Min man har haft ett återfall. Vad gör jag?

Han har alltså inte varit på behandling för det utan bara kört med antabus? Han måste nog gå på en behandling så han lär sig lite om sjukdomen, vilket han inte verkar ha gjort. Och gå på AA-möten.

Tja, han har ju fått lite hjälp på alkoholrådgivningen, men han säger själv att det ju mest handlar om att ta antabus, ingen annan hjälp. Jag tror också att han behöver hjälp med att lära sig behärska beroendet. Men vart vänder man sig?

Du kan varken bota el rädda honom - det måste han göra själv. Och han måste förstå varför han dricker, vad det ger honom och också vad det förstör. Jag tror också på AA då jag har mycket erfarenhet av det som anhörig och medberoende.
Jag fick rådet att ställa ultimatum:
Antingen går du till AA och slutar dricka eller så flyttar vi isär.

Jag tycker att jag ställt ultimatum ett flertal gånger. Det går ju inte att fortsätta hota och hota utan att göra verklighet av det. Jag har frågat om han inte förstår att han äventyrar vår relation och då får han ångets och vill jag ska sluta säga så.

Han drack inte mycket när han drack, bara mellanöl, och han gjorde det för att kunna somna. Nu har han fått sömntabletter och sover bättre, men den där beteendet att ta några öl på kvällen verkar svårt att bryta. Jag tror det ligger något annat bakom, t.ex. depression. Jag har nog inte tagit det på allvar när han har sagt att han mår dåligt. Han har svårt att uttrycka vad han känner. Men nu måste jag se till att han får hjälp!

Tack för stödet och råden!

Hej,

jag har levt med en man i 10 års tid som haft problem med alkoholen...
Så jag har erfarenhet av detta vill jag lova!

Jag hoppas verkligen inte att du kommer att ta illa vid dig av allt det som jag nu kommer att skriva till dig!!! För jag vet hur jobbigt och påfrestande det kan vara att stå där, man känner sig ensam och har ingen att prata med, för sällan träffar man på någon som pratar om det öppet, trots att alkoholproblem är bland det vanligaste i sjukdomsväg...

Det som är viktigt att komma ihåg, är inte att det är mängden alkohol eller hur ofta man dricker som gör en till alkoholist, utan det är vad drickandet ger för konsekvenser! Mitt ex drack inte jämt, han drack på helger i perioder...

Uppenbarligen ger din killes drickande konsekvenser, eftersom du inte mår bra av det!!!

Saken är den, precis som någon här innan skrev att "Du kan varken bota eller rädda honom..." Och det stämmer alldeles riktigt!!!

Det du ska komma ihåg också är att det är inte han som väljer själv, det är hans begär som väljer åt honom... Alkoholens makt är så oerhört stark att INGENTING_RÅR_PÅ_DEN, inte intellekt, inte vilja, inte kärlek, inte förstånd, inte hot, inte bön, inte tårar... INGENTING!

När jag ser tillbaka på min tid med en alkoholist så ser jag mig själv, hota, hota och åter hota, och däremmelan bönade och bad jag... visst sa han att han skulle skärpa sig osv... ( i opåverkat tillstånd), och säkert ville han hemskt gärna skärpa sig, men han kunde bara inte stå emot alkoholens dragningskraft!

Min fd man vart även väldigt otrevlig när han druckit, och han slog ofta bort mina påståenden om alkoholproblem... problemen låg inte hos honom, utan hos mig, jag var känslig och jag inbillade mig osv...
Nu är det ett år sen jag begärde skilsmässa och har givetvis fått distans till problemet och allt vad detta innebar, men jag är helt säker på att jag gjorde rätt!!! Jag ångrar mig inte ene sekund!

Jag började läsa på internet, låna böcker,jag började skriva dagbok, jag pratade med en massa på nätet som var i samma sits, och jag märkte att jag inte var ensam och att vi alla hade samma känslor och tankar, att vi hade samma beteende... allt detta i smyg, jag var livrädd för att han skulle komma på mig! Det kändes som att jag gick bakom ryggen på honom...
Jag fick lära mig massor!!!
Dessa personer som dricker, de saknar flaskan när de inte dricker, men det skulle aldrig falla dem in att erkänna det, det tyder på att de ff förnekar sin sjukdom.

