Jag blir arg på mig själv! Jag har bråkat hela dagen med en gammal kompis. Så ringde min mamma precis, självklart ska hon få sig en utskällning av mig bara för att jag har bråkat med min kompis hela dan!
Varför gör jag så här? egentligen vill jag ju inte det.
Det är ofta jag stör mig på min mamma, ibland känner jag att jag inte ens kan vara i samma rum som henne. När hon ringer vill jag inte svara...
Ngn mer som känner som jag?
Jag vet hur det känns...men nu är det så att jag har en psykiskt sjuk mamma...
Jag kan bli galen på henne, Men jag kan inget göra eftersom jag inte vill att barnen ska se mamma bråka med mormor
Så kände jag när jag var yngre.. det var däför jag flyttade hemifrån när jag var 16. Vi hade värsta bråken o nästan slogs.
Numera går det bra, men fortfarande kan jag reta mig ordentligt på henne i telefonen. (fast jag är 37 
)
Hon kan vara lite labil. Ena dagen är hon jättetrevlig o nästa dag bara snäser hon. Man blir ju så trött.
HOppas ni kommer komma överens nångång!
Fast det jobbiga för mig är ju att hon är ju trevlig varje gång hon ringer, men ibland så orkar jag inte hålla det inne utan bara vräker ur mig en massa....
Hon är sådan som aldrig kan gå rakt på sak, hon kan nästan aldrig be om saker å ting utan cirkulerar runt ämnet tills man själv erbjuder sig att hjälpa till!
BLIR SÅ IRRITERAD!!
hej,jag var också så mär jag var yngre.Däeför flyttade jag utomlands några år...men när jag kom hem var min mamma sjuk.Hon hade fått en obåtlig sjukdom och nu saknar jag henne mer än någonsin och önksar hon var här...Det är lätt att ta mamma för givet, man tror hon alltid kommer att vara där och det kommer hon inte..jag var många gånger i samma situation som er men snälla, ta henne inte för givet..
Tycker man skall ta vara på sin mamma hur hon än är.
Om du känner för att snäsa och vara tyken, var det, till den som du egentligen är arg på och låt inte din mamma ta din ilska bara för att du inte vågar vara arg på rätt sätt.
Jodå, tanten går på nerverna. Men vad jag kom på är att inte visa dom, nerverna alltså. Sen dess har hon haft det "hard time" då hon inte har ngt. att gå på.
Jag förstår hur ni menar, men jag kan bara inte. det går inte att kontrollera mig själv. Jag behöver inte ens vara arg och irriterad inna hon ringer mig utan det är hon som person som retar upp alla möjliga knappar hos mig...jag vet inte hur jag ska göra för att klara av att inte blir irriterad?
Kanske ni borde prata låter som om du omedvetet är arg på henne för nåt.
Genom att skita i henne och vad hon säger ?
Det har hänt en massa saker i min familj. min pappa var otrogen mot henne, två gånger! nu är de skilda och pappa har gift om sig, de kunde inte ens prata med varandra utan skickade oss som några sorts medlare mellan dem två...blir så arg...
jag har sagt detta till henne, men hon håller inte med.
Inte ens när min lillebror blev allvarligt sjuk förra året kunde de samsas...blir så ledsen bara jag tänker på det...det var jag och min tvillingsyster som fick ta itu med det. vi avbröt vår semester och åkte ända från skåne till stockholm en sommarnatt för att han hade spårat ut totalt. han skulle göra ett prov i skolan, men kom dit med bara ett par jeans på sig. hade sovit i skogen...
När jag och min syster kom fram hade han varit hops en bekant till mig. vi var tvugna att åka in till bup för att vi inte kunde kontrollera honom, vi fick ta hjälp av polisen eftersom han inte lyssnade på vad vi sa, han skulle promt köra bilen, fast att han inte har ngt körkort...
När mamma och pappa kommer dit så börjar de bråka mitt framför oss och de skyller på varandra.
min bror fick diagnosen manodepressiv...
JAg är arg mest på mamma för att jag har sagt upp kontakten med pappa eftersom han bara skiter i mig och mina syskon, han har ju sin nya familj nu!!!!!
vill bara skrika rakt ut!!! Alla är kaos...
