Gått över tiden och känner mig deprimerad! HJÄLP!

Oj...är du jag?
Hade kunnat vara jag som skrev det där!

...och blir inte bättre av folk som ringer o skriver o tjatar...jag svarar inte i telefonen hemma för tillfället...

känner igen mig precis, jag gick över 2 veckor med sonen och blev igångsatt för han hade bestämt sig att stanna kvar där inne! de sista veckorna kändes lika lång som de 9månaderna innan ungefär, men försök att inte stirra dig blind på datumet, jag bestämde mig tillslut för att tänka att om två veckor har jag en bebis i famnen istället för imagen, det var svårt första dagarna men eftersom jag visste att om det inte kommit igång efter 2veckors övertid så skulle det bli igångsättning så blev det tillslut det datumet jag tänkte på som beräknat och då gick det lite lättare, om du tycker det är jobbigt med alla som skriver och ringer så säg till dem att du tycker att det är jobbigt och att du hör av dig när ni fått bebisen, strunta i att svara annars när det ringer, har ni nummerpresentatör kan du ju välja vilka du vill prata med och vilka som bara hör av sig för att tjata. Hoppas det sätter igång snart så du slipper vänta längre. Kram

Hej! Jag gick över två veckor med min son och det var tungt varje dag kändes som en vecka. Alla ringde och frågade om något hänt osv. Det är vanligare att gå över tiden med killar, har jag hört. Allt är bara bra med er, han har det bra i din mage får den energin harn behöver så därför tycker han inte att han behöver komma ut.
JAg drack en folköl på kvällen på på morgonen började värkarna.
Lycka till!!

Jag gick över tiden, blev igångsatt. Kände precis som du. Blev irriterad på alla som ringde eller frågade skulle du inte ha fått barn nu...Sa till alla att JAG hör av mig när det är klart!! En del förstod väl att man var less på det.
Det känns som man aldrig ska få sin bebis.
Man får ett datum och man stirrar sig så blind på det, efter den dan SKA man va mamma. Kan bara säga att du är ju närmre för var minut som går! Lycka till!

Ja jag gick över 12 dagar med sonen. När jag vaknade på dag +6 så var jag så irriterad o olustig, skulle skära franskbröd, men skar mig istället i fingret. jga har svårt med blod så det blev kaos. Lindade en massa hushållspapper om fingret o grät. somnade till sist av ren utmattning O de som skriver att de dagarna på övertid kädes som hela gr5aviditeten, jag håller med till fullo.
Med andra barnet försökte jag intala mig själv att det skulle bli en september bebis(bf 26/8), men hur som helst så är det svårt jag fick till sist en aug bebis iallafall (29) efter en igångsättning av andra orsaker.
Sänder mina tankar till dig o säger att inom 2½vecka har du garanterat din kille hos dig.

Skit i att svara i telefonen! Det gjorde jag och jag gick över BF med 17 dagar. För mig var det en evighet och jag mådde dåligt både fysiskt och psykiskt. Det jag kan tänka i efterhand nu när min dotter har hunnit bli 6 månader, är att de där sista dagarna innan bebisen kom var en lyx i att få ta det lugnt och vila. Jag sov iofs mycket dåligt, men jag kunde ligga ner hela dagarna iaf. Det saknar jag så otroligt mycket nu.

Sen gjorde jag andra saker som var guld värda. Jag planerade dotterns dop nästan i detalj, vilket hölls 2 mån efter dotterns födelse så det var ganska nära inpå. Det hade jag nog aldrig orkat om jag inte skött planeringen i så god väg innan. Det var bara kyrkan jag bokade efter att dottern fötts, ja och skickade ut inbjudningskorten förstås.

Men strunta verkligen i alla som ringer, jag blev galen och vägrade att svara!! Mannen fick ta de flesta samtalen. Jag tycker att det är rätt oförskämt att ringa och tjata så som många vänner och släktingar gör. De menar ju väl, men borde fatta att det inte är så kul att upprepa flera gånger varje dag att "NEJ! DET HAR INTE KOMMIT NGN BEBIS ÄN!". Jag kommer aldrig att ringa mina vänner på det viset!

