Gnällig och grinig 4-åring förstör för familjen :( Bestraffning?

vi har en 4 åring här hemma också som ger oss hjärn spöken ibland =/ men ja tror inte att det är rätt att kasta in henne på rummet när hon inte gjort något..vet att lusten här hemma finns me men ja tror bara man gör saker värre då..ta dig henne intill dig prata mycke med henne när hon inte är arg om varför hon skriker o bråkar så mycket bla..och fråga henne vad hon vill att ni ska göra när hon blir sådär arg.. Låt henne ta mera plats när hon e på gott humör hjälpa till mycke me saker som ska göras + mycket beröm. hon kanske behöver "förberedas"långt innan de e dax för läkarbesök mm..att ni prátar om de mycke hemma så att sen när de e dax för besöket så blir de inte så främmande för henne.. ja de är nog dom råden jag har att ge,jag hoppas dom hjälper lite iallefall..Lycka till =)

Men snälla du - stackars din lilla flicka! Jag förstår att det kan kännas jobbigt men du skriver ju själv om vilken känslig liten människa hon är. Tror du att du kan straffa bort hennes personlighet/få henne att få bättre självkänsla genom att avvisa henne.

Det blev värre för 2 år sedan skriver du - och vad hände då? hon har en 2årig lillasyster eller hur?????

Din flicka hamnar i mitten - ett typiskt mellanbarnsproblem. Vad ska hon göra för att få uppmärksamhet - hon är varken stor och duktig eller liten och söt.

Jag tror faktiskt att en stor del av problemet ligger i detta, men det kan ju också vara så att din flicka har problem med att hantera nya situationer.

Försök att se hennes positiva sidor -uppmärksamma henne när hon gör något bra, bekräfta hennes känslor och försök förstå henne - så är jag säker på att du kommer märka skillnad

Men stackars barn!

Du stänger in henne på rummet oavsett varför hon gråter? Orkar inte lyssna? Bryr dig inte om att ta reda på varför? Kräver att en 4-åring ska berätta om syrrorna gjort nåt dum på ett annat sätt än genom gråt?

Hör du inte själv hur det låter? Hon är bara 4 år för bövelen!!!

silverkatten06 tror TS skrev här för att få råd..hon har väl antagligen fastnat i ett ekorrhjul..klart hon har fattat att hon gör fel annars skulle hon nog inte sätta sig här o skriva..

Problemet blir väl knappast mindre för att du struntar i om hon "grinar av en anledning" och bara stänger in henne på rummet?! Snarare så gör du henne ännu mera osäker på sig själv! Du skriver att du är rädd för hur hon ska hantera motgångar i framtiden. Ett tips är väl att jobba på att stärka hennes självkänsla. Gör det genom att lyssna på henne och visa förtroende för henne, inte stänga av och slänga in henne på rummet! Ge henne uppmärksamhet! Kan inte bara du och hon hitta på något medans syskonen är hemma med pappa?

Emilia Nåva - jag glömde att man inte får kritisera någon här på FL oavsett hur dumt de bär sig åt, så okej, här kommer rådet:

Gör precis tvärtom vad du gör nu, dvs stäng inte in henne på rummet oavsett anledning. Ta dig ork att lyssna! Bry dig om att ta reda på varför hon gråter! Kräv inte att en 4-åring ska klara av att berätta om syrrorna gjort nåt dum på "ditt" sätt! Se till att ge henne den uppmärksamhet hon behöver för att bli trygg! Låt henne känna att hennes egen mor bryr sig om henne ÄVEN när hon är ledsen! Kräv inte att hon ska bete sig rationellt och vuxet när hon är så liten, för det kan hon troligtvis inte! Inse att barn är olika och bara för att hennes systrar är "lätta" så behöver faktiskt inte hon vara det - Hon är lika värdefull fast hon är lite mer krävande!

silverkatten06..titta va duktig du va nu =) de va väl inte så svårt =)

