Det är så man måste tänka, har jag insett, att ställa upp två alternativ. Antingen oroar jag mig eller så oroar jag mig inte. Vad leder då de två till. I båda fallen är det lika troligt (på ett ungefär, åtminstone kan jag inte veta annat) att han lämnar mig. Om jag då inte oroar mig, så kan jag göra en massa bra saker, mår bättre och får därigenom dessutom säkert ett bättre förhållande. Om jag oroar mig så mår jag sämre och oroandet tar upp en massa tid.
Alltså:
Altenativ 1: Det finns alltid en risk att han lämnar mig + jag mår bra + jag kan bidra positivt till förhållandet
Alternativ 2: Det finns alltid en risk att han lämnar mig + Jag mår dåligt + jag får mindre tid till roliga saker
När man då väl valt att tänka som alternativ 1, så kommer ju det svåra, att verkligen göra det, att slå bort impulserna som kommer, att inte fråga en gång till om han älskar mig bara för säkerhets skull. Man måste försöka avleda sig själv, ha en rolig tanke eller aktivitet i beredskap så fort tankarna kommer. Till slut, till slut, efter mycket träning lär man då om hjärnan, men man måste vara ihärdig, inte tänka att ja, men bara just nu ska jag älta lite.
Jag menar att i och med att inte oroa sig så kan man lägga mer tid på sådant som verkligen betyder något, att göra bra saker med sin partner t.ex.
Sedan får jag väl nämna också att jag emellanåt är ganska kass på den där tekniken, men jag försöker verkligen att tänka, kanske t.o.m. tänka högt och ihärdigt, att "vad tjänar jag på att tänka detta nu?" när destruktiva tankar kommer. Oftare och oftare går det då att snabbt slå bort dem, om man bara försöker.
