Jättekrisig relation under första året som föräldrar.

Många par har det tufft första året, dina hormoner har ännu inte kommit i ordning och han känner sig svartsjuk och inte i centrum längre. Jag upplevde det hos oss att det blev bättre när hon passerat året, de blir lite mer självständiga då och man kan göra mer saker tillsammans.

Lämna barnet en kväll och gör något tillsammans.
Familjerådgivning, javisst känner du att du behöver hjälp och stöd, prata med dem. Om inte annat så kan de tala om att det är jättevanligt att man känner så och att det oftast blir bättre.

Jag har läst nånstans att de flesta småbarnsföräldrar som skiljer sig gör det under barnets första år. Och jag förstår det. Jag har aldrig gått igenom nåt så jobbigt i hela mitt liv. Två gånger dessutom.

Jag kan bara säga att båda två måste jobba på det. Ett bra förhållande kommer inte av sig självt och när man får barn är det lite som att börja lära känna varandra igen.

Välj dina konflikter. Plocka fram dom från hormonstinna skuggor och titta på dom i klarhet och fråga dig själv: Är det här en konflikt som är värd att ta eller är det bara en "skitsak"?

Jag gick och pratade med en psykolog 8 månader efter andra barnet föddes. Två gånger gick jag själv och två gånger var min man med. Detta hjälpte mig OTROLIGT mycket. Men det tog alldeles för lång tid innan jag fick insikt i att jag behövde prata med någon utomstående om detta.

Jag känner att jag inte klara av det här själv, alls. Jag kan själv inte sortera i vad som är regelrätta förhållandeproblem, nyblivna-föräldrar-kris och om det kanske finns saker som ligger bara hos mig/honom. Eftersom han nästan inte alls kan delta i att lösa konflikter och prata om hur det känns står jag så jäkla ensam med den här härvan. Han är så totalt aningslös vad gäller saker som det här så jag blir rädd. Jag tror att han inte vill ta i det, utan låtsas som ingenting och hoppas att det löser sig självt(vilket det INTE gör), själv känner jag det som att han på det viset helt på egen hand tar livet av all min kärlek jag har kvar för honom. Åååå, det här kommer aldrig bli bra, jag fattar inte hur jag ska hitta ur det här.

hur ser era dagar ut? jobbar han och du är hemma med barnet? hur lång tid har ni tillsammans för er som familj, och hur mycket ni två för er själva?

jag (och han med, för den delen) tvekade också flera gånger om vårt förhållande kommer att överleva när dottern var mellan 6 och 18 månader och jag rent av trodde ibland att jag slutat älska honom, men det gick över när vi fick lite mer struktur i vardagen, när var och en av oss fick mer egen tid, och vi fick tid för varandra. nu är jag igen kär som aldrig förut.

Jag började jobba för tre veckor sedan, efter att ha varit hemma i nästan 9 månader. Nu är han föräldraledig lite mer än halvtid och jobbar ett par dagar i veckan eftersom jag har sådant schema som gör att jag är ledig en del i veckorna. Det blir väl inte så mycket egen tid, nästan ingen alls. Han gör mer saker med sina vänner än med mig när jag tänker efter. Han har nog aldrig ens föreslagit att vi ska göra något bara vi två, när jag själv fört det på tal har intresset varit måttligt. Tänk om det är så här för att han inte älskar mig, medan jag i själva verket går omkring och tror att det är jag som förlorat känslorna?

Hej!

Det ända jag egentligen kan säga är att jag förstår. Jag och min man har varit ett par i 10år och för 10månader sedan fick vi vårt första barn. Vi har varit med om upp och nedgångar förut med det som utspelat sig i vårat hem det senaste året trodde jag var en omöjlighet innan jag vart gravid.
Helt plötsligt var vi som från två olika planeter!!! Jag har försökt och försökt att prata med honom om och om igen... men han har inte lyssnat inte förtått inte viljat förstå...

Till slut skrev jag ett långt brev till honom.. det var säkert tio sidor långt om allt jag kände och inte kände och den frustration jag kände inom mig att vi glidit i sär så långt från varandra. Vi hade ju beslutat att skaffa barn tillsamman och ändå stod jag där själv...

Efter brevet har det blivit mycket bättre. Jag fick på så sätt ut det jag behövde säga till honom och han var tvungen att lyssna utan att kunna avbryta med frågor så jag kom bort från ämnet. Hans reaktion var: Är det så här du känner!!! Hur kunde du låta det gå så långt??? Jag gick i taket, hur jag kunnat låta det gå så långt!! Jag har ju stått var eviga dag och knatat och tjatat det är du som inte lyssnar. När han väl fick upp ögonen på hur mycket han bidrog till dessa bråk vart han rätt förfärad.

Idag några månader senare känner jag att vi är tillbaka till varandra igen. Men det var inte alls långt ifrån att jag lämnade honom i höstas inte alls långt ifrån.