Hej och tack för era svar. Dock blev jag lite besviken.......OK, jag skrev rätt mycket pladder och kanske försvann vissa saker i texten :) Dessutom hade jag kunnat skriva en kilometer för att beskriva enskilda situationer men det hade blivit så långt så jag försäökte hålla det nere. Men det verkade som sagt bli missförstånd :) Eller så är det en tolkningsfråga :)

För det första så har min bestraffningsmetod INTE hållt på i all evighet utan ett par veckor. OK, det är ingen bra metod, jag vet men jag blir helt enkelt frustrerad och vet inte vad jag ska ta mig till. Därav att jag ställer frågan här. Vi HAR närmligen försökt prata lungt och sansat med henne (så länge jag kan minnas för hon har alltid varit "krävande" och svår när det kommer till storasyster. När det stora var framme och ville klappa henne som liten bebis illvrålade hon) och vi HAR försökt lösa konflikterna mellan henne och syskonen (varav den minsta inte har varit delaktig i konflikterna förrens på det senaste) med prat, kompromisser etc. Hon är nog den av barnen som har fått MEST uppmärksamhet trots att hon fick småsyskon och tyvärr tror jag att problemet är att hon är bortklemad :( OK, jag vet, det är också mitt fel :(

Jag vet ofta (inte alltid) vad bråken och gråten bottnar i och därför bryr jag mig inte längre, för kompromissa och prata hjälper inte, hon har bestämt sig för att gråta och gör det, hon lyssnar inte. Så nuförtiden följer jag inte upp det, för det är samma visa jämt. Hon kanske leker med något som hon lägger ifrån sig eller går ifrån och då tar någon av syrrorna grejjen och så är vi igång. Eller så kan det vara att de leker och det stora flickan (som gärna leder leken) talar om för henne hur hon ska göra och hon istället för att säga nej, jag vill inte jag tycker så, börjar gråta. ELLER dagligen har vi problemet att den stora flickan tittar på henne, för det får hon inte. OBS, hon gör inga miner eller så, utan helt normalt bara ser på henne och hon kan bli sur för det och då blir det ju ännu roligare att titta. Nu har hon börjat med att den lilla slår henne (vilket inte är sant jag har sett incidenter när den lilla råkar stöta emot henne med någon leksak ller likandnde och då påstår hon att hon slagit henne) och tar hennes saker och hon bara lägger sig på golvet och vrålar och den lilla tycker givetvis att det är stenkul. Härom kvällen låg de och mös på en stor kudde när den lilla började blåsa på henne och hon började givetvis tjuta och den lilla tyckte ju det var stenkul och fortsatte blåsa. Är det så himla farligt? Hon är 4 år ja, och hon är fortfarande liten ja, men hon låter ju för sjutton en liten späd tvååring driva med henne. Hon underkastar sig helt istället för att stå på sig.

OK, alla är olika och jag tycker om alla mina barn precis lika mycket. Min bestraffningsmetod är kanske inte rätt. Men hur ska jag få henne att förstå att det inte lönar sig att gråta så fort något inte är som hon vill. Ibland har hon rätten på sin sida, men oftast är det rent gnäll. Orkar int klä av sig/på sig själv i farstun och gråter för det. Orkar inte byta till pyjamas på kvällen och grinar för det. Får inte sitt hår fönat först efter badet. Eller att storasyster tar en sked till flingorna hon hade velat ha (men storasyrran valde först). Det är så mycket sånt som orsakar dessa gråtattacker och öronen bara ringer på mig/oss.

Nu har jag pladdrat på igen. Hoppas jag blev lite klarare om vårt problem. Alla ser vi på saker på olika sätt, kanske är jag orättvis, kanske tar jag mig inte tid, kanske straffar jag för hårt och det gör jag nog. Men min/vår åsikt är att hon blivit bortklemad och att hon nu kräver sin rätt genom att gråta. Jag ville bar ainte skriva det i förre inlägget för att se vad ni sa. Men jag fick inte de svar jag väntat mig. Betyder inte att ni hade fel. Har jag fel? Vill fortfarande höra era åsikter, även om de är oförändrade :)

Kanske är hon bortklemad, kanske beror det på nåt annat, jag har fortfarande inte ändrat ståndpunkt. Tycker det är hemskt att ni så totalt verkar ha gett upp henne.

