Så blyg son, vad kan man göra för att underlätta?

Jag kan tyvärr inte svara dig, men jag vill att du ska veta att jag har exakt samma "problem". Min son blir tre år i juni och har en lillasyster som är kavat och tar för sig på 1,5 år.

Så jobbigt att se hur han egentligen vill, men inte vågar.

Han är ju ännu ganska liten och sånt där kan ju ändras. Jag var blyg som barn men har fostrats till att inte vara blyg och har helt kommit över det i vuxen ålder. Mina föräldrar gjorde klart för mig att jag själv fick svara på frågor ställda till mig, de gjorde det inte. De försökte locka mig till att prata i sammanhang där det var mycket folk, de pushade mig kan man väl säga. En del tycker säkert det är fel o pusha barn till att göra sånt som de tycker är jobbigt men det är ju å andra sidan bara genom att träna på det som man kommer över sin rädsla.

Beatrice74, ja visst är det jobbigt! I början (innan lillasyrran visade sin personlighet) så trodde jag att det berodde på att vi kanske var för pjoskiga med honom (som svägerskan så fint påpekar varje gång vi träffas....) men vi är precis likadana med barnen och de är som natt och dag. En kompis som läsa psykologi berättade att hon läst att alla människor föds med tre egenskaper: att man är frammåt/ tillbakadragen, aktiv/ lugn och om man är temperamentsfull eller inte.

Marina81, ja vi har testat det lite grann men man känner ju sig så elak. Men kanske det faktiskt är enda sättet att bli av med rädslan. Ibland kanske man låter honom slippa för mycket. Vi har börjat på barnjympa nu för att han ska komma in mer i gruppen och för att det ska hjälpa till med blygheten och försöker gå till öppnaförskolan då han inte är på dagis. (går 15 timmars)
Men att det kan vara sån skillnad på barn!

Vi försöker tänka att inte pressa för mycket, utan lite lagom. Det får inte bli en "grej" av att man inte "skickar bubblor vidare" på Plask&Lek eller att man inte säger sitt namn när någon frågar vad man heter.

Vi tänker väl lite så här:

- han får själv visa hur mycket han vågar och vill
- vi uppmuntrar om det är något vi ser att han verkligen vill, men inte om vi ser att det är jobbigt för honom
- vi ger honom möjlighet att ta del av så många olika nya situationer som möjligt så att han själv ska kunna dra slutsatser om hur man kan agera, vara  och handla i olika andra nya situationer utifrån dessa
- vi ger honom många nya utmaningar på hemmaplan där han är mer framåt och vågar och sätter upp små delmål (Ex. att han älskar att sjunga själv i sängen, men fortfarande är för "blyg" för att sjunga tillsammans med oss fast han vill. Då har vi fortsatt att sjunga för honom och uppmuntrat honom steg för steg att göra rörelser, eller lite "lurat" honom att göra dem genom att be honom visa sin lillasyster hur man gör. Vi kanske låtsas att vi glömt bort ett ord när vi ska sjunga så att han får hjälpa oss att sjunga det etc. Nu i går så lekte vi med fingerdockor. Jag hade en anka och han en elefant. "Vad heter du?" frågade ankan till elefanten. Det satt LÅNGT inne och var jobbigt för honom, han viskade mycket lågt "Elefant". Den kaxiga ankan sade då att han fått vatten i öronen så han hörde inte vad han sade. "Elefant" viskade Hugo hest. När ankan envisades med att inte höra så sade Hugo högt "Elefant" och sedan kunde vi leka med dem. De stekte pannkakor "Vill du ha?" och "Där borta är min koja anka". Det sitter liksom långt inne, även fast det bara är han och jag.)

- vi tänker att om vi låter honom prova på många saker så att han känner sig säker, om han i grunden känner sig älskad, får gott självförtroende, om han känner att han är trygg och älskad för den han är, att han känner att han har en UPPGIFT, att han behövs...så har han själv en plattform att utgå ifrån sedan när han blir äldre - även fast våra barn kanske alltid kommer vara lite försiktiga av sig.

Beatrice74, jättefint skrivet! Precis så känner jag med. Jag tycker att det känns fel när vi puschar för mycket fastän man ser att han inte vill. Jag tror nog att det kan bli tvärtom effekt av det istället. När vi kommer hem till någon, oavsett om det är någon vi känner väl eller inte så vill inte William att någon ska krama honom eller vara för närgångna på en gång, och det tycker jag att man ska respektera. Men det är inte alla som gör, och jag blir så trött på alla som vet att han är blyg och ändå ska vara framme med en gång och "Kan jag inte få en kram?" "Men varför är du så blyg, jag är ju inte farlig!" Förtsår inte varför dom inte bara kan låta honom mjukna lite först när dom vet att han inte gillar det?
Värst är min svägerska, hon kan lyfta upp honom och bära iväg honom trots att han säger nej och blir ledsen. Och då säger hon "Nämen vad fjantig du är. Är du rädd för mig eller?!" Sambon har sagt åt henne sååå många gånger om det men det verkar inte gå in, och nu sist när hon sa till honom igen att han är såå fjantig så blev jag så förbannad! Röt till åt henne och sa att det inte är konstigt att han inte vill vara med henne när hon inte respekterar hans vilja och dessutom kallar honom fjantig! Hon blev sur, men har inte gjort så igen (än iallafall..)

