IVF på Akademiska i Uppsala?

Kanon!!! Men det beror mycket på utgången av behandlingen. Jag vet att jag mitt uppe i den råkade ut för en barnmorska där av mindre bra kaliber. Jag var helt bestört efter ett misslyckat försök, bara grät och grät och tänkte boka tid hos deras psykolog hos en barnmorska. Hon hänvisade mej till kassakön där det stod folk och väntade. Mycket opsykologist... Men då grep en annan barnmorska in och drog in mej på expeditionen och sade att "Ingen ska gå härifrån och må sådär - följ med här" I love her!!

Men behandlingen i sig tycker nog inte jag det var något fel på. Kändes lite långt innan vi fick göra IVF. Egna försök med piller och sedan rätt många inseminationsförsök - sånt tär på psyket när det inte funkar. Man vill liksom gå vidare på en gång. Men det beror ju oxå helt på varför man inte kunde få barn. Hos oss var det hormonerna som spökade, och då försökte man ju såklart med de lindrigaste metoderna först och trappade upp försöken allt eftersom. När det till sist blev beslutat om IVF så var kön inte alls lång - tre månader, det var för drygt ett år sedan. DET var mycket positivt. Sedan får man TRE landstingsfinansierade försök, DET var jättebra det med!

Till sist fick jag mycket bra bemötande av de läkare jag träffade, bland annat Kenny och Johannes. Mycket profissionella, och snabba läkare i mina ögon. (snabba i bemärkelsen att de grejjer som dom gör där nere går väldigt fort).

Själva inskrivningen där var väl sådär kom jag på. Träffade överläkaren för avdelningen och det var som att lyssna på ett lexikon.. hi hi, bara malde fakta om befruktning och sånt.. Men det var definitivt rätt man att informera, för han glömde jäklar i min låda inte en enda grej.

Och NU - LYCKA TILL så håller jag tummarna!!!

www.familjeliv.se/Forum-7-125/m15751990.html

anemonasussegotta: I början av 2006 gjorde vi en fertilitetsutredning och hamnade sedan i kön för IVF-behandling. Väntetiden i vårt landsting var då ca 20 månader (på Sahlgrenska i Göteborg). Som tur var så arbetar vårt landsting för att korta behandlingskön, så vi erbjöds möjlighet att påbörja behandling redan under hösten 2006, men på Akademiska Sjukhuset i Uppsala.

Började IVF 18 okt och allt gick som på räls tills det var dags för ägglossningssprutan (13 nov). Fick migrän nästan direkt och hade det i princip varje dag t.o.m. ruvardag 7. (Min typ av migrän påverkar synfältet och jag brukar komma lindrigare undan med huvudvärken.) ÄP 15 nov gjorde hur ont som helst!!!! Men, de fick ut hela 16 ägg, trots endast en fungerande äggstock. 9 av äggen blev befruktade och 3 blev prima kvalitet, så nu har vi 2 som väntar i frysen. Var sjukskriven i en vecka för värken efter ÄP. Men, första försöket slutade med missfall i början av december och i dagsläget avvaktar vi vårt andra återinförande.

Vi är mycket nöjda med personalens bemötande och kunnande. Behandlingen har hittills fungerat över förväntan, även om jag hade så j-a ont efter ÄP. Det var bara vid första mötet med barnmorskan som det kändes lite olustigt. Mottagningen var ju i ett litet, litet rum utan fönster och det kändes provisoriskt alltihop. Känslan kanske beror på att IVF-behandlingen "ramlade över oss" tidigare än vi vågat drömma om och vi var ju inte riktigt med på att det redan var dags...

Kram, Linnéa.

cah: Tack för tipset!!!!!
Kram, Linnéa.

Ja, jo den där äggplockningen var ju inte så trevlig... nä fy för den nu när jag tänker tillbaka på den. Å ont dagarna efter.

Jag minns tydligt när jag var på jobbet två dagar efter och skulle till tåget på t-centralen att jag inte kunde fatta hur folk kunde gå så hårt och snabbt. Varje steg jag tog gjorde ju skitont. Tänk om människorna visste hur mycket deras inre organ skumpar och stöts för varje steg dom tar. Att dom kan gå - hur sjutton gör dom.
Ja ungefär sånna tankar hade jag efter äggplockningen. Jag förstod ju att jag gjort ett ingrepp, men ändå.. vilka konstiga tankar va?!!

cah - jättebra tråd ju, den upptäckte ju aldrig jag när det begav sig heller..