En tråd för oss som förlorat en tvilling redan i magen men den andra tvillingen levt till födseln

Ja jag var med om en blödning i v 5 och fick tillslut skrapas...10 veckor senare var jag tillbaka hos min docktor och då fick vi se att det fortfarande var en kvar!!!
Vi gjorde 3vul innan och ett efter skrapningen utan att se den lilla....nu är jag i v 30!
Klart man funderar på hur det skulle varit att vänta tvillingar....och vad det var för någon liten som försvann...
Men nu glädjs vi åt våran lilla flicka som väntas komma till oss 24 april!
Ni kan läsa hela historien i min presentation.

Har också hört att det är ganska vanligt som du skriver efter ett tidigt missfall, men att man har en kvar efter en skrapning...det är inte så vanligt!!

Måste vara en envis och stark liten tjej vi väntar...

Ska kanske berätta min egen historia också

Jag fick blödningar i v 7, och eftersom jag hade fått missfall ungefär vid den tiden i graviditeten före, så räknade jag med att detta också var missfall. Men på VUL syntes två "graviditeter", som läkaren uttryckte det. Vid kontroll en vecka senare var det fortfarande två embryon som levde och växte som de skulle.

Vid läkarbesök i v 14 ansåg både vi och läkaren att vi hörde hjärtljud av två foster.

Men vid rutin-UL i v 18 fanns bara ett levande foster (som var precis så stort som det skulle); det andra fostret var dött och hade krympt så att det nu motsvarade v 9 i storlek.

Den överlevande tvillingen föddes frisk och kry dagen efter BF. Han är idag 3 år.

Hur ser du på framtiden? Kommer du att betrakta det kommande barnet som en överlevande tvilling, och tids nog berätta detta? Eller är det "bara" en oväsentlig parentes?

Vet inte men jag tror att jag kommer att se på henne som ett mirakel att hon överlevde en skrapning och är en överlevande tvilling....Jag tänker ofta på att det var två från början....Men jag/vi hann sörja och gråta mycket efter operationen eftersom att vi inte visste då att vi fortfarande väntade barn och blev otroligt glada och chockade när vi var det!
Men vi vågade inte lita på att allt var ok med denna efter allt vad den varit med om så det har varit jobbigt också.

Hur har ni gjort vet eran son att han är tvilling?
Tänker ni ofta på det som hände?

Jag har varit med om det.
Med min grabb som är född -94 var det två foster och vid UL så upptäcktes det samt att det andra fostret var dött. Kroppen skötte det själv men missfallsrisken var hög även för det andra fostret, så jag blev sjukskriven några veckor för det. Jag fick en liten blödning efter några veckor och sen föddes min son som vanligt när han var fullgången.

Under graviditeten tänkte vi en hel del på det. Det var så tvära kast: först gravid, sedan tro att man fått missfall, sedan var allt OK och det var TVÅ, sedan var den ena död... Samtidigt hade vi liksom med oss redan från då i v 7-8 att det liksom kunde hända - det kändes lite som en försäkring: att de var två ökade chansen för att i alla fall en skulle överleva. (Just eftersom jag hade haft missfall tidigare.) Men det fanns liksom med där, eftersom vi ju hade hunnit ställa in oss på tvillingar och fundera på praktiska saker etc.

Sedan var det nog trots allt en liten lättnad, när han väl var född. Han var en ganska krävande bebis, och jag orkade knappt med en - hur skulle jag orkat med två? Men visst finns undran där: var han extra närhetstörstande just för att han förlorat någon redan i magen? Även om det var så tidigt?

Sedan har det väl egentligen inte varit något vi funderat så hemskt mycket på. Mer att jag ibland funderar på hur det blir nästa gång, när vi tids nog skaffar nästa barn. Blir det tvillingar då?

