min mamma ger mig dåligt samvete hela tiden

Har också en mamma som vill styra och ställa i mitt liv fastän jag har man och barn. Hon vill bestämma vad jag ska ge till mitt barn, vad jag ska köpa till honom och vad vi ska göra. Hade köpt en väska som hon "råkade" sälja och nu säger hon äsch, vad ska du med den till... blev så förbannad på henne att jag sa till henne att det ska du väl skita i! Jag älskar min mamma men någon gång får det vara nog, tyvärr har jag ingen pappa heller... Mamma hon vill styra och ställa över alla, sist jag sa till henne ville hon inte prata med mig på över 1 vecka och jag var tvungen att ringa henne att vårt barn ville ha henne där på hans födelsedag. Då kom hon och låtsades som ingenting. Vet inte heller vad jag ska ta mig till?!

TS här,

va skönt att man inte är ensam i alla fall. Eller på ett sätt inte, för då mår ju nån annan dåligt också..

Förstår vad du menar och jag kan känna det ibland som att jag vill skita i henne totalt bry mig inte och ibland längtar jag så efter henne. Jag tål inte att hon ska styra mitt liv och när man säger åt henne det lilla minsta så bryter helvetet löst. Det är precis som du säger man vet inte om hon skämtar eller inte och hur hon ska ta det, man är alltid rädd.

Som tur är ska hon gå till psykolog i början av nästa vecka, hoppas han kan hjälpa henne för detta är olidligt.

jo, vad bra för dig! Jag skulle aldrig våga säga åt min mamma att jag lider av det här.. eller inte nu i alla fall. För då skulle hon nog bara säga att "ja, allting är ju mitt fel" och bli ledsen.. du vet, så där "skuldbeläggande".. suck..

Förstår precis hur du menar. Mamma har alltid fått som hon velat av alla andra, ingen vågar säga åt henne att hörru nu räcker det eller något liknande. Jag tror att man måste säga till henne, jag gråter floder efteråt som nu... men hon ska inte få driva mig till vansinne. Förra veckan blev vi osams för att hon tyckte att vår son skulle vara hos henne när vi tapetserade, jag sa nej vi klarar att ta hand om honom det räcker att han kommer över helgen. Hon blev skitsur och sa åt mig att jag var en dålig mamma och ingen bryr sig om sina barn så mycket som jag gör och att jag överdriver, är likadan som min pappa var, och jag borde söka psykologhjälp. Vad säger man/gör man?

oj nej.. säg att "det är du som borde söka psykologhjälp"! nä, men skämt å sido, det säger man ju inte. Hoppas bara att det hjälper när hon får hjälp nu i alla fall. Vet faktiskt inte vad man skall göra..

Inte jag heller... men stå på dig låt henne inte köra med dig, du måste ju kunna leva ditt liv också. Du ska ju inte drabbas av depression och komma längre och längre ner i träsket bara för att hon ska ha sin vilja igenom. Vet exakt hur du har det, förresten nog inte exakt för jag vågar säga till mer fastän jag vet att det sårar henne, men det sårar mig också...

Jo, skönt att nån kan känna igen sig. Min sambos mamma är helt annorlunda, så jag har ju insett att detta inte är normalt.

Men en gång sa jag faktiskt åt henne i telefonen, minns inte vad det gällde, men att jag tänker inte få dåligt samvete för det där. Och då var hon tyst. Och pratade inte om den saken mer den gången. Borde nog säga det igen när jag får nog. Men det var länge sen jag orkade det.

Nu orkar jag knappt ringa henne när jag ändå mår dåligt. Och då får hon mig att må ännu sämre. Måste försöka säga ifrån. Men det är så svårt, när jag samtidigt kämpar med att orka ta tag i mina egna problem.

Såklart är det ännu jobbigare att ta sig igenom en sådan här sak när man har fler problem. Men hon måste ju förstå att hon inte gör saken bättre. Usch vad svårt det här är....

Jo.. eller som sagt, hon vet ju inte att jag är deprimerad. Men jag vågar inte säga det heller för att hon inte skall tro att det är hennes fel. Kanske skulle hon vara annorlunda om hon visste att jag inte mår bra. Fast det tror jag inte. För hon var likadan för 10 år sen när jag blev mobbad.

Har du funderat på att säga till henne att du mår dåligt när hon säger sådana här saker?

Jag kallar sånt här för känslomässig utpressning. Det handlar om att få det man vill ha, och då spelar man på någons känslor. Din mamma vet mycket väl att du blir ledsen, men om hennes tårfyllda ögon och sorgsna röst (exempel!) kan få dig att ändra dig så är det lönt att spela på dina känslor.

Som du kanske förstår har jag också haft en sån mamma. Vi har alltid haft samma destruktiva sätt att diskutera, hon har alltid lockat fram mitt dåliga samvete och, tja, en dag fick jag nog. Jag började konfrontera henne med det hon sa, jag vände det som en spegel mot henne och bad henne tänka sig in i hur hon skulle känna det om jag sa det hon sa alldeles nyss (hmm, rörigt blev det nog). Det har hjälpt, idag har vi fått en helt annan relation. Fast visst har det varit jobbigt under tiden, när jag slutade få dåligt samvete kallade mamma mig för hård och kall. Idag kan hon erkänna sina brister, som ofta bottnar i hennes egen uppfostran och relation till sina föräldrar. Det låter ensidigt, jag har också fel och brister jag fortfarande jobbar med.

Jag tror på det goda samtalet, att alltid försöka prata om saker, och att berätta hur man känner det, och hur man vill ha det. Utifrån det får man sen bygga vidare i olika relationer.