Vi bara bråkar, är irriterade och är sura på varandra... Vill INTE att det tar slut!

Familjerådgivning!

kanske ni inte behöver göra slut, men behöver lite paus från varandra? för å tänka lite? kanske är ni överarbetade och behöver en semester(om man har råd dvs). eller fler barnfria dagar? vet inte hur gammalt erat barn är men jag kan känna ibland att småbarnsfamiljer nästan är som gjorda för att splittras. det är ett under att man orkar ibland!

man måste helt enkelt lära sig att knipa igen vissa ggr. jag o sambon hade gjort slut för länge sen om vi inte håller tyst ibland. visst ere så att man vill vräka ur sig ett o annat men det funkar inte i längden.

Om det är praktiskt möjligt. Åk på barnfri resa en vecka eller två. Gärna inte något party-ställe utan mer lugn och rekreation och det behöver ju inte vara utomlands. Finns många trevliga lugna ställen i Sverige.

Går inte det så kan karln åka bort ett tag för att fundera vad som gör att du är ett sånt stort irritationsmoment i vardagen.
Uppenbarligen så kan han ju inte berätta för då hade han kanske gjort det?

Vill han inte prata och det inte går att göra på annat sätt så avkräv ett ärligt svar på vad som är fel. Skriv en lista på vad du själv tycker om honom. En radda för bra saker som gör han värd att älska och en radda med dåliga saker som du irriterar dig på. Kan va allt från att du retar dig på att han ställer skorna fel innanför dörren till att han säger otrevliga saker till dig.

Kanske irriterar han sig på att du försöker vara han till lags för mycket? Gör saker som han inte är inkluderad i. Boka träff med kompisar och åk i väg själv. Gå på stan, gå i skogen, anmäl dig till en kurs. Ja vad som helst där han inte är inräknad i aktiviteten. Man behöver inte göra allt i hop hela tiden.

Kör samma korta ton mot han med lite stänk av ironi i. Det kan kanske få han att skratta åt det hela och själv höra hur han låter. Ta fram skrattet själv i era "diskussioner".

Sista utvägen är ju att flytta från varandra en period men min erfaranhet är inte att det fungerar för att få i hop ett förhållande.

well, hoppas något av det jag föreslog kan komma till nytta. Om inte så får jag förlita mig på att andra har mer tips i ärendet

sonen e ca ett halv år...

Lustigt, eller inte egentligen ju... men det är samma sak här!
Vår dotter är 6 mån nu och jag och hennes pappa går och retar oss på varandra HELA TIDEN, jag håller på att bli tokig och oroar mig så för att vi inte kommer att klara det!
Vi är egentligen ett mycket kärleksfullt par som hittills bråkat väldigt lite, men nu är det som sagt hela tiden, vi är sura och tysta och pratar vi så är det om problem känns det som... Vi pratar i alla fall om det, men...
Jag funderar så klart mycket kring det här... Det är alltså ert första barn också? Det är det här med och jag tror att mycket beror på just den här nya och otroligt omvälvande situationen, ett barn hemma som tar nästan all tid och är centrum som resten av familjen kretsar kring. Det kommer ju att bli annorlunda, eller hur!? Min sambo oroar sig nog mycket för, jaha, är det så här det kommer att bli nu? Lite sex, bara barnprat, nästan obefintligt socialt liv...? Jag oroar mig inte så mycket över det, så är det ju NU och det är väl helt normalt?!?!? Det kommer ju att ändra sig!
Sen är det ju det här med de nya rollerna... Vi hade ju ett fungerade sätt mot varandra tidigare, vårt förhållande var på ett visst sätt, vi var sexuellt spontana, kärleksfulla mot varandra, alltid med "älskling" hit och dit och vänliga ord i vardagen. Så vill jag ha det. Så vill nog han ha det med, men man är tröttare nu, situationen är helt annorlunda med mig som går hemma och han som är på jobbet. Jag börjar stressa upp mig inför den klassiska "kvinnofällan" och trots att min sambo alltid gjort lika mycket som jag hemma, förskjuts detta successivt nu när jag är hemma och även under hans lediga tid, sköter jag nästan allt! jag börjar bli rädd att sluta upp som min mor och han börjar mer och mer påminna om sin far! Jag trodde inte att det skulle gälla oss!!!
Nej jag förstår dig, och jag är skiträdd...

Ja, samma här. Sonen är 18 mån. Det visade sig dock att mannen varit intresserad av en tjej på jobbet hur länge som helst och haft ångest över det. Han har inte varit otrogen fysiskt, men mentalt har han ju det även om han valt oss över henne, men det är det som legat och tryckt. Killar alltså, det kan ju vara vad som helst som trycker dem utan att man någonsin får veta... Det är inte konstigt att det blir knas med ett nytt litet barn, men gör ert bästa att få upp killarnas ögon för vad som händer. Låt det inte gå så länge som vi har gjort! Bra tips från lillymore.
Killar har ju "grottperioder" ibland. Bara att låta dem vara kan ju hjälpa, men testa inte det för länge bara. Är de intresserade får de ställa upp för förhållandet och göra vad de kan för att fixa det.

Oj jag är inte ensam...så har det känts ibland, vår son är 3 mån, bråk om ingenting egentligen. Vi har märkt att allt fungerar bättre när vi gör något för oss själva, bio, etc, och inte går på varandra hela dagar eller kvällar. Sen låter jag honom sova ut de dagar han jobbar em, och han låter mig sova ut de helger han e ledig. Mycket bättre. Egentid är dessutom fruktransvärt viktigt.
Ett barn vänder upp o ned på hela ens vardag, liv och känslor, och det kan ta tid innan man dels kommer på det och sen att på nått sätt acceptera det. Att vara lyhörda mot varndra, sitta ner någon gång i veckan när lugnet lagt sig, berätta hur man upplever att veckan varit, vad som varit kanon och vad som möjligen varit mindre bra.
Glöm inte ge varandra mycket kärlek, klappar, beröm. Sånt glöms ofta bort och man ser till slut bara allt dåligt..

