Relationen med barn?

Tjena

Jag tycker att förändringen från par till familj har gått väldigt bra. Känns nästan som om reöationen har blivit ännu bättre sen vi blev tre i familjen. Det är klart att man kan bli lite grinig ibland när sömnbehovet tar över men det är inget att hänga upp sig på.

När det gäller jämställdheten så tycker jag inte att det blivit nån större förändring. Det är klart att min sambo städar och tvättar lite mer eftersom hon är mammaledig men jag försöker att dra mitt strå till stacken när jag kommer hem.

Tycker allt funkar bra.

/ Nicke

" jämställdheten försvann med barnets födelse. "

Det gör den naturligtvis om man tillåter den att göra det. Så enkelt är det faktiskt.

Prata, prata, prata innan barnet föds om hur ni vill ha det.

Min personliga erfarenhet är att relationen har blivit något annorlunda efter barnets födsel. De första 2 månaderna var det primärt lyckokänslor (för utom de tillfällen som man var trött efter lite nattsömn). Barnet var litet och gjorde ofta inte så mycket väsen av sig, så det fanns fortsatt tid att ägna sig åt varandra när barnet sov.

Nu är han snart 8 månader gammal, kräver betydligt mer uppmärksamhet, och fyller naturligtvis mer eftersom han kan ta sig runt på egen hand. Det betyder också att man lägger mycket mer energi på att umgås och ta hand om barnet än tidigare, både jag och min flickvän, vilket har resulterat i att vi inte riktigt vårdar vår relation på samma sätt som förr. Orken och det mentala överskottet räcker helt enkelt inte riktigt till.

Oftast är det jag som får pikar över att jag inte ger komplimanger lika ofta eller uppvaktar på samma sätt som tidigare, men jag känner egentligen samma sak när det gäller hur tjejen behandlar förhållandet. Allt handlar nästan om barnet just nu, och försöker man föra in ett samtal på något annat så avfärdas det ganska snabbt. Spontana kramar har blivit färre och pussarna känns ungefär lika kärleksfulla som när man skakar hand med en vän.

Handlar väl inte så mycket om att vi inte älskar varandra, utan snarare om att vi har trillar ner i föräldrafällan och glömmer varandra (kanske därför så många går från varandra under just denna period). Nu tror, och hoppas, jag att detta är rätt vanligt under det första året, men att det blir bättre när barnet blir lite äldre. Ser i alla fall fram emot att få ha tjejen för mig själv någon gång då och då (typ ett restaurangbesök, gå på BIO etc), för jag tror det är livsviktigt för ett förhållande att man vårdar relationen (nästan) lika mycket som barnet.

*Hrm* Det finns nog en liten rädsla vi har att relationen kanske kan bli mer "delad" när man blir förälder. Personligen så försöker jag inte oroa mig på de bitarna. Utan ta det som det kommer.
Menar som första gångs förälder så vet man ju inte riktigt hur det kommer att bli. Men vi människor är rätt bra på att spegla de värsta syndromen framför oss.

Ja att prata är väl det viktigaste, att dela med sig av farhågor och drömmar. Vi brukar för det mesta ha diametralt olika syn på framtiden, min sambo ser alla problem som kan dyka upp medans jag lever i en utopi, alltid lika givande att utbyta tankar.

Detta är dock så annorlunda, inte riktigt som att köpa ny lght eller flytta ihop. Jag kan inte föreställa m
/Erikig hur det kommer att bli. Om vi landar i min framtidsvärld så blir vi båda glada, ju närmare hennes desto mer arbete kommer det att krävas.

Jag ser framför mig att alla släktingar som väntar på första småttingen i generationen kommer att få umgås med bebisen från början för att vi ska få tid för våran relation.