Ni som har förlorat någon i lungcancer - Hur var deras sista tid?

Tack, Linda, för ditt fina svar! Jag gråter när jag läser om din mammas sista stund...
Så fint att hon hade er alla hos sig.

Måste få fråga...

Kan man uttrycka det som så att hon i princip tynade bort under sjukdomsförloppet?
Och verkade hon ha ont i samband med att hon avled?
Är det hjärtat som tillslut inte orkar längre, eller är det lungorna som kollapsar (eller organen i överlag)?
Den sista frågan kanske du inte kan svara på..kanske inte så lätt att veta, om man inte har fått det förklarat...

Än en gång - tack så oerhört mycket för att du orkar och vill dela med dig! TACK! 

Förlorade min mormor för ca ett år sen...
Hon åkte in akut 31 januari efter att ha haft ont i magen, em sa att hon hade vatten i lungorna och hon stanade kvar.
Efter ca 2 veckor så försvann vatten, men inte helt och dem såg liten skugga då dem tog röntgen.
dem tog biopsi, sen fick hon koma hem några dagar, men på sjukhus så sa dem aldrig att det kan vara något cancer eller så.
Så vi trodde det var inget farligt....
Hon hade mycket smärta och hon var så dåligt, sov och åt dåligt...

Då hon åkte in igen, så dröjde det inte länge...
Samtalet med läkare var så smärtsamt, jag och min mamma i en liten rum, och mormor, men mormor sov och hon fattade ingeting, hon sa bara
visst sa jag att jag komer inte levande utanför???
och min mamma skrek, grät, och jag kunde bara trösta mamma, och mormor var som en liten hjälplös bebis...
Kunde inte tro att två månader innan så var vi och sprang efter min lilla dotter...
22 kom domen, och hon skulle flyttas till Hospis, och man skulle bara vänta..
men redan 28 ringde dem och sa att det var dax..
Jag och min bror hämtade mamma som hade med sig mormors favorit mat, och min mamma var så hoppful, fram i det sista, hon kunde inte tro för en sekund att hon skulle förlora sin mamma, så det tog på henne mycket, hon fick tom en hjärtinfarkt..

Vi var med mormor sista 6 timmar, som var fullda med massa skratt, och massa tacksamhets ord,
jag kände att hon inte vile dö framför min bror för han var hennes första barnbarn och bodde hos henen under en period, jag skickade min bror till dagis för att hämta min dotter, då tog det en kvart och mormor dog, sakta så blev henes andning svagare och hon bara sömnade, jag tackade henne för al den underbara tid, och mama och jag krammade henne hela tiden...
Jag läste att hörseln försvinner sist, och jag ville inte att hon minns tårar utan fina ord...
Sen dess så har det varit svårt, men hon sa att hn vill ju inte kämpa, hon har ju lyckas med allt hon ville här i livet och hon längtade efter att vara med sin man...
Och dem är nu tillsammans...
Hon blev 70 år.

har du några frågor fråga gärna....

Tack, destino, för att du delar med dig.
Så fruktansvärt när det går så fort från att diagnosen ställs tills det är över. Det måste vara en chock för alla inblandade...

Måste ändå vara en liten tröst att din mormor var så säker på vad hon ville - även i en sådan svår stund.

Jo,man uppskataar nu varenda lilla stund man har med sina nära och kära....

Cancern hjälpte mig att sluta röka,
men inte min mamma, så jag är så rädd ibland,
men livet är som en lotteri

Så man kan inte förändra det som står skrivet i sjärnorna...

Du låter som en stark och smart kvinna, du kommer att klara detta....

Man klarar mycket mer än man tror...

kramar

farmor gick för ett par år sen i ungcanser...
de va lite tragikomiskt om man kan säga så..först låg hon på sjukan men insåg att hon skulle dö å sa att "ska ja dö ska ja dö hemma... " vilket hon fick göra...

nu kommer ja inte ihåg hur länge hon låg från de att hon vart dålig tills hon dog men hon vart ju sämre hela tiden...