Ojojoj så jag känner igen mig... Gick över tiden med 19 dagar med vår dotter och blev igångsatt. Inte kul! Nu väntar vi vårat andra barn och det var planerat till förra torsdagen, dvs den 18 jan. Blir väl samma sak denna gången. Och alla ringer och tjatar...Är också jättetrött och less och tycker att INGENTING händer. Minsta lilla sammandragning så tänds en strimma hopp. Men jag har inga förvärkar eller andra känningar. Så du är INTE ensam min vän! Håll bara ut, jag vet att väntan är mödan värd när du sitter där med en liten gullunge i famnen, då har man glömt allt vad väntan och krämpor heter, jag lovar

jepp..här har du en till...bf+2 idag så jag ska ju inte börja klaga riktigt ännu...men visst är det segt men jag är mer orolig för att det ska hända ngt med barnet...=/

den 21 i söndags..=)

Jo.. jag tycker också att det är riktigt pissigt!! Jag hade BF onsdag den 17:e januari (dvs förra veckan). Börjar känna mig riktigt knäckt nu... igår kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och de har varit mycket nära till hands idag också.
Var på besök hos barnmorskan idag igen och fick då veta att jag blir igångsatt när jag kommer in i vecka 43 (förutsatt att bebisen mår bra ända tills dess dvs).

Det är verkligen inte till någon fördel att folk ringer och tjatar på en. Precis som om man inte kommer att ringa och meddela när bebisen har kommit?!
Det blir nästan som en tävling om vem som ska veta först och inte nog med det så har en del nu börjat säga att de vill att man ska höra av sig så fort man känner något. :(
Idag röt jag ifrån till min mamma och sa att jag tyckte det var riktigt jobbigt. Visst, alla menar så väl och ingen frågar ju för att vara elak men på något konstigt sätt så får man någon slags prestaionsångest!
Jag börjar nästan tro att det fungerar ungefär som med mensen när man var yngre. Ni vet när man trodde att man var gravid och bara därför ville mensen inte komma. Kan det vara samma här? Att man går och tänker så intensivt att kroppen går i strejk?...

Vi får helt enkelt hålla ut. Det känns stärkande att veta att man inte är ensam som känner sig så här deppad.

Snart är vi mammor och snart får vi hålla i våra älskade barn. Det blir inte en dag för tidigt!!

Känner oxå igen mig, bf +3 idag. Känns som bebis aldrig kommer titta ut! Går hemma som en zombie och väntar... har gått från att ha massor med energi förra veckan till att denna vecka vara trött, hängig och orkeslös. Sover dåligt och känner mig mer och mer orolig för livet i magen. Och så alla dessa telefonsamtal och sms... Ja, känner verkligen igen mig i allt du skriver. Hoppas våra bebisar snart vill kika ut!

Tycker du låter helt normal tjejen Hade liknande känslor när jag gick över tiden med min ena dotter, då gick jag 13dgr över. Det jobbigaste var alla som ringe och frågade "Har det inte hänt än" Ungefär som om jag inte skulle meddela dom om bebbisen kommit.... Sen är det ju oxå jobbigt på ett sätt att man aldrig vet när den lill* vill titta ut. Man känner sig nästan som en brandman som ständigt får vara beredd.... Lycka till iaf!! Kramiz!!!

Jag gick över 6 dagar och det var det jobbigaste jag varit med om. Satt bara och grät hela dagarna, tills mannen kom hem och tvingade ut mig lite.
Jag blir så arg på de som gör UL och flyttar tillbaka en, why? bättre att ha ett datum lite för långt fram för det är som du skriver att man stirrar sig blind på det datumet man fått liksom. Enligt sista mens gick jag "bara" över 3 dagar men det var ju inte datumet som gällde.

Kramar om och hoppas bäsen snart vill ut.

Lycka till

Känner absolut igen mig. Gick 20 dagar över tiden med min son och det var hemskt.... Nu är jag gravid med BF 5/2 och jag försöker intala mig att bebisen inte kommer att komma förrän tidigast mitten på februari men jag är ju redan så trött på det. Vill inte gå lika lång tid över, mitt humör var riktigt hemskt sista veckorna och det får ju inte gå ut över min son om det blir så nu. Samtidigt känns inte igångsättning så kul heller.

Skickar lite styrkekramar till er alla!

Oh, jag känner väldigt väl igen mig från när jag väntade mitt första barn! Jag slutade svara i telefon redan innan bf. Träffade ingen och talade inte med någon annan än maken. Jag låg mest i badet om dagarna, läste en del och sov mycket. Vi brukade göra bilutflykter bara för att jag skulle komma ut lite, men jag ville inte riskera att träffa någon bekant.

Till slut började jag på allvar tro att det inte skulle bli någon bebis trots allt. När vi gick från överburenhetskontrollen (en fredag när jag var i v 41+5) grät jag floder efter att ha fått höra att jag skulle komma tillbaka på måndag igen för en ny kontroll och då kanske få ett datum för igångsättning...

Som tur var fick jag äntligen, äntligen lite känningar senare samma dag. Oregelbundna, svaga värkar som höll i sig och blev seriösare tills Kisen äntligen föddes i v 42+0

Håll ut! Och lycka till!