• Anonym (frustrerad)

    Hur löser man sånt här?

    Jag är så less! Jag lever tillsammans med en man som förutom att han är drogfri narkoman, dessutom är spelmissbrukare. Det här har pågått... jag vet knappt längre när allt började, men han är helt omöjlig att leva med. Jag håller verkligen på att bli galen!!! Hur gör man för att få en människa med alla dessa karaktärsdefekter som en missbrukare har, att lyssna???? Han hånar mig, han ifråga sätter mig som människa och individ om jag säger någonting alls om det  han håller på med. Han manipulerar mig... Det spelar ingen roll vad det är. Jag håller på att få panik! Det går inte att prata med människan. Det går inte att nå fram, det är en vägg mellan oss och jag står och hammrar och bankar på  den för att den ska rasa ner men det går inte, istället murar han den ännu starkare och högre.

    Jag blir så fylld av hat och ilska så jag vill slå sönder något. Jag blir i det närmaste galen. En psykopat känns det som. Han driver mig till vansinne!!!! Jag vet inte vad jag ska göra, om och om igen säger jag till mig själv. Du kan inte leva så här. Men varje gång jag är påväg att säga, nu flyttar jag, så faller hela grejen när jag tänker på vår underbara lilla dotter. Är det verkligen rätt att göra så? Är det rätt av mig att ge upp på hennes pappa och ta henne med mig? För med mig ska hon! Aldrig att hon får bos hos honom så fixerad av datorn som han är....Jag vet inte!

    Finns det nån som kan ge mig ett litet råd? Jag blir snart galen! Snart slår jag en stekpanna i huvet på karln!

    Jag tillhör den lilla skaran som i grund och botten endast tror på kärnfamiljen...tragiskt va!!!! Jag sätter mig själv verkligen i en sån makaber sits...åhhhhhhhjälp!
    Vi kan inte prata längre! Han är inte ens vatten värd i mina ögon och jag är inte  det i hans ögon heller tror jag. Han menar att det är jag som har valt bort honom jag menar att det är tvärt om. Och så fort vi inte tycker lika dant så är diskussionen igång! Jag kvävs av all denna ilska! Och jag blir rädd att jag i all denna ilska inte ser det rätta beslutet. Att jag lämnar honom i ilska och hat och konstaterar att det var helt fel...jag vet inte, rädd är jag iallafall....nån som varit i nåt liknande kaos???

  • Svar på tråden Hur löser man sånt här?
  • Birgitta2

    Tror du det är bättre för er dotter att leva med din ilska och hans manipulationer och förakt än att ha en lycklig ensamstående mamma? Tänk efter! Man skall aldrig stanna kvar i en misslyckad relation bara för barnens skull. Om du inte tror på er relation och den förstör så mycket för dig och ni inte ens gillar varandra, då är det nästan din plikt att se till att barnet kommer ifrån den giftiga stämning som är nu.

  • Anonym

    Spelmissbrukare/ narkoman, samma beetende, de ljuger manipulerar allt för egen vinning skull, det finns inte så mycket du kan göra, det är bara han som kan ta tag i sitt problem, sen finns du där och stöttar, men du vet att om han skulle bli "frisk# det tar lång tid, med ev flera återfall, frågan är om du orkar?
    Det finns hjälp för anhöriga hur du ska gå tillväga.
    Stöd till spelberoende via Internet ,
    www.slutaspela.nu

  • Anonym (frustrerad)

    ja det är absolut som ni säger och samma sak brukar jag säga till andra som har det trassligt i relationen, men det är aldrig lika enkelt när man själv är i samma situation. det är så svårt att inte låta rädslorna styra...jag skulle vilja ha ett facit i hand där jag kan se det slutgiltiga resultatet...

  • Birgitta2

    Facit får du efteråt. Tyvärr. Det är så det är, att ta risker och hoppas att man gör rätt. Men rätt är definitivt inte att låta ditt barn leva så här. Du skall inte göra rätt för dig själv. Du skall göra rätt för ditt barn. Det är din absolut största plikt. Prata med någon som är opartisk, nån som kan detta med relationer och familj kontra barn.

  • Anonym

    Hejsan

    Jag förstår hur du mår! Jag lever själv med en som är drogfri narkoman och spelberoende. Har oxå funderat på att lämna honom åtskilliga gånger. Men jag älskar honom trots allt och dessutom så har vi tre barn ihop. Jag förstår och tycker väl egentligen likadant som Birgitta2. Men det är lättare sagt än gjort. Min sambo har spelat så länge jag har känt honom (11 år). Innan vi träffades så gick han hos en psykolog för att prata om sina problem .... men inte tillräckligt länge tydligen. Sen så gick han på möten som Spelberoendes förening hade. Det hjälpte ett tag. Jag gick in på Slutaspela.nu och de har en behandling som kallas för Självhjälpsbehandlingen eller något liknande. Jag visade min sambo (nästan bokstavligen så tryckte jag upp dataorn i ansiktet på honom, eftersom han inte var villig att titta från början). Jag tvingade honom att börja detta programmet. Han har nu börjat och det känns mycket bättre. Det går ut på att han svara på en mängd frågor och verkligen rannsakar sig själv, sen får han prata med andra spelberoende (anonymt) via ett forum plus att det ringer en psykolog till honom en gång i veckan.Allting sker via datorn, förutom samtalet med psykologen och är kostnadsfritt.
    Jag frågade min sambo vad han tyckte om behandlingen. Han svarade att det känns väldigt bra och att det verkar bättre än att enbart gå till en psykolog eller till de här möten ssom spelberoendes förening anordnar.

    Lycka till!

  • Anonym (frustrerad)

    Tack jag ska gå in och kolla på det där. Jag fick faktiskt min sambo att ta en provmånad utan spel och det blev bättre redan första dagen! Nu har den månaden strax passerat och han vill ta upp spelandet igen men vi får väl se hur det går. Lite nervös faktiskt, men han själv tycker att det har varit skönt att inte sitta vid datorn hela tiden, så han kanske kommer att begränsa det nu. Jag hoppas det.
    Tack så hemskt mycket för alla era tips och råd. Det är skönt att slippa känna sig ensam.

Svar på tråden Hur löser man sånt här?