hennes 5 sista dygn va ja me henne dygnet runt å sov inte mer än ca 8 timmar..
hon yrade en del dom sista timmarna och ropade på gud å "att nu jävlar e de min tur så lämna mej inte här.. kom å ta mej nån gång"

andetagen blev längre och svagare och hon fick meducin-dosa med sej i sängen för å lindra di värsta smärtorna..
hon sa de att..."både ni och ja vet att ja kommer dö snart.. de kan bli nästa halvtimme eller imorron... men va inte lessna.. ni gråter en stund men nästa ni lika glada som innan.. efter regn kommer solsken så ni behöver inte va lessna för min skull, ja kommer till ett bättre ställe där ja slipper ha ont"

inte en endaste gång under dessa hennes sista dagar, inte under dödstillfället, efter eller under begravningen fälde jag en tår... jag kände saknad men ja visst att hon slapp ha ont att hon var på ett bättre ställ...
de va hennes önskan...
och jag måste säga att de känndes.. "bra" att hon dog... inte att hon dog och försvann från oss inte alls... men att hon dog från de som höll på att ta hennes liv...

*för evigt, för alltid med mej*

glömde själva "poängen" ...

försök så gott de går att gå in för & intala dej själv att de inte är slutet, utan början på ett nytt, bättre, smärtfritt liv..
för hennes och eran skull..
gör det bästa av den sista tiden..

var stark och håll hårt i varandra så tror jag ni kommer få en otroligt bra tid tillsammans trots det svåra som väntar..

hoppas orden på något minsta lilla sätt hjälper

HotRodDady
jag kände oockså så, typ bra att hon dog (på nåt konstig sätt9, och jag visste att hon klarade inte smärta så bra...

Men visst berättade hon och yrrade mycket sista dagarna...
Och hon sa att hon kommer snart att lämna oss, massa gånger...

Sen så hade jag om man kan säga "tur" att vara med min farmor sista dagarna också, och jag kände igen asignaler, så på nåt sätt visste jag innan domen kom,
konstigt men sant...

Det är då dem blir förvirrade, och so små barn, och sen så kommer massa smarta utlåtande, sen minnen,och massa som har hänt innan, jo...

På nåt sätt så blir dem komiska,
vet ej, inte lätt...
Men jag är glad att jag sa allt jag hade velat, även om vi hade massa olika uppfatningar om massa saker,
så älskade jag att kunna gå och gömma mig i hennes fina hus och njuta i att vara uppasad, för så fort hon visste att jag skulle komma, började hon laga min favo mat!!!
Och jag som klagade på att jag går upp i vikt, jo-- nu saknar man det, men är glad att man fick uppleva dem underbara åren,
för allt som är underbart, måste lämna oss nån gång...

Jag förlorade min mamma den 23:e december 2005. Min mamma fick diagnosen lungcancer i Augusti samma år. Mamma bodde redan innan på ett serviceboende pga att hon fått någon nervskada i nacken så att hon inte kunde klara sig själv längre. Hon blev förkyld, med en hosta som vägrade ge sig, jag sa till henne att gå till doktorn igen vilket hon gjorde och då sa dom att det var en lunginflammation, men en månad gick och hon blev inte bättre, så hon gick till läkare igen, då trodde dom att hon utvecklat astma, så hon fick brikanyl... Jag blev rasande och sa till mamma att hon skulle säga till personalen som fanns i huset att dom skulle ta med henne till akuten (jag bodde i en annan stad). Hon kom iallafall till akuten, där dom genast la in henne för grundlig undersökning, efter många tester som tog hårt på min tappra mamma så konstaterades att hon hade lungcancer, jag var med när hon fick diagnosen för det var bara jag och hon, det hade det alltid varit... Jag såg i hennes ögon redan då att hon visste hur det skulle gå, hon ville börja prata om att hon ville bli kremerad och att det fanns plats i pappas grav till henne också, jag ville inte tro att det skulle ta slut nu, jag var bara 22 år och min mamma höll på att dö...
Ivilket fall så la dom in henne på jubileumskliniken på sahlgrenska den 1:e december för strålbehandling, hon skulle genomgå 23 behandlingar på 23 dagar, den första redan samma dag hon kom dit. Tyvärr kunde jag inte vara hos min mamma så ofta när hon låg där, bla för att jag inte kunde sluta gråta, och jag ville inte att mamma skulle se mig så...och självklart ville jag ju inte tro på att mamma skulle dö
Den 22:e december ringer läkaren jb och vill berätta lite om min mammas läge just nu, hon är stabil och just nu ser det bra ut, men det är svårt att avgöra så här tidigt.
Bara två timmar senare ringer samma läkare upp igen, då säger han istället, det är nog bäst att du kommer hit, vi har inte kunnat få kontakt med din mamma på 1 timme. Jag och sambon åker dit, och då är hon vaken, tack gode gud hon var inte död var det ända jag kunde tänka...
Mamma viskade när hon pratade, hon var så skör. Hon bad mig massera hennes bröstkorg, och det gjorde jag nästan hela natten, och när jag inte gjorde det så låg jag i en säng brevid henne och höll henne i handen, mamma fick många morfinsprutor den natten, det var nog den längsta natten i hela mitt liv...Jag vaknade på morgonen den 23:e september av att sköterskorna frågade mamma om hon hade ont, men mamma svarade att hon inte hade ont, hon var bara trött.
Det hade varit en stor disskussion ang. att flytta på mamma till sjukhuset i vår hemstad, mamma ville så gärna fira jul i hennes hemstad, men läkarna sa at det var för riskabelt att flytta mamma nu, hon var fullt beroende av syrgas. Mamma tjatade om att åka hem, och när läkarna undersökt henne sa dom tillslut att hon fick åka hem till sjukhuset hemma. Då åkte jag och min sambo hem för att duscha, handla lite gott till mamma på julafton, jag skulle göra ischoklad som gillade osv...
När vi kom hem från affären på väg in i gången så ringer min telefon, skyddat nummer, jag visste att det var sjukhuset! Är det x frågade dom, när jag svarar ja så säger hon att jag måste tyvärr meddeal att din mamma har gått bort, hon dog i ambulansen på väg hit
Jag nästan kastade telefonen på min sambo som tog den och fråga läkaren vad som hänt, för mig blev det bara svart, jag sjönk ihop på golvet i gången där vi bodde. Hon fanns inte mer...borta, bara borta...