Vi låter också honom prova på mycket olika saker och man märker tydliga framsteg, om än små. Nyss var vi på barngymnastiken för tredje gången och för varje gång vi går så går det lite lättare. Trots att han vill att jag är med hela tiden så kan han släppa mig och göra en del grejer själv nu och vågar busa och skratta som vanligt trots att han är mitt bland en massa vuxna och barn han inte känner. Är så härligt att se!

Min son ahar varit lika dan som det du beskriver. Farmor och farfar bor i spanien...kommer bara hem till jul och 3 mån till sommaren. Vår son har varit jätte blyg osv..in för okända. Som du beskriver...står och tittar ner i golvet och ser sur ut..eller klänger.
För ett par månader sedan vände det...nu pratar han normalt med folk som pratar med honom...men dock reserverat. (han blir 4 nu den 26 mars.

Vi har aldrig pressat honom till något...pushat honom har vi gjort.

Ett normalt barn är blygt..och dte är sund...de ska inte prata med vem som helst..de ska inte gå med okända..osv.

Träffar du ett barn..som för dej är helt okänd...men baret flyger upp och sätter sig i ditt knä..å pratar som ni känt varandra i ett helt liv...det är MER KONSTIGT tycker jag.

Ditt barn är helt normalt...jag har läst mycket..så känner att jag har en hel del på benen...

SE det som ett friskhetstecken.

Blev så förvånad hur sonen öppnade sig för en annan liten flicka i dag. Gav henne leksaker. Makade på sig i en liten soffa "Här kan du sitta" etc. Det är de små, små framstegen som man lär sig att uppskatta så mycket.

Och på Plask & Lek i måndags så svarade han lågt på "Vem är rädd för hajen?" - "Inte jag", även fast ingen annan hörde det än jag.

Beatrize: du hanterar det ju jättebra, helt rätt!

Jag vet inte om jag är ute och cyklar men jag skulle göra precis som med blyga hundar. Nonchalera blygseln, med mitt beteende visa att allt är ok och sedan låta tiden ha sin gång. Och när det gäller påstridiga tanter, släkt eller ej så skulle jag nog rent fräckt säga "hon/hon får bestämma själv vilka han/hon vill hälsa på" Samma gäller med kramar och sånt, gillar inte när släktingar ska påtvinga sig kramar. Jag anser att var och en har rätt att bestämma vem de vill krama.

Dida, att ha inställningen att blyghet inte är fel är en bra start och att sen stötta barnet och vara med som stöd när det behövs.
Tyvärr är blyghet så negativt laddat idag, alla ska vara framåt och orädda men verkligheten ser ju inte ut så. Alla är vi olika med olika personligheter och vi måste sträva efter att acceptera alla i samhället. Och som någon skrev ovan, att vara lite blyg är sunt för en 3-åring och helt normalt.

Vår idag 8-åriga kille var väldigt blyg som 3-åring. Vi lät honom vara den han var och idag är han sunt trygg i sig själv och vågar ta för sig i skolan. Visst är han lite misstänksam ibland men inget som hindrar honom. Han är inte alls så blyg nu som han var som liten knodd. Jag är övertygad om att det hade kunnat bli annorlunda om vi hade strävat efter att ta bort det blyga och tvingat honom in i situationer som gjorde honom osäker.

Jag tycker att du har fått bra svar och din inställning verkar väldigt bra med.

Pressa honom inte, utan ge stöd. Ni verkar vara på god väg att ge honom bra förutsättningar!

Jag skrev:
"Jag tycker att du har fått bra svar och din inställning verkar väldigt bra med."
Då menar jag alltså att du fått bra svar i de andras inlägg ovanför mitt. Min mening lät lite kul, som att mitt inlägg var ett bra svar. He he...*rodnar*

Jag har en tjej på fyra år som också varit blyg och hennes lillebror på 1 år säger "hej" till alla så vi verkar också vara i liknande situation.
Det senaste året har hon börjat våga ta för sig mera men är fortfarande bestämd över när och vem hon vill krama eller hälsa på och när det passar henne. Jag har alltid sagt till henne att det är okej att vara blyg och att hon bestämmer över sig själv och när hon vill kramas. Det är ju som sagt lite negativt laddat att vara blyg idag, men alla kan ju inte vara frammåt och kommentarer som att de är löjliga är ju såå onödiga, man blir riktigt arg och ledsen när det ploppar ju munnen på folk titt som tätt, det är ju faktiskt en människa de klankar ner på mitt över huvudet. Så nonchalant och nervärderande!
Vi har iaf aldrig tvingat henne att göra nåt hon inte vill, bara stöttat när vi sett att hon vill men inte vågar, då har vi funnits där vid hennes sida tills hon kännts sig tillräckligt trygg att göra själv. Jag var också blyg när jag var liten och fick vara det, man kämpar ju med sig själv och idag är jag inte blyg längre, jag tror det bästa är att stötta, uppmuntra och lyssna på hur de känner och vill, då ser man framstegen...det har iaf vi gjort!