Ett citat ur boken "medmänniskan" av Tommy Hellsten

" Det typiska är just oförmågan att se att man genom att i missrikad iver skydda och hjälpa alkoholisten i själva verket upprätthåller problemet och hindrar förändring och tillväxt. Förändringen skulle komma igång om alkoholisten befriades till att själv bära ansvar för sitt drickande... De som står honom nära verkar också vara oförmögna att kasta smärtan, skammen och skulden tillbaka till alkoholisten själv. De står inte ut med att förorsaka en annan människa smärta. Varför? Jo, därför att de inte mött sin egen smärta. När man möter sin egen smärta, skuld och skam, befrias man från dem...Då förstår man att det bästa som kan hända är just detta. Genom detta lär vi oss att det ibland är så, att den största kärlek vi kan ge en annan människa är att återge henne/honom rätten till ansvar för sina handlingar och låta henne/honom möta sin smärta och sorg..."

Något annat som jag läst och fastnat för är att "en aktiv alkoholist är äktiv ÄVEN NÄR DENNE ÄR NYKTER! detta är något som många inte vet om, alkoholism är en sjukdom som canser, någon som har canserär inte frisk mellan varven, bara för att symptomen/smärtan/brist-på-ork kanske inte märks en dag! För alkoholisten handlar symptomen om förnekelse och manipuation för att MÖJLIGGÖRA att kunna fortsätta. Detta-gör-alkoholisten-inte-MEDVETET. En alkoholberoende har ett beroende som gör att han värderar alkoholen högre än allt annat i livet, det gäller även dig! Du kommer aldrig att hamna på första plats tillsammans med en AKTIV alkoholist. Dever du tillsammans med en aktiv alkoholist blir det automatiskt så att du förlorar i värde, även i dina egna ögon. Alkoholisen är STARK; driften är stak, beroendet är starkt, den kör över mänskliga värden...

Det här är verkligen inga roliga saker att läsa!!! Men det är tyvärr verkligheten!
Det finns "vägar ut ur" men de handlar om gränssättning. INTE "tjafs" och ännu mindre "bråk" utan inre beslutsamhet att mitt och vårt värde är större än att gå med på sådant här.
För att hålla på vrt eget värde, behöver vi också vara MODIGA och beredda på att det helt enkelt tar slut-om spriten iallafall värderas högre...

Vi behöver veta när vi känner rätt, och när vi känner fel. Vi behöver veta när vi kan göra något och när vi INTE kan göra något- och vi behöver Acceptera det. annars hamnar även vi i förnekelsen, liksom vår drogberoende partner...

Eftersom det här inte är några lätta saker precis, snarare tvärtom, behöver vi också stöd! Det kan vi få genom att träffa andra och prata med andra, IRL eller via mail, communityn osv, som varit med om eller är i samma sits!
För när det handlar om alkoholmissbruk/alkoholproblem brukar de tyvärr vara mycket likartade, det handlar ju om en och samma sjukdom och den ger samma typiska symptom. Vilket många av oss anhöriga har fått upptäcka den svåra vägen.

Oj, jag märker att jag babblar på en massa här...

Jag hoppas att du tagit dig igenom mitt inlägg här, och jag vill att du ska veta att du inte är ensam, vi är många som stått/står där du står idag...

Är du inte redo än att ställa ultimatum, så ska du inte göra det heller, för kan du inte fullfölja ditt ultimatum så blir det ju bara ett tomt hot... och det är de snabba med att lära sig förstår du!
Läs på en massa, finns massor med bra böcker jag kan tipsa dig om, finns sidor på nätet som är jättebra! MBRG.se blandannat...
vill du ha någon att prata med så får du jättegärna maila...  [email protected]

Styrkekramar till dig!!!

Modestie:

Först: Tack för att du tog dig tid att skriva allt detta!

Det var verkligen starkt av dig att bryta dig ur förhållandet! Jag vet inte riktigt vad jag ska säga utan att det låter urskuldrande eller som bortförklaringar. Jag tror jag förstår vad ett beroende kan göra med människor, inte bara den beroende utan även dennes "medberoende". Men jag känner inte igen så mycket av detta i vårt fall. Dels har jag aldrig "skyddat" honom utan berättade på en gång för hans föräldrar. Och jag har verkligen åsamkat honom smärta! Sedan har vi ett väldigt öppet förhållande där vi kan prata om allt!

