Hur sluta tjafsa

Vet inte alls vad jag ska svara...
Men jag vill ändå skicka en tröst och styrkekram till er...

Kram // Emma

Tack för kramen behöver mycket omtanke nu känns det som... någon mer som orkar läsa?

Någon?

Jag tycker aboslut att ni ska prova familjerådgivning! Jag och min sambo har testat och vi har kommit ur vår svacka med att tjafsa varje dag. Vi hade ett problem för snart 2 år sedan och det gjorde att vi började bråka och tjafsa om allt och inget. Till slut gick vi till familjerådgivningen och vi har löst vårt problem. Om det är p.g.a den eller p.g.a att vi själva var envisa och pratade mycket och verkligen trodde på relationen, det vet man ju inte. Kanske en kombination. Och om det inte skulle passa för er så har ni i alla fall provat, ni har ju inget att förlora på att prova.

Värt att tänka på är också att alla terapeuter beskriver sin önskan att par ska komma till dem tidigare. Alltså innan det gått för långt och problemen hunnit bli för djupa. Det är ju tyvärr så det ofta blir, att man väntar till det yttersta innan man kontaktar nån eftersom man vill klara av det själv.

Lycka till! Jag hoppas verkligen det löser sig för er och blir bättre!

Winnie - Hur löste ni det? Vill du ge lite exempel? Jag vill också gå på familjerådgivning men min man vill absolut inte! Hur ska jag kunna få med honom dit... jag menar jag kan inte lura en vuxen man.

Jag orkade läsa!
Vilken jobbig situation.. lider med dig.. vad synd att din man inte vill gå i terapi, det kunde säkert ha hjälpt er, åtminstone lite. Men man kan ju inte tvinga någon till det. Går du själv hos psykolog? Jag vet ju inte om det hjälper när ni har problem med varandra, men det kanske kunde hjälpa lite om du själv skulle få prata med någon professionell? Som kan se situationen mer objektivt?

Jag hoppas att det löser sig på något sätt. Men så här kan ni inte fortsätta. Ingen mår bra av att leva i en familj som präglas av dålig stämning och tjafs. Varken du eller din son.

Har du försökt på allvar förklara åt honom att ert förhållande verkligen lider av detta och att du och er son inte mår bra av det här? Förstår han allvaret? Förstår han att dina känslor svalnar?

Jag tänker inte säga att ni borde skiljas eller så, men jag vill bara påpeka att ni alla tre mår bättre av att vara glada, och att din son mår bättre av att ha två glada föräldrar på var sitt håll än två arga, grälsjuka under samma tak!

Kram!! och lycka till!!

Karatelinda - jag vet inte hur många gånger jag sagt till honom att jag älskar honom men inte på samma sätt som innan, men det verkar vara totalt likgiltigt för honom. Såklart älskar man inte någon jättemycket som man bråkar med varje dag. Har han druckit så är han världens underbaraste make, precis som han var innan. Vet ej vad jag ska ta mig till. Angående psykologhjälp till mig själv... de vill gärna ha med honom på samtal, bjuda in honom men han vägrar som sagt och jag känner att jag vill göra det för vår skull, inte för min egen utan får vår. Vi valde varandra och lovade att älska varandra i nöd och lust så då tycker jag vi ska kunna lösa det på ett eller annat sätt. Men hur? Jag blir tokig på det här. Vår son älskar vi lika mycket, men jag skulle aldrig klara av att pappan hade honom för så som han beter sig nu är fruktansvärt. Han orkar knappt ta hand om sonen heller, tar allt för givet. Leker med honom en stund på kvällen när han kommer hem! Har aldrig varit med honom själv en dag, har helt enkelt inte velat. Sonen avgudar honom, men han lär väl snart märka att något är fel. Vad kan ni ge för tips?

Hmm... ja det är svårt att förklara i ord... men jag gör ett försök!

Ofta är det ju så att man går till rådgivningen för att få hjälp med att kommunicera med varandra = kommunicera med varandra UTAN att det inte blir bråk. Familjerådgivaren hör och ser hur ni talar till varandra och var ni "fastnar" och hjälper er sedan komma vidare så att ni inte hakar upp er vid tjafsen utan kan prata konstruktivt istället. Så är ju deras mål i alla fall, om de lyckas med alla par är ju en annan femma.

Just i vårt fall var det inte kommunikationen som brast, utan vi behövde hjälp med att få en utomståendes/professionells syn på det exakta problem som vi hade då (en grej med sambons dotter). Tyvärr menade vår terapuet att de inte kunde göra så, alltså att ta ställning om vem av oss som gjorde rätt, fel osv. Men hon hörde ju oss resonera kring det hela och då kunde hon komma med nya infallsvinklar som var nyttiga för oss bägge att fundera över. För det blir så lätt att man fastnar i sina hjulspår och liksom blir "låst" i ett spår av tankegångar och speciellt när man är arg och upprörd... Då får man liksom tunnelseende.
Men som terapeuten sa: "jag kan inte lösa ert problem, det måste ni göra själva, men jag kan hjälpa er att dra i garnnystanet och hitta nya trådar och synsätt".

Hur du ska få med din man vet jag ärligt talat inte... Men vad säger han om orsaken till att han inte vill? Om det bara är för att han inte tror att det kan funka så kan du ju ge argumentet att det i alla fall inte skadar att försöka. Jag skulle fråga honom, om jag var du, hur intresserad han är av att få det bättre i relationen. För han kan ju inte heller tycka att det är roligt att tjafsa så mycket eller hur? Det är ett helvete att leva så, tro mig jag vet...
Kan du inte be honom göra det för din skull åtminstone? Eller också berätta argumentet att det är bättre att ta tag i det i tid, innan det gått för långt, alltså medn det fortfarande finns ett förhållande att jobba på..? Tycker han borde vilja följa med, ni har ju barn ihop och har all anledning att göra allt för att hitta en lösning.