Tack för alla jättebra svar! Themis, Ha ha, förstod det! =)

Så skönt att höra att det faktiskt finns fler blyga barn, känns som om alla vi träffar är så frammåt. Håller med om att det negativt laddat att vara blyg idag, alla påpekar det på ett negativt sätt medans lillasyster som är väldigt frammåt bara får possitiva kommentarer om sitt sätt att vara. Egentligen så känner jag ju att jag kommer vara mer orolig för henne när hon blir lite större. William skulle ju tex aldrig gå iväg med någon frivilligt eller springa ifrån mig, medans Emina utan tvekan skulle kunna göra det! Så jag håller med deh Chizandra!

Det är så skönt att man har er här på FL! Oavsett vad man funderar över så finns det alltid någon som varit i samma situation och som kommer med bra råd! Tack så jättemycket allihop!
Ibland tvivlar man på sig själv bara, har man gjort något fel? Är det för han har sovit bredvid oss, vi pjoskat för mycket med honom, han börjat förskolan för sent, är det därför som han inte vågar göra de saker som han vill?
Men det är helt enkelt så att han är som han är och han är underbar! Han ska få göra saker i sin takt och när han känner att han vill och vågar. Och jag ska sluta ta åt mig av alla dumma komentarer! Tack för att ni fått mig att inse det!

Kram

har oxå två barn som e motsatser. Dotter på två går fram till alla och vill leka och prata. Går t o m fram till främmande i bvc's väntrum och sätter sig i deras knä med en bok...vill att de ska lläsa för henne. Blir lika nervös varje gång....försöker få henen tillm ig innan, men honska fram tilll dne personen bara.

Sonen är tvärtom. Han e bara 11½ månad, men han tycker dete oki att sitta i nåns famn ibland(men oftats får han panik), men att prata eller h ögonkontakt vågar han inte. Pratar bara med familjen(jag, min man, stora syster och min skara på 6 pers till familj)så e han sig själv.....andra gräver han in sig i halsn och försöker gömam sig. Kan ite låta bli atttycka synd om han(gör ont i mig faktiskt at se det och veta vad han komme att geomlida inna han är "botad"). Försöker oxå puscha han lite smått att leka med andra, även om detär n min famn osv. Blir väl mer aktivt sen när han blir äldre.

Var själv väldigt blyg som liten. Vågade inte prata, hängde på lillsyran som alltid varit framåt eler hängde bokstavligen i mammas kjol. Folk pratade med en, och jag försökte göra mig ännu mindre och krypa ännu närmare min mamma. Höll nog i sig till jag var 10 den persioden iaf. Fram till jag var 18 så var jag så blyg så att jag undvet asituationer där jag behövde prata offentligt (min mamma sjukskrev mi varej gång jag skulel redovia tillslut för att jg fick sån magknip at jag bar låg o grät och hade sån ångest), att gå på prao var en plåga. Efter att dottern föddes(var då 21 fyllda precis) så vände det...var så illa tvungen att ta för mig när dottern tog kontakt med alla...jobbigt början då det blev så mycket på en gång, men klart värt det.

Så det kan hålla i sig till vuxen ålder. Men tror inte dete så vanligt. Mina två äldre syskon var oxå blyag som barn. min äldsta e fortfaradn lite men hon tiger inte om hon tycker nåt e fel. :D och den äldsta får man skavsår i ronen av och hon älskar at stå i centrum nu.

Tror snarare mn mamma lätt mig vara med mign blyghet för mycket...hon pushade mig aldrig. Försökte, men sa jag nej hjag vil inte sa gav hon up på en gång(även hon o pappa varblyga som små..min pappa e det fortfarande) . Det var inte förrän i tonåren som min asyskon tvingade mig att själv betala i kassan, för jag vågade inte innan. De tvingade mig att fråga eter saker själv i biblioteker osv...superjonbbigt...fick ångest....men var ju illa tvungen att lära mig. Minsn hur oerhört jobbigt det var...men lossande inte helt förrän dottern föddes som sagt. Ondviligt med tanke på att hon sökte kontakt med alla och även fick den. Sonen är mer "ursäta om jag stör, men halå"...så folk ser inte honom så mycket.

Min son är 3,5 år och oxå blyg i folksamlingar. Han kan prata mycket om mormor och farmor men så när han väl träffar dom så är han jätteblyg, speciellt om vi inte träffats på ett tag.