Några råd?

Jag blev gravid på pergo men tyvärr dog min lilla flicka i v 31 i min mage. Nu efteråt har jag gjort 9 pergotimebehandlingar och 2 ivf och blir inte gravid alls.

Jag och mn sambo träffades för 11 år sen, då var jag 19 och han 23, jag blev gravid efter 1 månad, vi var unga då och hade inte en tanke på morgondagen så vi beslutade oss för abort.
När vi sedan bestämde oss för att skaffa barn för ca 5 år sedan gick det inte.
Vi försökte och försökte och till slut sökte vi hjälp, och lixom hos er fann man inga fel på nån av oss.
Jag knaprade Pergotime men mensen kom som en klocka varje månad, sex blev inte roligt längre, vi gjorde det bara för en sak.
Vi bestämde oss för IVF, det var det bästa vi gjort, all press försvann och vi kunde njuta av livet på ett helt annat sätt, vi hade sex när vi ville istället för att följa ÄL slaviskt, så nu efter många år av väntan och förtvivlan är jag gravid efter vårt första IVF, är i vecka 10 nu.
Det finns ju inga garantier att du blir gravid med IVF, men det fungerar trots allt för många par, så tar er en funderare, vi ångrar som sagt ingenting.
Kram

Oj så svårt! Det är nog svårt för någon anna att ge er råd, bara ni kan känna vad som är rätt för er. I och med att du ganska snabbt blev gravid efter det att du fått behandling för dina problem vet ni ju att ni kan blir gravida på vanligt sätt och det måsta kännas hoppfullt!
Däremot innebär det förstås inte att ni kommer att orka försöka få barn aktivt månad efter månad, eller kanske i år. Vet du om ni kan få göra landstingsfinansierad IVF efter ett tag om ni fortsätter med den nuvarande behandlingen och inte lyckas få barn på det viset?

Vi började försöka få barn ungefär samtidigt som ni, och gjorde utredning våren 2006 med diagnosen oförklarad barnlöshet. Vår utredning var dock inte så omfattande och jag fick tex inte göra äggledarspolning. Vi fick beskedet att vi kunde få ett landstingfinansierat försök efter ytterligare ett års försök. Av flera skäl valde vi dock att göra IVF privat under tiden:
* Jag är 35 och min sambo 40 och vi ville försöka med IVF så fort som möjligt för att inte vara för gamla för adoption om IVF inte skulle funka
* Vi räknade med att det skulle krävas mer än ett IVF försök, och då skulle vi ändå få betala själva. Eftersom vi var beredda på den kostnaden valde vi att börja med det i väntan på landstingsfinansieringen
* För många kvinnor i min släkt har det tagt mellan 5 och 10 år att bli gravida, så chanserna att lyckas själv kändes för små
* Jag blev arbetslös under vår utredning och mådde riktigt dåligt då jag drabbades av "dubbla" livskriser samtidigt. Jag kände också att genom att påbörja IVF behandlingarna kände jag att jag fick kraft att ta tag i resten av livet lite bättre.

Nu är jag gravid i 11:e veckan efter vår första IVF och har dessutom 7 fina embryon i frysen och ångrar inte en minut att vi valde att göra IVF privat. Hade det inte fungerat hade vi kanske känt annorlunda, men då hade vi ialla fall kommit igång med processen och kunde börja tänka mer aktivt på adoption.

Jag hoppas att ni kommer fram till vad som känns rätt för er! En IVF behandling ökar ju chanserna att bli gravid avsevärt, men samtidigt är det en dyr och påfrestande behandling, både fysiskt och psykiskt. Kram och lycka till!

Tack för ditt svar majsalotta! Visst känns det bra att vi blivit gravida på egen hand och drömmen vore ju att bli det igen. Att veta att vi kan bli det och behålla det. Det vi funderar på är precis som du skriver - orkar vi försöka månad efter månad eller i flera år. Utan garantier. Vi står i landstingskö för ivf, som numera är 1.5 år, så vi är framme i kön tidigast i februari 2008. Det känns som alldeles för lång tid att vänta för oss. Jag är 28 och min man 35, så det är ju en fördel att jag är så ung. Kanske borde vi då satsa på ivf eftersom det ger bättre förutsättningar ju yngre man är.

Vi får två landstingsförsök. Men mina föräldrar har erbjudit sig att betala en tredjedel om vi köper trepack privat.

Vi har länge funderat på adoption (vi vill adoptera även om det blir biologiska barn) så vi är nu en bit in i den processen - vi börjar föräldrautbildningen på måndag Men jag känner ändå att jag inte kan lämna detta med ivf och att försöka bli gravid.

Vår plan just nu är att göra ivf i maj ungefär. Då har det gått 9-10 månader efter missfallet och vi har gett kroppen en chans.

Tack igen

Hoppas att det går bra med er IVF i vår. Det är ett oerhört stort beslut att ta! Om ni köper ett trepack - hör efter med ert landsting om ni fortfarande får era två finansierade försök om ni inte lyckas med dom ni finansierar själva. Vet att det har hänt i mitt landsting att något par blivit nekade sitt landstingsfinansierade försök för att dom misslyckats tre gånger redan - och då menar landstinget att det är för små chanser att lyckas fjärde gången.... Sjukt, va!?

Det låter sunt att ni låter det gå ett tag efter missfallet innan ni går vidare till IVF - både för att din kropp skall hinna återhämta sig fysiskt, att ni ger det "naturliga" barnaalstrandet en riktig chans och för att ni skall känna er mentalt förberedda på IVF behandlingen.

Ang landstingskön - måste ni vänta en viss tid för att vara berättigade för IVF, har dom en "ekonomisk" kö (bara har pengar till ett visst antal beh./år) eller är det kö på kliniken? Om ni funderar på privat IVF kan det vara bra att kontakta intressanta kliniker och kolla om dom har köer innan man får starta IVF, och kankse köa in för att inte förlora tid om/när ni bestömmer er för IVF.

JAg tycker också att ni är smarta som startar upp en adoptionsprocess parallellt med att ni försöker själva/prövar IVF. Vet av egen erfarenhet att det är många (på adoptionsforumet) som inte tycker att det är rätt, men man måste få känna själv vilka vägar man vill utforska. Jag hade själv gärna startat en adoptionsprocess parallellt med att vi började med IVF, men min sambo ville vänta till vi gett IVF en chans. Problemet är att adoption tar så lång tid och om man först skall försöka själv i 2-3 år, sedan göra IVF behandlingar i kanske 1-2 år och sedan börja tänka på adoption - ja då är vi kanske 6-8 år fram i tiden innan man har sitt efterlängtade barn.