TS här.

Vet ej om jag tjatat ihjäl honom om detta, men jag har provat alla argument och alla anledningar i flera månader, men inget biter på honom. Har sagt att jag inte orkar ha det såhär utan att jag kommer att lämna honom, tror inte att han tror på det. Bråkar vi ringer han till min mamma och skvallrar hans version sen ringer mamma och skäller på mig... Har liksom ingen stöttesten heller som jag vet jag kan ringa till i vått och torrt. Sitter och gråter nästan dagligen men han säger bara "åh sitter du och bölar igen, gör något vettigare"

Jo.. jag kan ju förstå att psykologerna vill ha med honom också. Det viktigaste vore väl att få honom att komma med, men som du säger kan man ju inte lura dit en vuxen människa. Och det borde ju ske frivilligt.
Jovisst, det skulle ju vara jättebra om ni kunde lösa situationen! Men om han inte vill och skall vara tjurskallig hela tiden, så komplicerar det ju saken betydligt.
Tyvärr har jag inga tips.. det är svårt med såna män som han. Vet du vad det kan bero på att han är såhär? Något i hans barndom?
Säger han varför han inte vill gå till psykologen?

Men tycker han det är OK att hålla på och tjafsa så mycket i en relation??? För om han inte bryr sig om hur ni har det och inte reagerar och visar en vilja till att få det bättre... ja ... då vete fasen vad du kan göra. Och som du säger "man kan ju inte tvinga en vuxen karl". ;Men det borde ligga i hans intresse också...

Ts här

Hans mamma är psykolog, det har jag nog inte nämnt, vet inte om det kan ha med det att göra. Hans mamma och pappa bråkade mycket innan de skiljde sig likaså hans mamma och hennes fd sambo. Vet ej om det har hängt med från då. Är vi med andra så kan han lika gärna bråka med mig om småsaker liksom trycka ner en ordentligt. Undrar egentligen hur det blev såhär. Säkert har det blivit värre och värre... Vet inte ens om han älskar mig.

Ja, det kan ha att göra med att hans mamma är psykolog tror jag. Att han inte vill gå till psykologen. Men att han bråkar inför andra låter inte särskilt trevligt.
Jag har för mig att man kan bli som sina föräldrar, att om de bråkar mycket så kan man bli likadan själv. Har inget fakta att stöda mig på, men jag tror att det kan vara så tyvärr..

Ts här

Det är det jag undrar också älskar han mig verkligen då han inte bryr sig hur vi har det i vårt förhållande. Hans mamma ursäktar med att han har för mycket att göra på jobbet men jag håller inte med om det... kan inte ha för mycket att göra på jobbet i flera månader. Näää känns som jag vill lämna honom men samtidigt inte, vill kämpa för vårt förhållande, men det räcker ju inte med att en kämpar och den andra ligger på soffan och pillar sig i naveln.

Nej det har du rätt i, båda måste vilja kämpa. Men till slut blir det ju ohållbart. Du kan inte kämpa för ert förhållande resten av livet. Försök känn efter vad du innerst inne vill. Inte vad du "borde vilja". Och följ den känslan.

Vad jag vill är att åka och lämna allt här, ta endast min son med mig och njuuuuuta så jag kunde få tänka. Saknade inte ens min man sist när han var på kurs en vecka. Vet inte hur jag ska få honom att förstå att skärper han inte till sig så lämnar jag dig för gott!

Du borde försöka säga det på nåt sätt så att han fattar att det är allvar. Och du, kanske det inte vore en så dum idé att åka bort med din son? Du behöver kanske inte åka så långt, men bort hemifrån i alla fall. Säg åt din man att du åker nånstans en vecka typ, och tänker över situationen och att han också under tiden skall tänka över hur han vill ha det. Skulle det vara praktiskt möjligt? Kanske en kortare tid också skulle räcka.

Problemet är att jag har ingen att åka till, inga pengar att åka för. Min mamma är den enda jag kan åka till men hon håller ju oftast med honom då hon alltid tror på hans versioner och ser mig som den elaka för jag säger vad jag tycker och tänker. Så jag får klura på det här och se vad jag kan komma fram till för inte är det ett normalt förhållande vi har. Tror inte att så mång anormala människor håller på med sådant här.

Nu kanske det är dags för mig att gå och lätta mig, min dyslexi drabbade mig totalt och jag läste "Hur sluta tafsa" ;)

Håller med de som skriver att ni behöver hjälp, en terapeut kan lära er problemlösning. Men då ska ju båda vilja, ibland är det bara en som inser problemet. Och då hjälper det inte att man föreslåt terapi för sin partner.

Tror att din mamma är en klok kvinna och stödjer dig men tycker ändå inte illa om sin svärson då hon jämt bara hör din sida av det hela. Det är bra med mammor som stödjer deras döttrar, och jag är säker på att mammor också gått igenom bråk och tjafs i deras egna förhållande.

Har du själv suttit dig ner och pratat om dina känslor och låtit han få säga sitt? Det är viktigt med kommunikation i ett förhållande, fungerar inte kommunikationen är förhållandet dödsdömt.

TS: Du får hemskt gärna skriva till mig privat om du vill!