trött pappa

Nu har jag inte varit pappa själv så länge och min dotter är inte så gammal. Men jag måste nog ställa frågan..

Vad är det som är så jobbigt med att ta hand om din dotter?
Och ... Inte för att vara elak på något sätt, är det inte bara att bita ihop?

Mvh

Niklas

På vilket sätt känner du dig slutkörd?
Kan det vara så att du dels spänner dig mentalt och oroar dig för att bli utmattad osv.
Det kan ju leda till att du på så vis blir uttröttad.

Hoppas du hittar en bra lösning, och förhoppningsvis kan du få mer konkreta råd av nån av de mer erfarna fädrerna här på FL.

Har dock inte barn själv ännu, är lite drygt 3 månader kvar nu...

Jag har inga barn själv än, men när jag sitter barnvakt eller bara umgås med vänner med barn så blir jag oftast helt slut jag med; somnar tidigt och sover som en stock. I mitt fall tror jag att det handlar om att jag är superfokuserad på barnet hela tiden (samt leker och busar en hel del). Har alltid trott att man vänjer sig vid detta när man har egna barn men så kanske inte är fallet...

Det dåliga samvetet slipper du nog tyvärr aldrig ifrån, men det är ju egentligen positivt - för så länge du känner så är du ju en bra pappa. Det är ju de föräldrar som aldrig har dåligt samvete som inte bryr sig, om du förstår hur jag tänker.

Är det bara när du är med ditt barn du blir trött eller annars också? Du borde gå till läkare och tala om dina problem om du alltid är trött utan synlig orsak. Det kan vara järnbrist eller fel på sköldkörteln. Det kan också ha psykiska orsaker.
En allmänläkare på VC är alltid bra att börja med.

Det låter som du kanske överengagerar dig och behöver få in lite rutiner när du är hemma själv med dottern. Om man hela tiden är på helspänn och känner sig nervös eller orolig så brukar man också bli trött. Kanske är ett sätt för din hjärna att fly en situation som den inte är riktigt bekväm med? Kanske din sambo tagit för mycket ansvar när ni varit tillsammans med henne?
Prova att få in lite rutiner så att det känns lite mer avslappnat, kanske är det så att de här tre månaderna kommer att göra underverk?

Jag kände mig också osäker i början men det berodde mest på att man inte hade fått in några rutiner. Min lösning blev att bjuda hit kompisar som kunde hålla oss sällskap eller åka iväg och hälsa på någon. Var inte orolig, du kommer snart in i det!

När du varit själv några dagar infinner sig lugnet och du börjar hitta dina rutiner som passar dig och din dotter.
Så var det för mig när frugan flyttade i förväg ca 100 mil och jag blev själv med vår son i ca tre veckor.

tack för svaren,

det har nu snart gått en vecka,
och det visar sig faktiskt att det går väldigt bra.
det här med rutiner är ju väldigt viktigt,
och det känns som att både jag och min dotter mår bra av att hålla ganska fast på dem...
det är det lite kämpigt ibland,
men det härliga överväger...
hoppas det fortsätter så..!

har en dotter på 2 år jag med å känner igen de där. Mest fysiskt trött för fanskapet har ju lite mer energi än vad en annan har

Tricket för mig e att engagera henne på eget håll när man måste sätta sig lite själv. Blir film ibland, eller fram med kritor å papper eller något liknande. Nåt där hon sitter still å jag kan sitta still i närheten å svara på alla frågor å titta på allt hon vill visa. Sen allmänt se till så de inte står saltsyra på golvet bakom hörnet så man inte behöver sitta på helspänn så fort man inte ser henne.

Bra att du börjar hitta rutiner, jag har 4 barn 2 som är på väg in i tonåren och en 3åring och 1 åring som är mer aktiva vad som borde vara fysiskt möjligt... Jag känner inte igen mig i det problem men jag tror som andra i tråden att du spänner dig för att vara "pappa" jag låter bli att ha en massa förutfattade meningar om vad som är rätt och fel, vi går ut och leker, ser film, fikar, ritar, bygger med lego, tågbana, lägger pussel, läser bok, gosar en stund (viktigt) ber om hjälp att städa, dansar lite, läser en bok, sover middag, fixar åsså vidare... Se det inte som ett projekt utan som en livsstil att vara med barnen.

Samma råd som du redan fått. Försök komma iväg till familj och vänner. En utflykt då och då gör att tiden går fortare. Lek med henne i tio minuter, barn har ingen riktig tidsuppfattning så leker du med henne i tio minuter (på hennes villkor) så kan hon säkert leka själv i en halvtimme.

Lycka till!

Skaffa rutiner som gäller under hela dagen. Då blir det lättare att "ta sats" och göra det som krävs. Annars så vänjer man sig ganska fort, och även barnet vänjer sig och anpassar sig en del.

Intressant läsning i denna tråden helt klart.
Själv är man inte riktigt pappa ännu men man oroar sig klart för att sådant här ska drabba en själv när det väl är dax.

Har själv en dotter på 2 1/2 år, som jag var hemma med ett halvår.
Som många sagt här, rutiner är viktigt som tusan, annars får man hålla på och improvisera hela tiden, och det blir sällan bra i längden, och är rätt tröttande.

Att hitta saker som hon kan göra själv ett tag är suveränt. Tyvärr är ju inte alla småpyttar lika självgående (som min dotte tex), så det kanske inte är nån universallösning.

Något annat som lönar sig enormt i längden är att försöka ta med henne och "plocka in" henne så mycket som möjligt i saker som du gör ändå: Lagar man mat eller städar eller gör nåt annat praktiskt brukar det gå att låta dom vara med på ett hörn, och det gör att man får nåt gjort samtidigt som de ofta är nöjda...

Nu vet jag ju inte hur du bor, men försök komma ut hemifrån! Det värsta som finns är när man bägge är instängda hemma en hel dag, bägge blir understimulerade och man blir helt slutkörd. Ut och åk pulka, handla prylar, fixa på tomten (skotta snö just nu kanske...)gå på mässor och sånt, gå ut i skogen mm. Man gör liksom något för sig själv samtidigt som man inte nöts mot varandra så mycket.

Ha det!

Om det inte framgick, menar jag ju alltså att du ska ta me dottern ut i skogen och handla prylar mm...