Känner mig så likgiltig inför allt...ingenting känns roligt.
Det känns som om jag bara gör allt för att det ska göras.
Varje dag tänker jag att jag inte vill fortsätta leva mer, fast det är ju inte riktigt sant. För jag vill ju faktiskt fortsätta leva, fast jag vill MÅ BRA!!
Någon som känner igen sig?
Puff
é du en kille?? exakt det här berättade en arbetskamrat för mig fast det var hennes kille som kände som..skumt!!
Känner tyvärr som du många ggr, fast här går det i alla fall upp och ner, men att det går upp ibland glömmer jag så lätt när jag har en väldigt jobbig dag.
Jag kände så sent som för några dagar sedan likgiltighet inför livet. Idag känner jag att jag vill leva, vill se mina barn utvecklas o vill själv utvecklas tillsammans med dem. Jag vill bli så där lycklig igen, må så där riktigt bra, känna att livet känns både lätt o härligt att leva. Jag vill uppskatta allt det fina jag har, allt det positiva jag ännu inte har, men som jag kommer att få. Jag hoppas och försöker tro att jag har ett bra liv framför mej och att jag kommer att få må bra en dag, även om jag liksom du hoppas att den dagen ska vara idag.
Hoppas du också kan hitta ngt som får dej att hålla dej fast, får dej att hitta lite styrka på vägen. Här får du flera styrkekram i alla fall!!!
Anonym, inlägg 2.
Nej jag är en tjej.
Lustigt sammanträffande.
Anonym, inlägg 3.
Vad skönt att du kan få så mycket styrka av dina barn!
Hur gamla är de?
Ja, jag önskar också att jag bara kunde njuta av livet och vara glad för det jag faktiskt har. Men just nu känns det som om jag simmar på botten.
Går du hos någon psykolog?
Kramar!
Någon mer som känner igen sig?
puffar
Det borde nog finnas en orsak till din likgiltighet...?
du kanske vet innerst inne vad det är som skapar din likgiltighet?
du har kanske hamnat på avvägar och missat avfarten till Lyckans Väg?
att hitta tillbaka till Lyckans Väg kan vara mödosamt.
det är bara du själv som kan hitta dit.
men du kanske behöver en vägledare?
Kram och lycka till! 
Anonym (mor)
Tack för ditt inlägg!
Jo egentligen vet jag nog vad som skapar min likgiltighet...det är alla mina självhatiska tankar som förstör otroligt mycket i mitt liv. Därför känns ingenting roligt längre och jag vill bara försvinna...
Jag går och pratar med en psykolog en gång i veckan och förhoppningsvis kan han hjälpa mig att hitta ljuset igen..
*kram tillbaka*
puff puff
Det 'r väl ett vanligt tecken på depression....
Du kanske ska äta antidepressiva?
Jag har haft återkommande depressioner sen jag vae 17 (är 26 nu). Den första djupa depressionen kom ca tre månader efter att mmin dotter föddes.
Allt gick liksom så seeegt. Jag VILLE ju vara en bra mammma, men jag var tvungen att tänka på hur jag skulle reagera.
Tex "nu ler lillan.....seeeeeeeeeeegt, då måste jag le tillbaka" Ist för att automatiskt svara på hennes signaler liksom.
Jag har ätit antidepressiva i omgångar sedan hon föddes, men jag har snedtänt på dem, blivit mer svängig i humöret. Nu ska jag börja på litium, för att få antideppeffekt o minska svägningarna.
Jag hoppas att det löser sig för dig.
Även fast det känns likgiltigt och trist och grått nu, så KOMMER det att släppa. Det gäller bara att hålla ut. Samt att försöka ta sig upp, genom att göra bra saker för sig själv.
:kram: