Söker stöd från fler som kämpat och kämpat och inte orkar mer.
Hoppas att det finns någon mer så att vi kan stötta varandra.
Har gjort 7 påbörjade ivf, varav 5 gått till ruvning. Testade minus idag och är så fruktansvärt ledsen.
Hoppas att jag inte är ensam.
Du är inte ensam... Ruvar efter min 5:e IVF men har inte stora hopp om att det skall lyckas. Vad gör vi sen ? Och nu kommer våren och allt. Förra våren tänkte man: "Men nästa vår är jag i a f gravid". Så blev det inte.
Ingen människa som inte har gått igenom detta kan förstå vad det handlar om. Jag och min sambo har levt i ett vacuum/väntrum i två år nu. Just nu känns det inte som om detta skulle kunna vändas till något positivt men vem vet ...
Vi har haft äggdonation som "sista utvägen". Kanske vi provar.
Jag har precis genomfört min andra ivf och känner redan som du. Ruvar just nu och har testdag den 4 april. Mina förhoppningar är väldigt låga. Tror inte att jag kommer orka genomföra fler behandlingar heller. Hela barn-fabriks-greken blir ett fängelse som ständigt begränsar. Det är så jobbigt med den känslomässiga jojon också. Hoppas, besvikelse, hoppas, besvikelse...ja du vet.
Och samtidigt mal tankarna om "vad ska vi leva för ett liv om det aldrig går". Folk kommer alltid med lösningar (i all välmening förstås). "Har vi tänkt på adoption", "Hur vore det om du slutade tänka på det då kanske det sker av sig själv". Har man hållit på med den här karusellen är det bara frustrerande med den typen av kommentarer.
Jag saknar bra lösningar för dig, liksom för mig själv. Men jag vill att du ska veta att du inte är ensam.
Kram
Annika
Tack Tagetes o Annika. Jag hoppas dock att det löser sig för er så ni inte behöver hamna i min situation.
Min man har två underbara ivf-tvillingar som blir 8 i vår. Så jag får åtminstone vara bonusmamma.
Men det gör också att min man inte vill adoptera eftersom han tycker att vi redan har barn. Vi skulle antagligen få lite större barn eftersom han är 46 o jag blir 40.
Och jag kan nog hålla med honom där. Vill ju ha en "egen" liten bebis, att bära i min kropp o amma.
Har funderat på äggdonation, men det verkar ju inte som om min kropp vill ta emot några ägg. De har sett helt perfekta ut vid insättning. Dessutom är det ju jätte-dyrt o inga garantier finns det heller.
Kram på er.
Finns det ingen mer än jag som har gett upp ivf o där adoption inte är ett alternativ?
*Kramar om* själv är ajg inte i din sits men ville bara kram om dig. Vi är ofriviligt barnlösa och går under utredning men än har vi inte börjat någon behandling. Här måste man "försöka" själva i två år först så vi är glada som fått komma på utredning nu... men jag känner mig så uppgiven emellanåt så jag vet inte vad jag ska göra.
Vi har dock pratat om andra allernativ men adoption är inget för mig, tyvärr... detta pga att jag känner flera adopterade kompisar och även om de är glada att vara hos sina familjer så har de bagage som varken de eller deras familjer klarar av.
Kramar om än en gång och hoppas att ni skall lyckas!
Tack! Grymt sa grisen, det är en av anledningarna för mig också.
Hoppas det går bra för er o att ni slipper hamna i min situation.
Tack själv men just idag känns det hopplöst...
Dock tror jag på att du och din familj komer växa... vet inte varför, fick bara den känslan...
Usch vet var ni går igenom.. denna eviga längtan... Vi hade tur som lyckades på vårat 1:a ivf. .. vi har idag en pojke på 1,4 år 
Men man börjar ju tänka lite smått på syskon och funderar hur det ska gå... säkert inte lika lätt andra gången....samtidigt känner jag att jag kanske ska vara nöjd med ett barn som är friskt.. vi är ju inte barnlösa.
ja det är svårt.... Vi kanske kommer försöka igen nästa år eller så .. det visar sig!
Hoppas nu lyckas snart!
Lycka till!
Här är en till som är totalt uppgiven just nu...Träffade min sambo sent och trodde trots det inte att det skulle bli något större problem,naiv så det räcker och blir över känner jag idag:(
När vi efter att ha provat det mesta gick över till ÄD trodde jag det var en tidsfråga innan jag skulle vara gravid,trodde
t o m att vi skulle få tvillingar ,såå optimistisk lät läkaren från början och vi tvekade att sätta in två...Nu 5 ÄD senare känner jag mig helt uppgiven och vet inte om jag orkar fortsätta.Det är så overkligt och svårt att tänka sig att bli barnlös.
Har iofs en bonus men det är så mkt tjafs och så dålig kontakt med min sambos ex att det nästa när värre än att ha barn.Önskar så att min sambo skulle få vara pappa på heltid till vårt gemensamma barn isf när det passar hans ex att lämna ifrån sig deras barn...
Håller tummarna för Maskros,måtte det bli nåt nu
Tandmaja: Nej stackars dig, 5 äggdonationer utan resultat ! Hur kan det vara möjligt ? Vad säger läkarna ? Tänk om det inte alls är dina ägg det är fel på utan något annat ... ?
Vi har ju äggdonation i bakhuvudet. Men tänk om det inte fungerar ?! Tänk om det inte är mina ägg som är för gamla utan något helt annat som är roten till allt ?! Hur skall man veta det ?