Vilken ålder är "värst"?

Mellan 1-3 år skulle jag kunna hoppa över om det gick njae...men nästan iaf...

Min dotter fyller tre i sommar, och NU börjar hon bli störig alltså!

Hon fräser och snäser och surar och skriker bara man frågar en enkel fråga!
En riktig surunge är hon just nu!

Men såklaaaaaart älskar vi henne massor iallafall!!

Jag säger bara vänta till dom kommer i tonåren,jag har alltid blivit irriterad på alla som sagt "små barn små bekymmer .stora barn stora bekymmer".Men nu förstår jag.Att försöka argumetera med en tonåring är som att slå huvudet i en betong vägg.Det enda som hjälper är att vara super konsekvent och lita på sitt eget omdömme.

En tonårstjej låter inte lockande men jag är inte orolig för pojken

Jag undar oxå! Vår son är snart tio månader. Han har precis börjat åla lite, men fortfarande kan han inte förflytta sig särskilt snabbt eller långt. Det är så skönt att veta var man har honom. Kommer det är bli mycket jobbigare när han lärt sig krypa eller gå? Kommer man bli lika bunden (för att hålla koll så han inte skadar sig) som under den första månaden, då man satt och ammade i stort sett hela tiden?

Håller med tjejmamman - tonåringar ÄR jobbiga! Men jag brukar tänka som så...om de alltid vore lika underbara, härliga och ljuvliga som de är när de är riktigt små (åldrarna 0-3 är min favoriteriod:)), då skulle man ju aldrig gå med på att de flyttade hemifrån! Så tonårsperioden ser jag som ett nödvändigt ont - ett måste för att man skall känna att det är helt ok att ens älskade barn lämnar huset så småningom.

Jeg syns de første mån er jobbigast jeg!

Det roliga är ju att allt är relativt T ex när min nu 3-åriga dotter var bebis så tyckte jag att "åh vad alla som har större barn säkert är avundsjuka för att jag har en liten bebis" Nu har vi även en liten kille som fyller 1 år nästa vecka, och nu tycker jag bara det är skönt att han också blir större Hoppas vid gudarna att han inte 2-årstrotsar sen för det var jobbigt! Så förut ville jag att barnen skulle vara bebisar jämt men nu gläds jag istället åt att se de utvecklas och bli egna personligheter Varje ålder har sin charm!!

Och jag kan tillägga att nu när jag ser andra med små bebisar (alltså under året) så tänker jag istället "åh, vad skönt att vi inte har nån pytteliten nu" Det är ju nu man börjar få rutiner och har kanske någon liten stund för sig själv (fast jag är hemma fortf med bägge barnen, dottern börjar på dagis i augusti, då är hon nästan 4)! 3-åringen klarar mycket mer på egen hand nu och det är så skönt

Men de kommer alltid vara ens små bebisar oavsett ålder, haha! 

Just nu är en ganska jobbig ålder med min son . Han är 17 månader gammal och vill ha allt han INTE får. När vi säger nej eller tar bort honom får han vansinniga raseriutbrott, kastar sig på golvet och bankar med nävarna och skriker och gråter i högan sky . Han blir sååå ledsen och bestört! Han är just nu värsta "dramaqueen", för utbrotten kan gå över på en sekund om nåt roligt händer... Sen är han precis överallt nu också, man får inte en lugn stund. Att han dessutom är för liten för att förstå varför man säger ajaj och nej gör det inte enklare.... + att han håller på att lära sig gå och man är typ livrädd hela tiden för att han ska slå sig... Fram tills nu har han faktiskt varit en ganska lugn och enkel liten kille, men nu är han rätt jobbig faktiskt - dock förstås världens gulligaste ändå .

Just nu är en ganska jobbig ålder med min son . Han är 17 månader gammal och vill ha allt han INTE får. När vi säger nej eller tar bort honom får han vansinniga raseriutbrott, kastar sig på golvet och bankar med nävarna och skriker och gråter i högan sky . Han blir sååå ledsen och bestört! Han är just nu värsta "dramaqueen", för utbrotten kan gå över på en sekund om nåt roligt händer... Sen är han precis överallt nu också, man får inte en lugn stund. Att han dessutom är för liten för att förstå varför man säger ajaj och nej gör det inte enklare.... + att han håller på att lära sig gå och man är typ livrädd hela tiden för att han ska slå sig... Fram tills nu har han faktiskt varit en ganska lugn och enkel liten kille, men nu är han rätt jobbig faktiskt - dock förstås världens gulligaste ändå .

Kryztina: hihi, samma med min son! han har börjat förstå nu att det faktiskt gör ONT att slå näsan i golvet så han väljer väl utan sin plats att kasta sig på, och dunkar i pannan lite försiktigare. Har talat om på dagis varför han ständigt har ett blåmärke i ansiktet och de log förstående...

Däremot förstår han aj-aj och det är ju bara sååå kul att göra allt det då..

30-åringen är helt klart värst!