Vet du..Du och jag har precis samma problem..Det är bara att kämpa..var lika dan mot honom ett tag som han är mot dej.då kommer han att börja fundera själv...Hoppas allt löser sej för er.

Känns som att du talar för mig  detta e så jobbigt!

Men jag tror på att man någonstans får mötas halvvägs, enda lösningen tycker jag! I det här fallet inser min man inte det, eller kanske gör det men gör inget åt saken. Han e en sån som inte pratar o berättar vad han tänker på eller känner, vänder allt innåt. Jag skulle haft det bra med honom om jag vore en spådoms kvinna
Familjerådgivning vill han inte gå med på.

Mitt barn e 2 månader bara (första), tycker det e jätte synd att det e på det här viset.

Mitt tips e familjerådgivning om han går med på det.

Lycka till

Hej!!

Jag är själv sitter i samma sits som ni.. dvs sambon och jag vi bråkade så mycket att jag har flyttat för att försöka ge oss (hon/jag) lite tid att tänka osv..

Jag har insett att vara pappa eller mamma och tillsammans vara en familj är inte lätt.
Vår sk egentid fanns inte och sambon hon hade svårt att släppa vår son för att ge oss lite egentid. Hon blev världens bästa mamma , jag var bara ........!!!
Slutade med att vi bråkade om allt ... som inte hade en betydelse...

Jag orkade inte tills slut inte och flyttade...

Vi har fortfarande kontakt och jag kan komma och träffa sonen (8mån) när jag vill osv..

Nu ska vi försöka få tid till rådgivning för att hjälpa oss komma tillbaka.

Mitt tips är att försöka prata och våga ta steget för ev rådgivning eller ngt..

Vi män kan vara lite fega men vi är inte hjärtlösa utan har bara ibland svårt att få fram våra budskap..

TS
Jag säger bara: FAMILJERÅDGIVNING! Vi var i samma sits och bara malde på och sökte inte hjälp. Det slutade med han fick uppmärksamhet av en annan kvinna och föll för henne/uppmärksamheten. Men jag vet att han älskar mig och vi har försökt att hitta tillbaka till varandra. Både han och jag vet att vi hör ihop men det verkar vara för sent. Vi ska flytta isär. Kanske kan det bli vi igen när vi får andas ut, jag vet inte. Men jag önskar att vi hade sökt hjälp i tid.

Gör det! Sök hjälp utifrån! Men det räcker inte, fram tills att ni får komma på samtal måste ni försöka få vuxentid tillsammans, visa varandra närhet och ömhet! Det behöver ni!

pappakiice:

Men om mannen inte är öppen för att prata igenom saker och ting då, vad ska man göra? 

Min man upplever mig bara som jobbig när jag vill prata om något (märker det på honom) och jag känner mig som en börda då, men det går ju inte att hålla in allt!

Det lustiga är att han kom en gång med tipset till mig om att ta disskusioner undan för undan istället för att spara och sedan ha en massa att prata om! Men han har ju aldrig tid!!

Jag är för att prata igenom saker och ting så fort det e något, lyssna på varandra och försöka mötas halvvägs, så gott det går. Är jag helt ute och cyklar? Förstår inte varför det inte funkar o vad ska jag göra?

Blir så arg tillslut

Tips?

Hej!

Jag hoppas att TS o andra inte ska tror attt jag "snor" TS tråd

Vill bara ge förklara för er hur jag som "HAN" tänker..

Vi hade de problem att nån av oss alltid teg/"orkade" inte prata.. Jag för det mesta.. Det slutade tills att allt kom på en gång = jättebråk.

Jag tyckte i början att allt var också "jobbigt" men när jag fick förklarat problemet med flera olika sidor av sambon eller insåg till slut själv "problemet". Så var det lättare för mig att förstå o lyssna..

Det tog kanske längre tid än vad sambon ville men jag förstod det tills slut..

För min del kändes det väldigt pressat och svårt när vi pratades vid men när jag märkte på henne att hon blev lättade så var det inte så svårt för mig att förstå.. Jag ville göra henne lycklig o glad..

Tyvärr är det inte lätt , men man måste se (både hon och mest han) att det finns ett resultat.

Många nämner familjerådgivning här till TS . Jag underar bara vad är det man går och prtar om där som får ett par att fungera bättre ihop.

Någon som varit på rådgivning som kan berätta?

tack för alla svar!
man är visst inte så ensam om detta som man trodde...

Svar till "lillymore"

Vi har testat "list-tippset" nu...

Båda två skrev ner bra och dåliga saker hos varandra och sen pratade vi igenom det.
Efter det så påminner vi varandra när vi gör något som stod på listan.
Jag säger till honom om han är kort i tonen mot mig,
och annat som var på listan.
Och han säger till mig när jag frågar eller är på för mycket...
Det var även som du sa om att han tycker att jag ska vara honom till lags hela tiden.
Han sa: visst det e jätte gulligt och mysigt att du pysslar om mig, men ibland känns det som att du är min morsa för att det blir för mycket av det.
Vill bara säga
Tack så mycket för det tippset!
Nu fungerar det bra mellan oss igen och nu är det bara att försöka hålla det på det spåret så vi inte faller tillbaka igen.
Tack igen!

Vad glad jag blir att höra att det går bättre och att jag kunde bidraga till det

Jag hoppas verkligen att ni hittar tillbaka till varandra helt och hållet så att ni får ett långt och harmoniskt liv i hop.

Massa kramar
Lilly