Men här är ett par frågeställningar att fundera på:

Hur ska man lära sig att prata om vad som är fel, när man inte får öva på att uttrycka sig för att reaktionen på att man visar känslor (gråt) är att mamma slutar bry sig och stänger in en på rummet?

Hur mår man när man blir straffad för nåt syrran gjorde (sätter pengar på att du inte alltid ser vems fel det var)?

Hur ska man våga slänga sig in i främmande situationer med främmande människor när man inte känner att man får vara sig själv i sitt hem med sin egen familj?

Hur känns det när man blir ledsen och de som borde älska en mest tycker att "man borde stå på sig och inte LÅTA någon driva med en"?

Hur lär man sig att stå på sig och säga ifrån?

Hur skulle du själv må om din familj avfärdade dina känslor som gnäll och skickade in dig på rummet så att de slapp se/höra bara för att du inte lärt dig att uttrycka känslorna på ett sätt som passar dem?

Man är inte idiot bara för att man är kort, hon förstår så mycket mer än du tror, hon är alldeles säkert medveten om att du är trött på henne och inte orkar bry dig längre, vilket troligtvis gör situationen ÄN värre. Hon vet inte hur hon ska göra och det är NU DU lägger grunden för hennes förmåga att hantera känslor, uttrycka sig, självkänsla mm för resten av hennes liv...

Hoppas i alla fall att det löser sig för er!

Lär dig att bekräfta och _acceptera_ hennes känslor så behöver hon inte visa dem på ett destruktivt sätt. Och läs Silverkattens sista inlägg.

Hon låter ganska mycket som de barn som beskrivs i boken "Raising you spirited child" av Mary Sheedy Kurzinka (hur det nu stavas) - skeptiska mot nya situationer och främlingar t ex. I den boken finns massor av bra förslag på hur man kan hantera de situationer som uppstår med ett mera krävande barn, och hur man kan hantera sina känslor över att ett av barnen kräver mer än de andra (hon borde inte... de andra får ju mindre uppmärksamhet, jag vill inte vara orättvis...). Jag rekommenderar den varmt! Den är lättläst och ger massor med uppslag.

Jag tror inte att hon är bortklemad, jag tror tvärtom att hon får mindre uppmärksamhet än hon behöver - kanske för att hon helt enkelt behöver mer än dina andra barn, kanske för att hon är mellanbarn och det är jobbigt, kanske för att hon behöver en annan SORTS uppmärksamhet än de, i andra situationer.

Först och främst - fyraåringar är påfrestande för vem som helst! Jag förstår hur du känner dig, men jag håller med om en hel del av de goda råd som ges ovan.

Visst fasen finns det dagar då man verkligen bara inte ORKAR höra på gråt mer och man tycker att kidsen beter sig trist. Men generellt sett så tror jag att man tjänar på att ta sig tiden trots allt...

Du är inte ensam, men kämpa på och se gnälltiden som övergående - åren mellan 6 och 10 ska tydligen vara "guld"...

Du verkar jämföra henne väldigt mycket med sin storasyster (och lillasyster en del). Försök att sluta med det och se henne som en enskild unik person istället. Alla människor är olika och behöver därför bemötas olika. Om du slutar att hela tiden jämföra med syster och tänka att det fungerade ju såå bra med storasyster så kanske du lättare finner lösningar som passar er alla. Försök helt enkelt att se henne för den hon är. Inte som ett problem och jobbigt barn bara för att hon inte är en kopia av sina systrar.

