Emetofobi hos barn!

jag kan bara berätta om min egen erfarenhet.
har alltid haft en extrem rädsla för att spy, ja allt som har med detta att göra.
minns ALLA gånger jag spytt, och minns när jag var 5 år och gick till lekis. mamma följde med mig en bit, och plötsligt spydde jag två ggr. blev panikslagen och grät massor.
jag frågade varför man spyr, men mamma sa bara att det är sånt man gör, det är inget man kan styra över.
det har satt sig fast i mitt huvud.
nu är jag med i en klubb på nätet för emetofober.
har gått i hypnos och går nu i terapi för detta.
har blivit mycket bättre även om det inte är bra.
jag vet inte vad du sagt till din dotter, hur mycket ni pratat, men för mig hade det hjälpt att  fått veta att spyan är mat som funnits i magsäcken, och att det kanske var nåt fel på maten, så det är kroppens sätt att snabbt göra sig av med det "sjuka/ onda". samma sätt vid diarré.
jag visste inte då, vid 5 år att det var på det sättet.
sen har jag fått veta att jag har ett extremt kontrollbehov, och när man spyr så har man ju ingen kontroll över vad som sker. därför får jag ångest.
förr mådde jag dåligt en hel dag om någon så mycket nämnde ordet spya eller liknande. 
för mig hjälpte det att prata.
jag hoppas att du kan få hjälp att hjälpa din dotter. det är en hemsk fobi.
sök efter emetofobi.se och bli medlem där. kanske finns det någon där med liknande erfarenheter.
lycka till 

Tack SNÄLLA du för ditt fina svar! Vi har pratat mycket, dottern och jag. För ett par år sedan gjorde jag en egen bok till henne, jag skrev boken i word och ritade tydliga enkla bilder till. Den hette "När man får magsjuka". I boken bekräftade jag känslan av att vara rädd samtidigt som jag förklarade vad det är som händer när man spyr osv. Om dottern sitter på toan och märker att hon är lös i magen så får hon panik och ropar på mig eller min man. Hon håller för öronen hårt och klarar inte av att torka sig själv. Hon förknippar den tillfälligt lösa avföringen med magsjuka som i sin tur kan leda till att man spyr...

Vår dotter är innerligt älskad för precis den hon är, inte för vad hon presterar. Ändå har hon jättehöga krav på sig själv. Hon ska alltid vara duktig och perfekt... Antar att detta hänger ihop med ett starkt kontrollbehov....??

Tack än en gång för att du ville dela med dig av dina erfarenheter, och jag beklagar att du fått dras med detta elände ända sedan du var 5 år... Kram! 

hej!
Tack! jag är bara glad att din dotter kanske kan bli bättre från detta helvete. jag är innerligt glad att min son inte har "ärvt" detta från mig.
jag har ju märkt att man kan bli "botad" från detta om man bara får hjälp. och att man inte döljer sin rädsla, jag har pratat mycket om min fobi, och det hjälper att prata om det även om det är jättejobbigt i början.
vad bra idé med boken du gjort.
lycka till i fortsättningen och jag önskar så att ingen skulle behöva ha den rädsla som jag, din dotter och många andra har.
men jag mår oftast bra även om det tagit lång tid, så det är bara positivt att du hjälper och stöttar din dotter redan nu.
kram på dig