Hans problem beror, som jag sa tidigare, på insomnia som han nu fått hjälp med. Han går på rådgivning och är beredd att börja om med antabus om det skulle bli problem igen. Det känns inte som om vårt problem är lika allvarligt som det du var med om. Jag tror inte att han är "alkoholist" i ordets rätta bemärkelse. Jag vet att detta säkert låter som bortförklaringar men huvudsaken är väl att vi reder ut de problem vi har.

Tack igen för ditt inlägg! Vi känner oss redo att gå vidare och jag tror vi kommer att lyckas!

Jag har en pappa som dricker. Min erfarenhet är detsamma som din fast på ett annat plan eftersom det som sagt är min pappa det gäller.
Men hur jag har kämpat, hur jag har stöttat, hur jag har trott, hoppats, blivit besviken. Om och om igen... av kärlek och vilja att hjälpa.
Summan av alla erfarenheterna är EN, en enda: DET GÅR INTE ATT HJÄLPA NÅGON SOM INTE SJÄLV VILL BLI HJÄLPT!!!
Så enkelt är det! Jag är ledsen.

Om du inte redan har gjort det så läs Katarina Janouchs bok "Anhörig"
Vidare rekommenderar jag kontakt med AA, de finns till för oss anhöriga också.

Kram och lycka till.

Min pappas sambo sa efter 10 års förhållande att hon till sist blev tvungen att välja. Antingen skulle hon gå under med honom eller så var hon tvungen att gå....
Nu efteråt säger hon att ingen människa kan begära av en annan att han/hon ska offra sig själv.
Hon är polis, har lång erfarenhet. Men denna gång var hennes känslor inblandade.
Hon älskar min pappa ff och finns där för honom men kan helt enkelt inte leva med honom pga lögner och svek.
Spriten är som en ständig älskarinna mellan dem och även oss barn.
SPriten går alltid först!

Lycka till.
Tänker på dig.

Antabus är ingen lösning på problemet i längden!
Det är som alvedon, en tillfällig hjälp att komma tillrätta med orsaken.

Anonym (Förtvivlad)
Du skrev ovan:
Det känns inte som om vårt problem är lika allvarligt som det du var med om. Jag tror inte att han är "alkoholist" i ordets rätta bemärkelse. Jag vet att detta säkert låter som bortförklaringar men huvudsaken är väl att vi reder ut de problem vi har.

Vad är ALKOHOLIST För dig??

Just ordet Alkoholist har jag aldrig gillat... jag ser inte heller min fd man som alkoholist, för det ordet får mig att tänka på dessa som vi ser sittandes på parkbänkar osv...
Min fd sköter sitt jobb, dricker ganska sällan,  och inte heller jättemycket alltid...
Men med min erfarenhet av allt jag läst och studerat genom åren och genom alla jag pratat med beroende som medberoende så har jag insett att han har ALKOHOLPROBLEM... för att hans drickande ger konsekvenser...
Konsekvenser i form av att vi runt omkring honom mår dåligt pga hans sätt att reagera på alkohol... Hade vi inte reagerat på hans drickande så hade där inte varit några problem/konsekvenser och därmed hade han inte haft alkoholproblem...
'
Jag hoppas verkligen för din skull att ni kommer att lyckas denna gång!
Jag känner igen mig i det du skriver, och jag känner igen ditt hopp och din vilja att allt ska bli bra!!! Jag har själv varit där!!!

Jag håller tillfullo med Caroline här ovan, att detta med Antabus inte är en lösning för framtiden! Utan bara en tillfällig lösning, jag har en annan nära som gått på Antabus och i början hjälpte det, men nu dricker han sig full trots antabus i kroppen.... för  kroppen vänjer sig vid detta och tappar till slut sin starka verkan...

Du skrev själv:
Detta är ju inte första gången det händer och jag har hotat att lämna honom flera gånger. Det vill jag inte, men jag orkar snart inte mer. Han förstör ju mitt liv också! När jag f
örsöker prata med honom om vad som är fel, hur han tänker/känner osv. så kan han inte svara. Han säger bara att han mår så dåligt.
 Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som om jag har försökt allt, jag har ömsom hotat och skällt, ömsom tröstat och lyssnat. Uppenbarligen behöver han hjälp men jag kan inte hjälpa honom mer. Vad ska jag göra?

Som jag sa tidigare, att hota funkar inte!!! Och du ska inte hota med något du inte är redo att stå för!!! Det är min egna, och många andras erfarenhet! Det är det mest dumma man kan göra!
Självklart vill han sluta, självklart vill han av hela sitt hjärta klara detta själv! Men det är inte han själv som bestämmer i detta fallet! Det är hans begär, och hans begär är starkare än hans vilja! TYVÄRR!!!

