Hur klarar man av att gå skilda vägar när man har litet barn?

Ingen som har ett endaste litet ord att säga

Jag har inga bra råd men jag hoppas det löser sig iallafall

Ska bara säga att första året är det jobbigast tycker jag...tyvärr så är det väl oftast den som är hemma vet inte om det är du..men den som får dra det tyngsta lasset med barnet och hemmet...
men försök att dela upp det mer då...säg att du orkar inte ta hand dom allt..
Det är så synd att behöva gå skilda vägar tycker jag.
Så synd om barnet som få slitas fram och tillbaka...

men finns det inga andra vägar så är väl det det ända önskar er lycka til iaf

Man orkar, tro det eller ej. Har man väl tagit sig psykiskt därifrån så finns ingen annan utväg. Om inte annat kan ni ju prova att flytta ifrån varann, inte bo ihop. Man måste ju inte bo ihop bara för att man e ihop..man måste heller inte bo ihop bara för att man har barn ihop. Prova att bo ifrån varann. Ni kanske helt enkelt kommer mkt bättre överens då. Kanske oxå finner en väg tillbaka till den kärlek ni kanske nu har tappat bort.

Annars så får ni komma på en lösning. Om ni bestämmer er för att det ska vara slut och bo på varsitt håll. Vi flyttade isär strax innan min dotter fyllde 2 år. Och har varannan vecka. Men eran är ju lite mindre så det kanske räcker med att pappan har nån natt då å då eller så...en 8-månaders ska väl inte vara ifrån sin mamma så långa stunder. Men fösök komma överens.Det är det viktigaste. Och att han träffar barnet så ofta han kan även om han inte har barnet så länge i sträck till en början. Ja vad vet jag, jag är ingen expert..har tyvärr bara erfarenheten .

Det är skitjobbigt i början. men det tar inte lång stund innan det känns bättre och man kommer på att man faktiskt klarar sig själv. Att man klarar att ta hand om både sig själv och barnet ensam. Det går. Och så fort man mår bättre blir allt så mkt bättre.
Men vela inte för länge...känn inte pressen att stanna för barnets skull blablabla...det finns inget som heter så. Lyckliga föräldrar är bra föräldrar!!

Lyycka till i massor och hoppas att det ordnar sig till allas bästa!!!! Kram Jessica

min flicka är 7 mån. just nu är det ofta skitjobbigt,lite sömn, mkt bråk och tjafs med mannen. känns som att man tar hand om allt. eftersom man är så trött, blir även mindre saker stora, man orkar inte "skärpa"sig, om du förstår vad jag menar. har vänninor m bebisar som också upplever det som jobbigt just nu i relationen med mannen. familjeterapi låter bra för er. skulle eg. vilja gå själva...

Lev inte kvar i förhållandet för er son skull.. utan det är han som mår dåligt av det..

trivs du inte i förhållandet så gå.. du lerer bara en gång...

tänker på dig

din son är inte så gammal så kanske du är väldigt trött å sliten mamma, Då känns allt i livet tungt å stort. Tala med din sambo å berätta att du MÅSTE få hjälp med barnet å i hemmet å lite ensam tid för att orka. Så fort du får tillbaka gnistan i livet så kanske det känns lättare med förhållandet oxå. Det är ju värt att prova. jag tror många kvinnor faller ner i det här när de får småbarn.

Anonym: Jag har försökt få det så att vi ska dela mer... men det händer liksom inget!! Jag vill inte bara ge... jag har kämpat, men nu togdet stopp!!

Agni: Tack för dina kloka ord!! Det är nog lite at jag stannar för barnets skull... vill så gärna att han ska slippa skilda föräldrar (om nu det är så hemskt, mina egna är skilda  å inte mår jag särkillt dåligt för det). Jaja kanske är det drömmen om "den perfekta familjen"???

ahhh skrikbebis... skriver mer vid ett senare tillfälle!!

Men det är jobbigt att ha en bebis...men det du måste känna efter är om det är sambon du inte har några känslor för eller om det bara är så att du ät trött och sliten och därför bara är less...
För jag känner exakt som du..men vet ändå att bara barnet blir mer självständigt blir det bättre vi får mer tid att jobba på vårt förhållande...

Ok jag har försökt, jag har berättat att jag inte orkar själv, jag har pratat med honom! Jag är fullt medveten om att det inte är en dans på rosor att ha barn. Men inbland känns det som om jag har TVÅ!!

Senaste tide har jag tagit mig mer egentid, bara för mig. Inte bara åka å storhandla Jag har börjat träna lite då och då... träffar vänner utanbarn och så. Dessutom har jag börjat jobba extra lite då och då. Det är verkligen skönt att komma hemifrån. Men jag längtar inte hem för det! Sist jag jobbade undrade sambon om jag verligen behövde jobba nästa dag oxå. Han behövde minsann iaf en endaste dag med sovmorgon! jag minns inte när jag fick sova ut sist! Skulle ha fått göra det idag... men nej han hade ju haft sonen under natten Å jag hade ju faktiskt sovit 7 timmar. Men han själv kan säkert ligga å sova 12!!
Självklart ska han få sova ut. Men jag vet inte hur många, om det inte alla, nätter och mornar jag har tagit. Gahh.. arg!
Jag älskar min sambo... men jag är varken kär eller lycklig som det är nu!

