Varför är det fult att skvallra?

Det är nåt som stör mig också och verkar som nsät intill alla har den synen, kan inte ens räkna gångerna jag hört vuxna säga typ "skvallerunge" om ett barn som kommer och berättar saker som jag tycker man ska berätta!

Det är en svår fråga. Jag arbetar på förskola och detta är ett ständigt dilemma. Vi uppmuntrar ju barnen att hämta en pedagog när något hänt men om det i våra ögon "inte är så farligt" kan man i bland känna att det är skvaller. När lilla XXX har kommit för femtielfte gången den dagen och sagt" XXX gjorde så, XXX hoppar där man inte får, XXX städar inte, etc.
Jag är mkt kluven i detta. Jag tycker att det beror på....! Om barnet som "skvallrar" bara gör det för sin egen vinnings skull bör man stoppa det. Det blir ju då att man blir ett "duktigt barn" på någon annans bekostnad. Jag brukar be barnet som "skvallrar" att fundera på om det inte vore bättre att det berörda barnet kom och talade om det som det handlar om ....oftast håller de med.
MEN...till dilemmat:
När ett barn ser någon annan göra en konstig handling och INTE går och säger till en pedagog kan de råka illa ut för då menar pedagogen att barnet borde ha sagt till en av de vuxna.

Hoppas att det blir många svar på denna tråd för jag är väldigt nyfiken på vad ni föräldrar anser...det kan förhoppningsvis hjälpa mig i min yrkesroll.

I bland är även vi utbildade pedagoger rådlösa....vi behöver er hjälp. Det är ändå ni som är experter på era barn!!!

Jag syftade framför allt på när man inte "får" skvallra fastän man själv är utsatt.

Alltså:

Någon slår mig.
Någon säger elaka saker till mig.
Någon tar sönder eller förstör mina saker.
Någon fryser ut mig.

Det handlar ju om att se till att jag själv inte ska utsättas. Och ÄNDÅ är det inte accepterat att man säger ifrån till någon vuxen, som kan ha en chans att hjälpa en.

Attityden är ibland "det där få ni reda ut själva". Ja, men om jag inte KAN reda ut det själv? Om det är så att jag alltid är den som råkar illa ut och inte har någon lösning?

ok....sorry !!!*ler* jag blev för ivrig helt enkelt...Hade nämligen en diskussion med en 5:åring i dag på jobbet om just det jag skrev om....så jag behövde råd jag med...!

Det du skriver om kan jag bli arg på när jag läser att det finns "folk" som agerar så mot barn....klart att man måste ta barn på allvar när de upplever någonting som jobbigt!!!
deras känsla kan det aldrig vara fel på....

ha det bra....

Jag hade en dagmamma en gång i tiden vars dotter bet mig varenda dag. Då sa jag naturligtvis till eftersom det gjorde ont, men fick i stort sett alltid höra den där fina lilla ramsan ni vet.. Utav dagmamman!!
Är nästan lite bitter fortfarande över det..

Chicago: Ja, fast jag var inte jättetydlig Och din aspekt är också intressant... För jo, där beror det väldigt mycket på VARFÖR. Om det är ett "rättvisepatos" eller om det är "titta vad jag är duktig". Beror liksom på situationen.

Det känns så jobbigt när föräldrar kommer och frågar varför man säger till barnen att inte "skvallra" Många vill ju inte se att just deras barn vill vara "duktig". Knepigt dilemma!

Jag fick lära mig när jag var liten att vi syskon inte skulle skvallra på varandra. Vi var liksom lojala mot varandra på något sätt. Men sedan så fick vi inte slåss heller så det var inte sådant skvaller. Utan mer att jag skulle inte skvallra till min mamma om min bror tog en glass utan att fråga...

Jag tycker det är bra om man lär barnen att stå upp för sig själva, att säga ifrån själva först. Om det inte hjäper kan man som barn ta hjälp av en vuxen.
ex i mitt jobb som förskollärare så kommer ett barn och säger "han kastar sand på mig", då svarar jag "det var inte snällt gjort, har du sagt åt honom att inte göra så?", har barnet det frågar jag om det hjälpte, slutade han? Om så var fallet säger jag "va bra att du sa ifrån". Om det inte hjälpt följer jag med barnet och hjälper till att säga ifrån. Har barnet inte sagt ifrån själv så får barnet göra det först. Ordet "skvaller" använder vi inte på vår förskola. Det handlar inte om skvaller. Det handlar om att barnen håller på att lära sig att interagera med jämnåriga kamrater. Och måste lära sig socialt samspel.

Jag är knappast den som haft problem med att själv säga ifrån... Men oftast fick det bara motsatt effekt - retstickorna tyckte det var ännu roligare. Och då tyckte jag att det var rimligt att säga till någon vuxen. Men det tyckte inte de vuxna. Strategin verkade vara att man skulle försöka vara tyst, behålla sitt lugn och hoppas på att det då slutade (Vilket det ju sällan gjorde.)

Nä, jag tycker inte heller att "skvaller" är ett bra ord. Men det var tyvärr det ord alla använde.

Fler tankar?

En bra poäng, TS! Jag tycker inte heller att skvaller ska höra till de sju dödssynderna. Den regeln har väl kanske uppfunnits av någon sexbarnsmamma som blev trött på att höra sina barn informera henne om EXAKT vad de andra barnen gör, säger och tänker!