så fint skrivet...
Jag förtjänar att få drömma, hoppas och längta. Jag behöver inte alltid vara stark, jag får finnas ändå. Precis som alla andra. Men om jag ständigt tittar upp mot himmlen istället för att se vägens gupp och gropar, får jag acceptera att jag ibland ramlar och slår mig. Jag önskar att jag var mer modig för då skulle jag säga allt det jag vill istället bara för att tänka det, precis som de gör i alla filmer med lyckligt slut. En dag ska jag bli stark och principfast. Jag ska bli lycklig, och glömma hur man velar och ångrar sig. Tills dess ska jag försöka överleva bland mina trassliga tankar och vemodet, med ett leende på läpparna, vännerna och kärleken trofast vid min sida.
