Pappa som inte bryr sig, men jag är ju vuxen..

Du o min sambo är typ isamma sits.
Jag o sambon har två barn, den yngsta 3 månader, den äldsta nästan 2 år. Sambons pappa har träffat den äldsta en gång, o då var hon två månader. Han har aldrig träffat den yngsta och han hör aldrig av sig. (Bor bara ca 15 min ifrån oss!)
När sambon var i tonåren sprack relationen mellan hans föräldrar och hans pappa skaffade sig en ny flamma. Sedan dess har kontakten varit riktigt dålig (ca 8 år sen). Sambon sörjer det inte så mycket direkt, den obefintliga kontakten, men det grämer både honom och mig att våra barn inte har en farfar som bryr sig om att lära känna dem för fem öre.
Sambons pappas frus barn verkar vara viktigare för honom än hans egna, och det är ju tragiskt. Å andra sidan är blod inte tjockare än vatten så...

Men jag har svårt att fatta hur någon kan göra ett sådant val, att helt plötsligt bara sluta träffa o umgås med de sina....

Jag har det i stort sätt som du men jag HADE en relation till min far fram tills för 9 år sedan. Även om det aldrig varit bra. Han har stora alkoholproblem så även hans fru. Men jag separerade från min dåvarande man och mer eller mindre flydde för mitt liv. Då när jag mådde som sämst så tog min far mitt ex parti och från den dagen har jag svårt att förlåta. Men de senaste åren så har jag verkligen för mina barns räkning saknat honom. Jag har en oerhört bra relation till min "styvfar" som även är min dotters enda morfar som hon vet. Har bara träffat sin riktiga morfar när hon var 3 mån.
Men som du själv skriver så saknar jag en far/dotter relation. Men jag är så stor nu att jag inte längre orkar hoppas att det ska bli bättre. Men saknaden kan man inte styra över.
Jag förstår din saknad men den går INTE att beskriva för någon annan som inte har känt samma sak.

Tack för era svar.

Celinda: Du undrar hur man kan sluta umgås med de sina. Det kan jag absolut förstå, man behöver inte gilla alla trots släktskap. Så hade det varit så att min pappa inte tycker om mig helt enkelt då hade jag förstått hans avståndstagande men när jag vet att det handlar om feghet och orkeslöshet, då blir jag arg. Samtidigt vill jag inte att min son och min pappa ska ha någon relation då jag inte kan garantera att han inte drar efter nåt år och slutar bry sig....igen. Det kan jag garantera med alla andra som finns i mitt barns liv. Dom skulle göra allt för honom, och aldrig överge honom. Mammas man...alltså du skulle se kärleken i hans ögon då han ser sitt barnbarn (min son) och alla dom andra barnbarnen. Trots att han inte behöver tycka lika mycket om dom. Han både bio och bonusbarnbarn. Men hans hjärta är stort nog och han vågar släppa in dom allihopa. *svammel svammel *

Palle74: Ja precis! Jag sörjer inte honom som peron utan mer en relation, eller avsaknaden av en sådan. Jag vill inte ha honom i mitt liv, då mår jag så dåligt, men jag vill ha en pappa som finns där. Min pappa tyckte att det var jävligt bökigt när jag skulle fly för mitt liv från ett våldsamt ex. Jag kunde inte bestämma dag för flytten förrän samma dag och då jag var jag alldeles för bökig så jag fick be min mamma om hjälp. Han sket i det. Trots att jag förklarade för honom vad min vardag bestod av.

Kanske har vi samma pappa......

Tyvärr är det nog så att detta är väldigt vanligt. När jag träffade min nuvarande sambo för 6 år sedan så hade INTE hans älsta söner nägon plats hemma hos honom. Han hade en ny tjej med två barn. Men när vi flyttade tillsammans så fick den äldste sonen bo på övervåningen och den yngre fick ett rum i källaren. Helt plötsligt så fick dom en oerhört bra relation igen. Men det berodde ju väldigt mycket på mig för jag ville ju inte ge något av barnen den uppväxten jag själv fick. Idag har vi rum och plats för alla våra barn (6st) även om dom mindre bor hos oss växelvis.
Men som du själv sa så behöver man inte älska varandra för att man är släkt. Men föräldrarn gjorde ju en gång valet att vi skulle komma till dem..