida utan att försöka och vi har kämpat i 4 långa år utan att vara i närheten av ett plus! Det är så orättvist!!! Jag känner mig så elak att jag inte kan vara glad för hennes skull. Har inte ens orkat att ringa och gratta henne. Är rädd att jag ska börja gråta när jag pratar med henne. Vad ska jag göra? Hur kan jag ta mig ur det här? Jag orkar inte leva längre...

Ledsen att jag inte har några bra råd att ge dig. Jag kan inte heller känna lycka eller glädje igen... Men du vet att du inte är ensam!!

Många kramar!

Jag måste bara få säga till er underbara människor att jag är så glad och tacksam för att ni bryr er om mig som ni inte ens vet vem jag är och samtidigt kämpar ni på med erat eget. Jag är så oerhörd tacksam för varje inlägg, varje ord, varje person som känner igen sig, varje person som kan inge lite hopp och tröst i den just nu svart verkligeheten. Det värmer så grymt!

Som om att "vad det nu är" tyckte att jag/vi inte led nog och kände tillräckligt mycket sorg, så fick vi bekräftat på nyårsdagen att min sambos syster är gravid... Jag är glad för hennes skull för de har också försökt ett tag, men just nu...suck, nej... Känner så mycket annat också... Varje gång jag träffar henne kommer jag bli påmind om att jag kunde varit i samma fas, när barnet sen kommer...ja, ni förstår säkert... Orkar bara inte...

TACK ännu en gång för att ni finns där ute!
Ta hand om varandra!

Moname: DU är inte ensam, det finns många som "oss" här inne som stöttar och hjälper varandra. Vet precis vad du/ ni går igenom och hur det känns men precis som Ellen 70 så så får man inte glömma att leva vidare.

Jag har gjort två misslyckade försök och är nu inne på mitt tredje. Den här gången har jag lovat mig själv att leva lite mer än jag tidigere gjort då jag isolerat mig totalt och knappast träffat någon alls. Den här gången tänker jag åka till Stockholm och träffa en kompis, något som var otänkbart tidigere. Om vi går ut på krogen blir det sprutan i väskan och in på toaletten som gäller för nu tänker jag min själ leva som vanligt tills jag blir gravid.

Kram på dig! Vet hur det känns!

Hej!
Vet precis hur du känner och det där med din syster är också jättetufft att ta sig igenom. Under alla våra IVF gick jag runt och var småförbannad på livet som kunde vara så taskigt.

Min livlina var nog också att jag (efter vårt fjärde försök)började fundera på adoption och köpte en bok om det för att vara lite förberedd om inget av de återstående försöken skulle funka, plus att jag tog på mig en praktikant under hela hösten och sökte nytt jobb. Nu lyckades vi på femte försöket trots allt. Så ge inte upp rätt var det är så händer det!
kramar

Det här med att folk blir gravida till höger och vänster är skitjobbigt, och det spelar ingen roll hur mycket man tycker om personerna eller hur väl man unnar dem det - det gör ont ändå. En vecka efter att vi testat minus i våras fick mitt ex barn - han som Aldrig Nånsin Skulle Skaffa Barn. Är fortfarande stolt över mig själv att jag lyckades få iväg ett grattiskort (att ringa var helt uteslutet, tror inte jag lyckats få ordet grattis över läpparna just då). Några månader senare, när jag precis fått menskänningar efter att ha gått över tiden en dryg vecka och precis börjat hoppas, fick jag veta att en annan kompis var gravid. Självklart var hon värd det, de har försökt ett bra tag - men det var ju JAG som skulle.... Lipade som en gris hela bilfärden hem efteråt.
Nå. Kort sagt. Det är svårt att tänka snälla tankar alltid. Och det känns skönt att veta att det inte bara är man själv som är "ond"....
Kramar på dej, tjejen - du fixar det här!!

Jag kommer så väl ihåg när min fem år yngre syster väntade sitt första barn för många år sen. Hon kunde inte förstå att jag inte ville känna och klämma på magen och diskutera graviditeten hela tiden, för hon är ju trots allt min syster! Jag förklarade för henne att det spelar ingen roll alls om hon så var drottning, men jag kunde inte engagera mig. Visst var jag glad för hennes skull, men jag var ju mer ledsen för min egen skull!!!
Nu tillhör jag ett av de tråkigare fallen som har hållt på i 14 år och gjort 12 försök. Hela mitt vuxna liv har handlat om att få barn, känns det som. Folk har på diverse klumpiga sätt försökt trösta och sagt saker som att visst är det skönt att slippa ansvaret, göra som man vill, festa och resa hur som helst. Men det har jag ju gjort! Trött på fest och resor, vill ha ansvar och gå upp tidigt! Men det enda man kan göra är att tro att det kommer lyckas en vacker dag. Det gör ont när det misslyckas. Det är bara att gråta, skrika och vänta på att smärtan lindras en aning för att orka gå vidare. En dag händer det: du blir mamma! Håll ut, bara, så kommer din tur!

Kram!

P.S. Jag fick tvillingflickor på 12:e försöket - skam den som ger sig!

Tröstkramar!
Står själv på tröskeln till ivf-start och känner redan nu att det är hopplöst.
Är ingen negativ människa i vanliga fall, men jag känner lite som du, att det kanske inte är meningen att just jag ska få uppleva det där som "alla andra" får uppleva...
Det är ju tur att man inte vet vad som väntar en, ibland tänker jag att det inte är värt alla behandlingar om man ändå ska misslyckas.
Men det är ju det där äckliga lilla hoppet man lever på...

Åhh jag känner så väl igen mig i hur du mår. Efter vårt första ICSI försök i augusti har jag nästan gett upp allt hopp om att någonsin kunna få barn. Är alldelens svart och tom inuti och bryter ihop varje gång jag får höra om en ny graviditet i bekantskapskretsen. Är så bitter bitvis att jag har svårt att umgås med vänner som är gravida eller har barn.

Har nu börjat gå hos en psykolog två gånger i månaden för att inte gå ner mig fullständigt. Tyvärr har det inte gett så mycket än sitter mest där, grinar och beklagar mig över hur j*vla orättvist livet är.