Då är det dags att sätta krav du ska INTE ta alla nätter själv..utan det ska vara rättvist.
Men om du blir själv får du ju iaf ta alla nätter själv.

Men seriöst så får du prata allvar med honom nu..
Inte meningen att du ska slita ihjäl dig tycker jag...
Men vad säger han när du påpekar att du har sovit så mycket mindre än honom.Och att du gör allt själv?

Fast om jag skulle leva själv så skulle jag veta att alla nätter är mina... dessutom slipper jag gå å vara sur på den sominte tar sitt ansvar (vilket tar enormt mkt energi)

När jag påpekar att jag minsann alltid går upp så säger han bara att han ju går upp för att dra in pengarna   När han inte orkar diska efter middan att han ska ta det i morgon, å när jag blir irriterad för att det inte är gjort så säger han att han ju jobbar!! Så är det här hemma!

Påpeka för honom att du jobbar oxå.... det e ett heltidsjobb att vara mamma och ta hand om hus och hem...

hej hej!
min dotter e 6 månader snart o jag o min sambo har haft de lite knakigt emellan åt.. de e tufft att bli föräldrar, det är en stor omställning för båda 2...
under graviditeten kan man måla upp en bild av att de första året ska vara helt underbart o så, sen när de inte blir så som man trodde så håller inte alltid humöret heller.
jag har en tendens att om jag blir lite irriterad för att min dotter inte slutar skrika lr vad de nu gäller så låter jag det oftast gå ut över sambon istället för över henne..
o de blir juh inte heller alltid bra, men de känns bättre än att bli grinig på lilltösen.. hehe
aa men de e jobbigt, hoppas ni löser det på bästa sätt för er alla 3 =)
kram kram

Tycker du ska utgå från att ni verkligen INTE ska gå skilda vägar. Se till att lösa det istället. Tänk på varför ni blev tillsammans från början. Tänk på om det är värt att separera utan att jobba stenhårt på att det ska funka. Acceptera att det inte alltid är en dans på rosor, samt att barn och hem tar nästan all tid.

Jag tror din sambo valde familjerådgivningen just för att han verkligen vill ha dig. Av respekt till dig, eftersom du tycker som du gör. Han delar ju inte din åsikt men följer med eftersom du tycker att ni inte har det bra.

Kanske förstår han sen att han måste hjälpa dig mer, alternativt att ni har mer överseende/visar mer uppskattning/byter arbetsuppgifter lite mer.

Jag förstår att du lessnar och undrar om du vill ha det så här. Varje dag får man städa och fixa och du känner dig låst och det känns tråkigt.

Jag tror era problem är ganska lättlösta och att du hittar känslorna igen när det lossnar lite. Det blir lättare med tiden, första året är JOBBIGT! Håll ut, skulle jag ge dig som råd.

Ja, tänk på att din sambo är trött efter jobbet och tjafsa inte om disken och vem som ska göra vad. Ni är BÅDA trötta så tänk på er själva först och främst, och alla måsten sist.

Jag ångrar att jag gifte mig för sex månader sen, men gjort är gjort. Vågar inte ta steget till skillsmässa men funderar varje dag. Gör det som känns rätt för dig!

TS...

Råd kan man få många med besluten ligger hos dig. Lyssna och ta för dig. Men handla efter egna beslut. Gör som du känner men inget förhastat. Fundera, analysera sönder ena hjärnhalvan. Man får det. Och man gör det. Jag tycker du ska göra så här (jag tycker ). Lämna bort bebben i 2 nätter...över en helg, han e stor nog att det ska inte va nåt problem. Låt farmor eller mormor ta sitt ansvar hihi. Åk iväg ensamma, ta hand om varandra. Bo på hotell, SPA, lyxa till det lite ät gott och prata, prata prata och känn efter. Det är viktigt att vara kvinna och man oxå inte bara mamma och pappa. Det är lätt att man glömmer bort det. Det kanske är värt ett försök??! Bara rå om varandra utan att bli störda. Försök släppa oron äver bebben..mormor/farmor eller vem som nu har bebben klarar det

Man får ta ett steg i taget. Och hoppas på att det hjälper. Hoppet är det sista som lämnar människan

Sen kanske jag har nåt råd ang. nätterna osv/så här gör/gjorde vi). Ställ ett ultimatum. Lägg fram det som en självklarhet. Dom nätterna ni båda är ledig så är det typ varannat "nattpass" som gäller. Och den som tar bebben på nätterna, får sova på morgonen osv.
Han e lika mkt pappa som du är mamma och nu är det dags för han att inse att ansvaren är precis lika stora!!

Vill man nåt väldigt gärna så lyckas man oftast. Jag tror på dig!! Lycka till änuu en gång. kram!!