Vad jag vill säga egentligen är att jag förstår och att du på något sett måste nå fram till honom. Gör som jag skriv ett brev så måste han lyssna.

Önskar dig all lycka och hoppas ni kan lösa det!

Hej.. Vet precis vad du pratar om.. Vi har inte haft det bra sedan vår son föddes för 6 månader sedan.. Nu kom jag på min sambo med att ha haft en anna under en månads tid vid sidan av.. Inte bara sexuellt utan även känslomässigt.. Nu i efterhand säger han att det är det största misstaget han gjort och vill ha oss tillbaka.. Jag är tyvärr tveksam till om det verkligen går att reparera ett så skadat förtroende, men ska försöka för sonens skull..

pratade med min BM om detta och hon sa att det tyvärr är jättevanligt just för att det blir en så tuff situation det första året som föräldrar både för mamman och pappan att det blir någon form av krisreaktion, så vi är nog tyvärr inte ensamma.. Efter att jag råkat ut för detta så har man ju även hört från olika håll att det inte är så ovanligt med mer eller mindre stora svackor och kriser första året som föräldrar...

lycka till till er!

Du säger att du inte tror att du kan lösa det själv. Men hur är det med bvc, kan du hitta något stöd där? Det finns psykologer som är kopplade till bvc och som är vana att prata om olika familjesituationer.

Även om du känner att problemet inte ligger på dig så kan det ändå vara ett steg ut ur allt det jobbiga. Även om du inte kan reda ut dina tankar så kan dom hjälpa dig med att göra det, genom att ställa rätt frågor och att du svarar uppriktigt på hur du känner och vad du tänker om olika saker.

När du har gått några gånger kan din man följa med och prata. Det hjälpte oss så mycket så jag vill inte att du kastar bort den möjligheten- att prata med någon- utan att iallafall överväga det.

Jag tror att känslorna finns där någonstans, djupt gömda under högar av vardagssysslor och tankar kring arbetslivet och nybliven mamma.

Känner igen allt som TS skriver! Det är hopplöst vad illa dagarna kan kännas och det ena bråket avlöser det andra!!! Fan!

Vill bara att det ska bli bättre, men vet inte om jag har motivation till att kämpa vidare. Hat fått hjälp hos psykolog och kurator, men sambon tycker inte det hela är hans problem och vill inte gå dit tillsammans. Han tycker att det är jag ensam som har problem och får själv lösa det!

Vi har haft det EXAKT som beskriver.....................hela hösten!

Nu är det bra

Det vände i julas, vi bestämde oss tillsammans för att gå en positivare väg, kommunicera bättre

Jag igen..............kom på att säga att vi också har gjort denna provrörsbefruktningen. Och på nåt osynligt sätt är det som man skapar sig en föreställning att man bör vara så tacksam och lycklig i oändlighet...................

sen blir livet precis som vanligt, som för alla andra ( jag har en son sen tidigare som är "gjord" på vanligt vis, så jag vet hur det känns också)

Och man blir så frustrerad för man skulle ju vara så glad, och så går det ut över den andre.

Småbarnsåren är ett gissel!!!!!!

första året är värsta året.
prata prata prata..... och kämpa kämpa kämpa!

Nara, det ar tufft ibland och ibland har jag VERKLIGEN funderat pa om det ar sa har jag vill ha det for resten av livet. Fast det ar ju inte resten av livet, det ar fortfarande forsta aret ju. Jag laste nagot har pa FL som nagon klok en hade sagt, namligen att man inte ska gora nagot drastiskt forsta aret. Inte skilja sig, inte flytta, inte skaffa fler husdjur.. Det enda som man ska gora forsta aret ar att klara av det. Gor man det sa klarar man allt.

Hej hej, här är TS igen.

Ikväll ska lilla dottern vara hos sin mormor och morfar, och vi ska gå ut och käka något lätt bara vi två. Hoppas innerligt att han kan hålla fast vi detta, att ge oss mer tid tillsammans. Jag får nog avsluta det här skrivandet nu, annars blir det bara massa gnäll från min sida om saker som händer dagligen. Tack så mycket för alla goda råd, alla tips och kloka ord. Det har faktiskt hjälpt lite.

Hoppas ni får det trevligt ikväll. *kram*

Va bra! Gör mycket såna saker på egen hand ( tillsammans alltså)

Vi har haft det lika jobbigt under barnets första år. Jag trodde att det berodde mest på att jag hade en bok att översätta, att jag var så trött på grund av att jag inte hade nån fritid alls och att dottern sov väldigt dåligt hela första året, även längre än så. Men det var inte bara det. Nu har jag upptäckt att de flesta har det jobbigt den första tiden med bebisen. Man tänker så olika och så tror man att man kan läsa varandras tankar men det är lätt man missuppfattar varandra. Det hela är så otroligt komplicerat! Du får kämpa för din relation, det blir bättre sen, det lovar jag!