Kan man ställa krav på någon som mår psykiskt dåligt?

Det är ju svårt att svara annat än generellt; men personligen tycker jag att det minsta man kan ställa krav på är att personen tar ansvar för sin depression. Som vuxen och som förälder är det upp till honom att göra allt han kan för att bli bättre. Men det är ju just det som är det svåra med depressioner; man är fullkomligt förlamad och orkar inte göra någonting. 

Tycker du ska be att få tala med hans doktor. Vad för typ av "dåligt" har han. En viss form utav ångest blir tex. sämre av att man fokuserar på det och daltar och där SKA man ställa krav för att hjälpa. Det är ju svårt att veta när man inte vet vad han lider av. Tycker du ska intressera dig mer för exakt vad för diagnos han har och ställa frågor till någon som är sakkunnig. Antingen hans läkare/psykolog eller någon annan inom området. Det är ju inte bra för sonen om pappan har honom när han inte mår bra, men det är inte bra att han inte har honom alls heller. Och du ska ju inte behöva lida av hans liv. Han är ju pappa och lika mycket förälder och ansvarig för sonen som du. Fast det absolut viktigaste är ju att sonen inte kommer i kläm, och kanske framförallt att han inte känner sig oälskad av fadern. Så stå på dig, ta reda på fakta.

Han tar delvis ansvar för sin depression, han äter medicin och han går och talar med någon form av terapeut.

Men precis som Mary Lou säger, sjukdomsvinst- det är exakt så jag uppfattar honom. Så fort hans terapeuter har ställt krav på honom så är dom inte bra och så byter han till någon annan.

Min son har ju blivit misshandlad av honom, och han har sökt hjälp extra efter det. Han säger att han tar ansvar, men det är bara ord. Jag tror nog att han menar vad han säger, men han kan inte leva upp till det han säger.

jag vet inte om jag har någon rätt att få veta hans diagnos, men det hade absolut varit intressant att träffa hans läkare om inte annat för att kanske få en större förståelse.

Men det finns också gränser för hur mycket förståelse jag vill ha. Jag vill min sons bästa, men vill helst ha så lite som möjligt att göra med hans pappa. Utan att för den skull bli ovänn med honom.

Man kan ställa krav till en viss gräns. Det där med just kravbild är skitsvårt. Jag som är sjuk har jätteproblem med krav. Jag orkar ungefär vara igång 2-3 timmar om dagen. O när jag haft in aktiva period så måste jag sova 1-3 timmar.

Man kan säga en sak på väldigt många olika sätt. Det gäller o hitta den tunna linje där man säger samma sak fast inte lägga kravbild på den andre.

Jag undrar detsamma om en kompis till mig. Hon har varit sjuk nu i snart fem ar, och jag undrar om hon inte fastnat i bilden av sig sjalv som sjuk och oformogen att ta tag i sin situation. Jag skulle vilja pusha henne att forsoka lite mer, men samtidigt vet jag inte om det ar ratt satt, eller om det skulle kunna fa henne att bli annu mer sjuk.

Anonym inlägg 5 -
Vad säger hon? Är livet hopplöst? Får hon hjälp?

Evelina 63:

Du kan absolut ställa krav, det är en nödvändighet nästan mot folk som mår dåligt på grund av tankarna. Annars kommer de inte ur det, oftast är de oförmögna att själva bryta sitt destruktiva beteende. att de hamnar i beteendet beror även med på att ingen lägger sig i förrän det är för sent.

Ja, hon far en massa hjalp, men jag misstanker att hon inte far ratt sorts hjalp, utan snarare fler och fler ursakter att inte gora nagot for att forandra sin situation. Till exempel blev hon fortidspensionerad (eller vad de nu kallar det) istallet for att fa rehabilitering. Det verkar som om det var lattare sa. Jag kan naturligtvis ha fel, det ar darfor jag tvekar, men hon maste ju fa lite stod for att vaga ga framat i livet, och det kanns det inte som om hon far just nu.

>Jag skulle vilja pusha henne att forsoka lite mer, men
>samtidigt vet jag inte om det ar ratt satt, eller om det
>skulle kunna fa henne att bli annu mer sjuk.

De är oftast så sjuka de kan bli, även om du är hård så kan man oftast inte göra det värre och blir de arga så är det inte så farligt heller då ilska får dem och tänka på något annat. du riskerar och bli ovän med personen men det är bättre än att personen går ner sig helt utan att någon säger till.

Förstår att det kan vara svårt och säga till på skarpen mot någon som inte riktigt är helt ok men det är enda sättet. Om ingen gör det så kommer personen inte ändra sig förrän den sjunkt så lågt att det börjar bli fara för livet, det är likartat med kraftiga beroende. ok då har personen ingen annan och skylla på men den far mycket mer illa.

Man ska absolut ställa krav i en sån här situation! Han utnyttjar sin "sjukdom" för att få folk att göra som han vill! Det finns en term för detta, det kallas "sjukdomsvinst". Det börjar ofta med att man är dålig på riktigt, men sedan märker man ju att sjukdomen innebär att man aldrig behöver ta fullt ansvar för nånting och aldrig prestera på samma nivå som alla andra eftersom man är sjuk, och det är ju bekvämt!!

Man blir en martyr. Man går upp i sitt martyrskap och tycker synd om sig själv och vill/kräver att alla andra ska göra likadant. Man kräver specialbehandling. Det är jäkligt påfrestande för omgivningen.

Jag känner en person som är såhär. Hon lyckas få alla i sin omgivning att göra som hon vill, även fast dom inte vill det från början. Folk tror att om de inte gör henne nöjd och låter henne bete sig hur hon vill så kanske hon blir så ledsen att hon gör sig illa... "Hon är ju så nere, stackarn."....

Ibland vill man bara kräkas på såna här människor. Man vill säga till dem att ta sig i kragen! Livet är inte lätt alltid, men det är ungefär lika för alla och det är inte rätt att några ska sitta och sjåpa sig och kräva specialbehandling och kräva att allt ska serveras dem! Jag blir tokig!

Särskilt irriterande är det med såna här människor som tjejen jag känner, som inte vill söka hjälp och inte vill höra talas om mediciner, utan BARA KLAGAR!!

Ursäkta, nu lät jag väl lite militant. Jag vet såklart att det finns människor som är sjuka på riktigt. Men jag pratar alltså om de som simulerar i hög eller låg grad...

I fallet med den här mannen som TS skriver om så tror jag inte heller att det är bra för honom att bli behandlad med silkesvantar. Han behöver höra att han inte kan göra som han vill hela tiden, han behöver ha riktlinjer och fasta ramar. Om man som deprimerad börjar sväva ut och inte bry sig om tider och kasta om dygnet o.s.v. så är man ytterligare ett steg i från tillfrisknande. Man måste ta sig i kragen och följa sitt "schema" även om det känns jobbigt, det är enda sättet att få struktur på tillvaron! Det kan bara bli värre om man t.ex. börjar sova om dagarna och vara uppe om nätterna och inte följer några tidsplaner.