Det är ju svårt att veta eftersom det enda jag vet är det jag läst här i trådstarten. Men när man läser din trådstart får man intrycket av att du inte riktigt respekterar mellandotterns känslor och personlighet. Varje människa är ju unik och du verkar mest tycka att hennes personlighet är ett problem (till och med att hon är tråkig!). Försök att bekräfta hennes känslor. Hon är ju i sin fulla rätt att tycka att det är pest och pina att åka till äventrysbadet.

För tillfället verkar problemet inte alls ligga hos din dotter utan hos dig. Jag skulle råda dig att lägga all energi på att fundera ut hur du kan få bättre kontakt med din fyraåring och verkligen inte bestraffa henne för att du anser att hon är gnällig. Det är ju det sista hon behöver.

Dessutom kan hon inte låta bli att märka att du gillar hennes storasyster mer (just nu i alla fall, naturligtvis älskar du alla dina barn lika mycket i grunden).

En annan sak som slår mig; du skriver att mellandottern liknar sin pappa. Det är inte möjligtvis så att ni är separerade och att du inte gillar honom något vidare och därför inte gillar de sidorna som du känner igen av honom i din dotter?

Vill du ge henne en bra trygghet för att klara motgångar i vuxenlivet så bekräfta hennes känslor och överös henne med värme. Att "härda" ett barn av hennes personlighet kan få helt fel konsekvenser; dvs att hon står helt utan självkänsla i vuxen ålder. Det är helt okej att vara skeptisk till nya människor och miljöer, världen har användning för alla personligheter, men man behöver själv veta att ens personlighet är värdefull.

Kontakta gärna en föräldrarpsykolog, BVC kan hjälpa dig med det. Det kan vara skönt att prata av sig lite och få lite perspektiv.

Snälla, snälla! Försök läsa svaren du fått utan att bara se dem som kritik och avfärda dem.
Jag tycker också att du ska gå till bvc och få prata med någon - lägg fram det som du gjort här så kommer de att guida dig rätt. De kan ge dig råd om hur du ska handskas med din dotter - oavsett vad problemen beror på.
Vill bara ge dig ett råd angående hennes gråt. Kan du inte bara försöka bekräfta att hon är ledsen? För känslor får man ju ha - även om du inte tycker det är någon stor sak så är det ju uppenbarligen något som inte känns bra för din lilla. Kanske är det till och med så att det inte alls handlar om att lillasyster blåser på henne eller något liknande utan att hon behöver få ur sig sina ledsna känslor.
Genom att bekräfta, bekräfta, bekräfta så kanske hennes behov minskar - du visar att du ser att hon är ledsen och behöver något - hon behöver inte kämpa för att övertyga dig om att hon är det. JAg hoppas att du hittar styrkan till att förändra er situation. Jag tror att du vill det eftersom du skriver här och jag hoppas och tror att du är tillräckligt mogen och modig nog att våga ändra uppfattning och försöka på ett nytt sätt.
Lycka till med alla dina tre små!

LÅter lite som mtt barn. Hon är också så där känslig och börjar stå och stortjuta för ingenting. Men vi bestämde helt enkelt en kväll att nu ska det vara slut med sånt där onödigt gråt, typ att hon inte får ner en sak från hylla, att hon inte orkar be om hjälp med kläderna utan i stället gråter osv osv så vi diskuterade med henne ( så gott det går) att hon måste SÄGA åt oss vad som är fel och börjar hon gråta åt sånt smått så får hon gråta. Och att vi orkar inte höra på hennes gråt utan hon får gå lite avskilt och gråta. Att vi inte förstår vad gråten betyder utan hon måste SÄGA. Och började hon gråta så sa vi att du får välja mellan att gråta eller säga vad som är fel/vad hon behöver hjälp med osv. Stooora protester men tycker det blivit bättre. Av alternativen gråta / prata så har hon börjat förstå att det är bättre att prata.
Men, men visst kämpar vi ännu, men bättre är det. Och att framhva hennes positiva sida och det där, men det vet du säkert.