Det är inte kul att tala om alla mörka baksidor och antagligen "förstöra ditt hopp framåt", men om du tycker att hans drickande är ett problem och om du mår dåligt psykiskt av det så är det ett jättestort problem och jag hoppas verkligen inte att du låter det gå för långt!!!
Som det gjorde i mitt fall, och även för Carolines pappas sambo...
Och även jag jämför spriten/alkoholen/drogen vid en älskarinna... som buffar sig in emellan förhållanden, och som är så många gånger svårare att gå vidare från än vad det skulle vara med en som var där rent sexuellt... om du förstår vad jag menar!

Inne på Alltförföräldrars sida finns ett snack för medberoende och beroende som jag läst massor på och blivit visare och sett att alla familjer med en aktiv alkoholberoende funkar likadant... att alla vi medberoende beteer oss lika...
kika in där!
alltforforaldrar.se  gå till känsliga snack under själsligt... missbruk och föräldraskap

Annars tycker jag att du verkligen ska läsa boken ANHÖRIG som även Caroline tipsade om! Den tog hårt på mig, och först då insåg jag massor och mycket klarnade! Jag hade tidigare förnekat problemet och inte insett hur pass det var! Jag tyckte jag var överkänslig, att jag överreagerade, att det nog egentligen inte var något problem, att varje gång han slutade dricka så var det för evigt och vi skulle fixa detta osv...

En annan bok som är lite svårare att läsa, men med mkt nyttig info är Tommy Hellstens: Flodhästen i vardagsrummet...

Att leva med en med alkoholproblem vare sig det är ens partner, pappa, mamma, syskon osv... fungerar likadant för oss alla... vi reagerar lika, vi är medberoende och det är samma sjukdom vad vi än har för relation till den beroende...

Tänker på dig, och jag hoppas återigen att du inte tar illa upp vid det jag skrivit till dig igen!!! Men jag vill inte låta andra få upptäcka allt den jobbiga och tunga väg som jag och många andra... Jag vill väcka tankar och känslor som får dig och andra att söka hjälp i tid, så att ni kan rädda ert förhållande i tid! Innan det är försent!

För det är inte bara din kille som behöver hjälp, det är även du, du behöver lika mycket stöd och hjälp som han!!!

Al-Anon kan vara till hjälp, jag trivdes aldrig där, men det kanske är något för dig! Jag fann istället stöd på nätet, pratade med nyktra beroende och andra medberoende...

Kram å lycka till!!!

finns här om du vill bolla vidare om du känner att det behövs!

Kram

Hej igen! Förlåt att jag inte svarat tidigare, internet är inte inkopplat hemma!

Just nu är allt så bra som det skulle kunna vara! Alkoholen är långt borta och när jag läser det jag skrev tidigare så känns det främmande. Han äter inte antabus nu men det är inget problem, han säger själv att han inte ens tänker på alkohol. Vi har haft fullt upp med att flytta och jag tror det är något sådant han behövde, att få något för händerna, för det var när han var uttråkad som han drack. Nu blir det inga problem med det längre för vi har flyttat i hus!

Ni har HELT rätt i att antabus bara är en tillfällig lösning. Han säger själv att det är någon form av rådgivning han behöver för att lära sig att hantera problemet. Och det ska han få från kommunens alkoholrådgivning. Men han känns mycket starkare än på länge och jag hoppas att det håller i sig.

Du har rätt, Modestie, att alkoholist låter så allvarligt, det känns svårt att använda. Men jag kan erkänna att det fanns/finns PROBLEM, så det kan man väl kalla det.

Hur som helst, just nu känns allting jättebra och jag hoppas att det håller i sig!

kan bara prata utifrån min moster..

hon var i en likande sits som du, perioder och återfall.
hon var stark in i det sista, tills hon till slut sa,
-nu är det familjen eller spriten! inte en enda gång till för
då flyttar vi.. och hon menade det på allvar!

sen dess har dom klarat det bra utan alkohol och med familjen..

jag förstår att du har hotat honom flera gånger,
men kanske krävs det något mer drastiskt,
som att ni åker iväg ett tag och vilar upp er så
ha får sakna er?

hoppas ni hittar någon form av hjälp,
det ska ju finnas AA och andra former av stödterapi..

och det låter ju som han lider av någon form av ångest, så tvinga honom till samtal med en psykolog.