Och så har jag väl funderat på om det vara likadant när mamma var gravid med mig. För hon hade också en del blödningar. Hade jag också en tvilling? Men det är ju rena spekulationer. Du vet, man funderar

Nupå sistone har sonen börjat intressera sig för det här med bebisar i magen och hur de hamnar där och så. (Kanske för att han kommer att få en ny kusin - eller helt enkelt för att han funderar på en massa saker och försöker få ihop världen.) Och i den vevan, när vi pratat om bebisar i magen, så har jag nämnt att en del bebisar dör redan i mammans mage. Och att ibland är det två bebisar samtidigt i mammans mage, och då kallas det tvillingar. Och att när han låg i min mage, så var de från början två stycken, men att den ena dog. Så jag har försökt att berätta utan att göra en stor sak av det. Det är ju inget konstigt eller märkvärdigt - och samtidigt är det ju det

Häromdagen ritade han en stor gravidmage, med liksom två delar. Den nedre deln var där han låfg, och den övre delen var den döda tvillingen. Så han har tagit till sig det och vet om det, och pratar om det någon gång ibland.

Och tja, det var väl ungefär vad jag ville uppnå. Att han ska veta det - det är ju ändå en del av hans "historia". Men att det inte är någon stor grej.

(Jag har alltid uppskattat att mamma berättat för mig att jag kunde haft äldre syskon - hon hade ett missfall före mig och gjorde en abort p.g.a. att hon fick röda hund. Jag vet inte när hon berättade det för mig; det måste varit tidigt, för det hör till sånt jag "alltid" vetat. och det har liksom känts rätt.)

kjempejente: Var det något specifikt som gjorde att missfallsrisken ansågs extra stor?

Jag blev tillsagd, efter VUL i v 8, att ta det väldigt lugnt och inte göra något fysiskt i onödan - men jag fick jobba (kontorsarbete). Undvika sex och så. Däremot, när ena tvillingen väl konstaterades död i v 18 så fick jag inga restriktioner. Och jag hade inga blödningar därefter, utan den döde bara tillbakabildades.

Hmm... jag trodde vi var fler med denna erfarenhet?

Jag fick missfall av en tvilling i vecka 12. Den andra tvillingen lever och är nu snart 2 år.

När jag fick missfallet så sa den kvinnliga doktorn att hon inte kan mig mycket hopp men att man ska alltid hoppas. Fick inte skrapas eftersom detta kunde påverka det andra fostret.

En vecka senare så fick jag gå till läkaren igen på ett VUL. Då var det en manlig läkare som vägrade sjukskriva mig eftersom han ansåg att barnet kommer inte överleva i alla fall.

Blev i alla fall sjukskriven efter mycket tjat från vecka 12.
Blödde till vecka 30 ungefär och efter det så kunde jag hoppas att den lille skulle klara sig.
Fick inga hopp under hela graviditeten och var sjukskriven hela tiden.
Gick till jobbet en gång efter att det slutat blöda första gången men då började det blöda och jag trodde det var kört.
Men den lille starke pojken levde fortfarande.

Kommer nog att berätta för honom att han hade ett tvillingsyskon.

Vi fick ett missfall i vecka 11. Den andra tvillingen klarade sig kvar och idag fyller vår dotter 1år.

Det var i september 2005 som vi hade skaffat barnvakt till storebror och bestämt oss för att gå ut och äta och därefter gå på bio. När vi skulle lämna resturangen gick jag på toaletten och upptäcker att jag har fått en riklig blödning. Vi kastade oss i bilen och in till gynakuten. Jag blödde fortfarande kraftigt, men hade inga smärtor så vi fick sitta i väntrummet i ca 4 timmar innan det blev vår tur. Under den tiden var jag säker på att vi fått missfall och att graviditeten var över.

När vi kom in och det var dags för ultraljud fick vi beskedet att det fanns ett barn kvar, men att det från början varit tvillingar.

Först var vi överlyckliga! Dagen efter när vi hade landat igen började man tänka på vad vi varit med om. Det var väldigt kluvna känslor. Värst var nog när vi fick kommentarer som "Vilken tur, tänk om ni fått två" eller "Tur att ni har en kvar".

Jag tänker fortfarande mycket på det som hände. Kan inte säga att det är så att jag sörjer ett missfall, men det sitter kvar i mig på något sätt. Jag tror att det är för att jag aldrig fick vara ledsen när det hände, just för att alla tyckte att vi hade tur. Jag hade fortsatta blödningar till och från hela graviditeten och kände mig aldrig glad. Tänkte ofta att det kanske var något fel på det barnet som var kvar. Ibland önskade jag nästan att gravditeten hade avbrutits helt så att jag fick börja om, med en ny frisk graviditet.

