Forum Provrörsbefruktning - Pappagrupp
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gråtande sambo.

    Sön 14 jan 2007 22:41 Läst 9047 gånger Totalt 5 svar
    Sön 14 jan 2007 22:41

    Hej!

    Jag och min sambo har nu under tre år försökt att bli gravida, det har inte gått så bra. Vi har gjort ett provrörsförsök som dessvärre misslyckades. Nu under våren ska vi göra ett andra försök som vi håller tummarna på!
    Min sambo har börjat att misströsta och är ofta väldigt ledesn och nedstämd.
    Man känner sig oerhört hjälplös när hon gråter och säger att man inte kan göra något.
    Är det någon som har liknande erfarenheter? Hur hanterade ni det?

    Tack på förhand!

    Erik

  • Sön 14 jan 2007 23:32 #1

    Har du själv kommit över det? För annars kan det vara ännu svårare att trösta den man älskar.

    Annars så bara lyssna, finns till hands, håll om henne när hon behöver.

  • Mån 15 jan 2007 19:17 #2

    Är själv väldigt lyckligt lottad och har inte mött de svårigheterna. Det låter förmodligen futtigt just nu men jag känner flera par som försökt lika länge eller längre och som efter flera provrörsförsök lyckats få till det.
    Det kanske inte är så mycket värt i sorgens ögonblick men det det finns hopp.

    Önskar er all lycka!

  • Slarti­bartfa­st
    Visa endast
    Ons 17 jan 2007 16:09 #3

    Vi har också gjort ett par misslyckade IVF.
    I samband med hormonbehandlingen så blev hon ibland enormt känslosam och storbölade.
    Man får försöka krama om och trösta så bäst man kan vid såna tillfällen. Om man själv är nere får man kanske svälja en extra gång? Håller med Liveit1971, lyssna och finnas till hands.
    Den annars manliga reflexen att komma med lösningar får man försöka stänga av! Lyssna och vara där är det som gäller.
    Men även utan extra hormoner så finns det tillfällen när hon blir väldigt ledsen över hela situationen.
    Tur då att vi är två så att vi kan stötta varann.
    Nu är jag en sån som mycket mycket sällan gråter! Kan ha med uppfostran att göra. Men jag "gråter" väl på insidan över samma sak... Blir lite avundsjuk på henne som kan släppa ut det sådär, måste kännas lättande att få böla ut sin smärta och sorg. Önskar att jag kunde det med ibland.

  • Ons 17 jan 2007 20:40 #4

    Det tog ett antal år och diverse utredningar innan det tog sig för oss. Jag tror att presic som Slartibartfast beskrev så får man lägga bort sin manliga "hur fixa vi till det här problemet" gen och bara koncentrera sig på att vara där och kramas mycket.

    Samtidigt är det nog viktigt att du har någon att prata med och beskriva hur du känner det (och kanske släppa en tår. Har man inte det det tror jag att man inte orkar vara ett bra stöd till sin tjej.

  • Mån 22 jan 2007 19:00 #5

    Tack för alla uppmuntrande ord.
    Jag har alltid sagt att det enda som vi kan göra är att pippa på, men det kanske inte hjälper. När jag säger det så säger hon att hon vet att det är så......
    Kanske bättre att bara vara tyst och hålla om.
    I och med att jag är några år yngre än min sambo så känner hon nog lite mer panik än vad jag gör. Men jag upplever det nog inte lika jobbigt som henne!

    Tack för att ni finns!

    Ha det gött gubbar!

    /Erik

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll