Går hela tiden o oroar mig för NÄR jag ska få mf, inte OM. Jag vet att det är helt fel. Att jag ska vänta BARN, inte missfall..... 
Ändå stressar jag upp mig hela tiden. Är bara i vecka 6 (5+1) o vecka 12 känns så otroligt avlägset. Vet ju att det inte är självklart att det händer just mig, men jag kan liksom inte riktigt tänka positivt när jag vet hur statistiken ser ut. Försöker hela tiden....
Kan ni muntra upp mig, snälla!? 
Ooh.. jag är lite på samma spår där.. Jag kan lixom inte slappna av riktigt, fast jag är mer att jag tänker OM så det är ju tur iaf.. hehe.. Men nja.. undrar om man någonsin slappnar av.. tror inte de.. men det hör väl till antar jag! (är i v8)
Grattis till + btw!!
Hej på er! Jag tror att det liksom "hör till" att vara orolig i början av graviditeten. Jag var precis likadan, supernojjig, kände efter hela tiden om jag inte hade ont i magen, trodde att jag blödde o.s.v o.s.v. men för min del så har det lugnat ner sig. Nu är jag i v 20 och fortfarande kommer oron "tänk om..." men som tur är kommer den inte lika ofta!
Försök att njuta, för bakom oron är det himla mysigt
Kramar från Ullis
Finns fler som känner igen sig. Fast jag fick ett sent missfall i v 22 förra gången jag var gravid. Orsaken till detta är utredd så jag vet att det inte kan hända igen. Ändå oroar jag mig....Skitjobbigt ibland. Men jag tror som Ullis H att oron till vis del hör till att bli mamma. Från det att man vet att man är gravid så finns det ju faktiskt en liten "person" till i ens liv. En person som man älskar redan innan man sett den. Fantastiskt egentligen!! Och personer som man älskar vill man ju inte förlora, hur små de än är.
kram
Ja, jag vill verkligen njuta, men jag vågar inte riktigt. Varje gång det sticker till i magen blir jag orolig, har som mensvärk hela tiden, alltså molvärk i magen o ryggslutet sedan 2 veckor. Ska på inskrivning i v. 10, den 7 januari. Funderar på att be om VUL för att lugna ner mig. Vad tror ni om det??
En riktig hormonhäxa har jag blivit oxå. Blir irriterad jättelätt o gråter mest hela tiden när jag är hemma. Maken har det inte lätt * he he*
Jag var exakt som dig och oroade mig hela tiden för minsta lilla. Jag vågade inte vara glad eller berätta för folk att jag var gravid. Men som andra sa till mig; Du väntar barn, inte missfall!
Jag ångrar mig nu att jag gick och oroade mig hela tiden, man får ut så mycket mer av att glädjas åt den istället!
Försök att njuta av din graviditet!
Grattis och lycka till!
Ina v.38
Jag är precis likadan. Oroar mig hela tiden.
Känner efter, klämmer på brösten och blir helnojjig om jag inte känner något. Jag såg ju min lilla bäse i v 8+5 och allt såg så fint ut och då var jag lyckligt gravid i 2 dagar sedan kom oron tillbaka.
Jag tror det hör till, att alla oroar sig mer eller mindre. Jag som varit med om 5 tidiga missfall är LIVRÄDD!!
Kramis
Hej... är också i vecka 6 ... känner igen mig... Men jag insåg igår att chansen att det ska gå bra är ju faktiskt större än tvärtom, och man kan ju inte göra mer än ta hand om sig så gott det går. Man får nog gilla läget helt enkelt och försöka tänka positivt. =)
Linny
det där med molvärk liksom mensvärk i magen hör till! Jag var som sagt också supernojjig och frågade mion bm om min magvärk. Hon lugnade mig med att det är helt normalt, det SKA kännas! Eftersom livmodern är en muskel så vill den slappna av, men när det nu bor något litet pyre inne i livmodern som gör att den måste spännas ut, så gör det ont! Ungefär som en gummisnodd som inte vill vara spänd av sig själv... Förstår du hur jag menar?
Jag är precis likadan, tänker bara på allt som kan gå fel hela hela tiden. Är nu i vecka 9 och så läste jag igår att vecka 9-11 är absolut riskigast Ska iaf få gå på vul 23/12 men jag är så fruktansvärt rädd för att det bara kommer visa en tom mage och ingen bebis
Vad man kan göra? Jag försöker prata med min sambo om oron men det är svårt för honom att förstå tror jag, han tycker ju att eftersom jag mår bra fysiskt och har inte haft några problem så ska jag koppla av. Lättare sagt än gjort som ni alla vet...
Kram
Tack snälla ni! Ska verkligen försöka. Chansen för att det ska gå bra ÄR ju faktiskt större än tvärtom... Har fokuserat på det negativa. Det kommer nog vara svårt att vara positiv, men jag får väl hämta lite styrka från er andra.
Har ni också haft som ordentlig mensvärk av och till?
Har haft detta sedan en vecka innan jag testade positivt, så jag börjar väl vänja mig. Men när det hugger till blir jag ju lite extra nojig......
Kram på er!!!!!!!