Vecka 34 föddes vår dotter Ella. Hon är fantastisk och idag fyller hon 1 år! Vill ge rådet till er som kanske går igenom detta just nu. VÅGA VARA LEDSEN OCH VÅGA VARA LYCKLIG! Man får vara ledsen för det man förlorade och man får vara lycklig över det man har kvar.

Har ni skrapas allihop efter missfallet fast ni hade ett barn fortfarande i magen?

Jag fick inte skrapas pga av att det kunde riskera att det andra barnet också åker bort.

Födde på vecka 39 + 1

Jag skrapade för att kroppen inte stötte ut embryot, med då visste vi ju inte om att det var ett kvar där inne.
Min läkare sa att det var 1:1000 att man skulle klara en sån operation även om man hade vetat om tvillingen...så det är nog inte vanligt att skrapas när en fortfarande lever!

tvåan i april: Okej, tänkte eftersom läkare sa så till mig. Har du tagit några försiktighetsåtgärder nu när du ska få ett till barn? Extra vul?

Någon som har någon aning om hur stor risken är att få missfall igen om man haft missfall av tvilling?
Visst borde den vara mindre än om man skulle haft missfall av ett foster?

tvåan i april: Läste nu i din presentation att du väntar å den andra "tvillingen". trodde du var inne på en ny graviditet. Ursäkta.

Hihi ingen fara!
Vi gjorde ett kub test som visade att vi låg i riskzonen för down syndrom och gick vidare med fvp. Vi ville vara förberedda så mycket som möjligt att ta emot ett barn med ds om det skulle visa sig vara det.
Men allt såg bra ut.

tvåan i april: Har ni ds i släkten eller var det för att den andra tvillingen gick bort?

Nej, jag skrapades inte.

Angående risker för missfall så uppfattar jag det som att varje embryo/foster har lika stor risk för att "bli" ett missfall, oavsett om man har två i magen eller bara en. Alltså, om risken för missfall är 30% (vilket väl är en vanlig siffra att ange), så är risken för varje enskild tvilling 30% och risken att båda ska "bli" missfall är 0,3x0,3-->9%. (Detta förstås om det inte är enäggstvillingar som kanske dessutom delar moderkaka etc - d.v.s. om de påverkar varndra mer påtagligt.) Men det är bara vad jag tror

Jag hade för övrigt även ett missfall innan jag väntade tvillingarna.

När det blir aktuellt att "skaffa" nästa barn så kommer jag väl att höra mig för om möjligheten att få göra ett tidigt VUL...

Nej vi har inte ds i släkten. vi gjorde kub testet efter att vi fått reda på att vi fortfarande var gravida....Var så orolig att allt inte skulle vara ok med barnet efter allt vad det gått igenom!

Det var aldrig aktuellt med någon skrapning när vi fick vårt missfall. Läkaren sa att oftast tar kroppen hand om detta själv. Fick också info om att det inte skulle vara någon större risk för det barnet som kvar, än om det hade varit ett barn från början. Oroade mig däremot väldigt mycket själv och var väldigt rädd att något skulle vara fel på barnet som var kvar. Hade turen och fick en helt underbar barnmorska som verkligen tog sig tid, lyssnade och stöttade. Jag var väldigt hängig och hade svårt att glädja mig åt det som faktiskt var kvar. Ungefär 2 månader efter vårt missfall fick vi beskedet att min svägerska väntade tvillingar. Detta efter flera års ofrivillig barnlöshet. Jag var givetvis jätteglad för hennes skull, men jag tänkte ju väldigt mycket på att vi också väntade tvillingar från början. Tyvärr fick min svägerska missfall i v8 och förlorade båda. Då började jag brottas med dåligt samvete för att vi faktiskt hade ett barn kvar och att vi redan hade haft turen att få en son 4 år tidigare. Det var fruktansvärt, nu kändes det verkligen som att jag inte hade någon som helst rätt att vara ledsen.

Min svägerska väntar nu sitt första barn med beräknad födsel 5/3. Bara en vecka kvar och jag önskar verkligen att allt går bra.

Måste bara få säga att det var skönt att hitta denna tråden och läsa om andra som gått igenom samma sak. Jag har haft svårt att prata med andra om det, trots att jag tänker på det nästan dagligen.

Nu har jag flyttat "hit" min berättelse om det här:
www.familjeliv.se/Bloggar-3-50/b53797p549193.html