Jag tror att min mamma led väldigt mycket på slutet. Hon hade väl tur" ändå som slapp leva med det länge...

Usch vad mycke jag skrev... När jag började så kunde jag inte sluta, så mycket känslor kom ur mig. Det var ett tag sedan jag grät över att mamma är borta men nu fick jag göra det och det kändes som en lättnad efteråt...Sitter här och snyftar

Min mamma dog i lungcancer nu i oktober. Hon hade antagligen gåt med det ganska länge och inte kollat upp det. Hon hade ganska diffusa andningsproblem och var ganska allmänt "sliten". Hon var nog på väg att bli lite deprimerad. (Jag har skrivit ganska detaljerat om allt detta bloggen på min sida.)

Vi hann bara veta om detta i ca 9 dagar innan hon dog. Mamma hade rökt i många år men slutat för 15 år sedan.
Det gick väldigt fort när hon dog och jag upplever att hon tynade bort. Hon hann aldrig få någon behandling, men ena veckan så kunde hon gå omkring och kom hem på permission och nästa vecka slutade hon äta, fick ingen luft och orkade inte prata eller andas.

Mitt tips är att ni försöker prata så mycket ni kan. Nu var min mamma en typ av människa som hade så mycket skuldkänslor över att hon var sjuk så hon ville knappt att vi skulle hälsa på, och jag hade bara henne att ty mig till och hon kunde unte ge mej något stöd eller stöttning eller tröst på slutet. Dessutom får de morfinscopulamin på slutet som ska försöka torka ut allt slem som samlas i luftvägarna och gör det svår att andas. Morfinet gör att man inte blir klar i huvudet längre. Dessutom så reagerar en del människor så när de vet att de ska dö att de förtränger det och gör upp en massa storslagna planer på vad de ska hitta på. Och vägrar, kanske som deras enda sista hopp, att tro på att de ska dö. Så jag blev helt förvirrad.

Just på vårt sjukhus så ville de inte säga så mycet om mammas prognos så jag fick inte veta förrän dagen före hon dog att hon skulle dö. Men hon tappade aptiten, livsluste, kunde inte ligga ned eller sitta braför att tumörerna i lugorna klämde och tryckte och gav henne inte nog med luft. Det var frustrerande att sitta brevid och höra slemmet "koka" i lungorna för varje andetag.

Nej, detta var ingen munter rapport men det var så det var. Så försök redan nu att prata om det är något du vill ha sagt, eller skriv ett brev. Det gjorde jag eftersom mamma inte ville "ta i det" här med att prata.