Kom nog in på lite fel spår nu men var bara tvungen att skriva av mig, det bara kom, tårarna kommer när jag tänker till baka på den kvällen....
snyft snyft
ingen som har något att säga?!?
Behöver lite respons...
ingen som har något att säga?!?
Behöver lite respons...
Min mamma ligger på psyket pga depression och ångest för jag vet inte vilken gån i ordningen. Sedan min mamma blev allt sjukare för 2 år sedan känns det som om jag inte har någon mamma längre. Jag har två små barn men hon orkar inte ägna sig åt dem, och jag avundas dagligen alla som har en mamma som bryr sig.
Det är nämligen guld värt!!!!
Jag saknar och sörjer min "riktiga" mamma som aldrig verkar komma tillbka igen. Försök att vara tacksam att du har en mamma som bryr sig om dig. Ingen kan ersätta henne!
Min mamma ligger på psyket pga depression och ångest för jag vet inte vilken gån i ordningen. Sedan min mamma blev allt sjukare för 2 år sedan känns det som om jag inte har någon mamma längre. Jag har två små barn men hon orkar inte ägna sig åt dem, och jag avundas dagligen alla som har en mamma som bryr sig.
Det är nämligen guld värt!!!!
Jag saknar och sörjer min "riktiga" mamma som aldrig verkar komma tillbka igen. Försök att vara tacksam att du har en mamma som bryr sig om dig. Ingen kan ersätta henne!
Pröva att ta din mamma till en kurator tex, en person som är opartisk och där båda måste lyssna på vad den andre har att säga.
Be henne lyssna, att bara vara tyst och lyssna till vad du har att säga utan att försvara det som varit.
Jag vet inte riktigt om våran situation går att jämföra...
Men jag har en pappa som jag hatar in i ryggmärgen och inte talar med.Men han har gjort förfärliga saker också.
Dock innan jag bröt kontakten helt så hatade jag hans telefonsamtal, det var ngt med hans röst.. allt lät tomt. tomt, lögner, bla bla. Men jag lärde mig det där - in genom ena örat, ut genom andra-
Om jag kan vara till ngn hjälp så...
Ta vara på din mamma! Snälla du....har du barn? Hela min världsbild förändrades när jag fick barn och har nu två små flickor. Jag är livrädd att de ska bli som jag när jag var tonåring (antar att du är rätt ung)! Jag svor, hatade och var jämt arg på min mamma - som absolut inte var perfekt, men som älskade mig till vansinne och brydde sig till max!
Du behöver inte acceptera allt din mamma gör, men sluta hata och försök att njuta av lyxen att ha en mamma som älskar dig!
När du får barn kommer du att förstå......
Ta vara på din mamma! Snälla du....har du barn? Hela min världsbild förändrades när jag fick barn och har nu två små flickor. Jag är livrädd att de ska bli som jag när jag var tonåring (antar att du är rätt ung)! Jag svor, hatade och var jämt arg på min mamma - som absolut inte var perfekt, men som älskade mig till vansinne och brydde sig till max!
Du behöver inte acceptera allt din mamma gör, men sluta hata och försök att njuta av lyxen att ha en mamma som älskar dig!
När du får barn kommer du att förstå......
Jag har inga barn, jag är 20 år... Jag skulle gärna ta vara på min mamma, men det är så att mina föräldrar aldrig har uttryckt sina känslor till mig, alltså sagt det rakt ut...Jag älskar dig!
Min pappa är ur världen, och min mamma...jag försöker verkligen men vi har inga gemensamma intressen så vi har liksom inget att prata om...allt blir bara fel...
Kurator, kanske...får se hur jag gör...är så trött på att det är jag som ska ta tag i allt jämt å ständigt...
Ska gå å lägga mig nu...ska upp tidigt imrron...tack för alla inlägg...hoppas ni kanske har fler tips på hur ni redde ut det med er mamma...eller blev det bättre med tiden? Jag kanske bara ska vänta ett tag?
Jag tror det blir bättre när du landat lite mer i dig själv, hoppas bara att hon finns kvar för dig då.
En mamma är ingen rättighet utan en förmån ( inte alla förunnat )