Jag har gjort slut med min största kärlek, pappan till mitt barn och jag önskade att det inte behövde vara såhär. Jag önskar att jag inte behövde eller har gjort slut. Jag älskar honom.
Men han är ju bara så ego. Jag fixar inte det.
Jag vill bara dra ett täcke över huvudet och sova i 100 år.
usch vad jobbigt.. Har en liten strof från en sång min mamma gav mig när jag mådde dåligt av olika orsaker som jag tycker är väldigt fin utan att bli så himla präktig och sånt vill man ju inte ha när man känner som du..
"det kommer en dag då himlen återvänder
men du kan inte se den än"
Kram!
kramar om! det är tokjobbigt att separera been there done that.
finns om du vill prata av dig med en utomstående.
du har säkert gjort det rätta även om det inte känns så nu
du kommer vara sååå stolt och glad senare över att du vågade
tufft tjejen!
Åh, tack för era inlägg. Nu kom tårarna sprutandes. Jag har inte kunnat gråta förens nu.
Fy Fan. Jag vet precis vad du går igenom. Min flickvän, min största kärlek och jag gick ifrån varandra för några dagar sedan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..
fy vad jobbigt. Det är inte lätt att lämna den man älskar
Fy och usch. Min flickvän gjorde slut med mig i torsdags, vi var förlovade, hon var mitt livs kärlek (trode jag). Jag såg det inte komma, men som en jävla spark i ansiktet. Dom första tre dagarna grät jag konstant, åt ingenting, fy fan man vill bara dö! Det känns dock bättre nu, så om du vill ha någon som går igenom samma sak så är det bara du pratar på :)
Ja, det är tungt och hemskt. Egentligen vill jag bara att han ska ringa mig och säga att han ångrar sig. Att han vill göra allt för mig och vårt barn.
Men han kommer inte göra det. Han ser inte hur han jämt o ständigt sätter oss åt sidan för sig själv och sina behov. Jag kaninte leva så.
Åh, jag tor jag bara ska gå lägga mig och gråta. Verkligen gråta ut. Kanske känns det bättre då.
Det var inte så länge sedan jag var där själv. Att själv ta beslutet att lämna någon man älskar är inte lätt, men är man inte lycklig så är man inte. Jag har tvekat många gånger, jag har ångrat mig, jag har velat dö, jag har inte sett nåt ljus någonstans. Nu nästan 6 månader efter detta känner jag att jag åter börjar bli stark. Jag ser situationen ur ett helt annat perspektiv. Kommer man fram till att man inte orkar mer och flyttar då är det något som är riktigt galet, kanske man inte just då kan förstå varför, man tvivlar många gånger på sitt beslut, men förståelsen växer sakta fram. Jag ville inte lyssna på någon som sa att det kommer att bli bättre, trodde dem inte, ville ju som du säger dra täcket över huvet o sova i hundra år. Det enda jag kan säga dig är att det tar tid och det får ta tid men plötsligt en dag vet man varför man gjorde som man gjorde. Alla har rätt att vara lyckliga och kan inte den man lever med göra en lycklig finns det en annan som kan. En del hittar tillbaka till varandra igen andra inte, de hittar förmodligen något som de anser vara bättre.
Ta hand om dig, det är det enda som hjälper, och glöm inte att det var starkt gjort av dig, du hade styrkan till detta, då har du styrkan att gå vidare även om du kanske tvekar ibland. Du har styrkan att bryta upp och våga bli lycklig med en annan man.
Kramar
Ja, gråt ut. Gråt tills det gör ont i ögonen! Sen letar du rätt på kompisar och gör saker. Det värsta du kan göra är att sitta och älta saker som tex "men tänk om". Sysselsätt dig, det låter antagligen som skit snack, det tyckte jag också, men tiden läker alla sår. För vissa går det fort, för andra tar det år. Kärlek kan likna en sjukdom ibland :/
jag antar att ni försökt jobba på det, jag tycker det är sorligt att du ska behöva göra det men gissar på att det gått så långt att du känner att du måste...... det är ju trots allt DU som måste må bra i förhållandet, även om det är den stora kärleken.... det är inte lätt att lämna den man älskar, dessutom pappan till ens barn. Jobbigare om man försökt och försökt.... man kan alltid hoppas att detta var ett "wake up call" för honom och han ändrar sig och ni hittar tillbaka till varandra....
*styrkekramar*
*kramar om*
Det är nu länge sedan jag själv blev lämnad av den man som var min stora ungdomskärlek.
Han jag älskade djupt redan i 8:e klass. Han jag fann tillbaka till efter 12 år och trodde jag skulle leva med livet ut.
Tyvärr fungerade det inte så och jag var otröstlig i många månader.
Men... det går över. Det tar tid och det är förjävligt att utstå, men min största tröst till er alla är att det faktiskt går över. Till slut...
Jag har lyckats hitta en ny kärlek. Men det tog lång tid...
Hur vet ni som redan har lämnat/gjort slut att det bör ta slut någonstans?
Förstår inte riktigt frågan...
Vad vart det som fick dig att inse att det var dags att lämna honom? Jag menar man kan ju fundera länge på hur förhållandet är men det behövs oftast en slutfaktor vad var denna för dig?
Okej, för mig har ju barnen varit av stor betydelse de sista 8 åren, så det har faktiskt varit baserat på dom.
När jag ser på en man att han inte engagerar sig i barnen, slutar ställa upp för det "inte är hans" osv. DÅ är det finito.
Eller när han är mer med sin dator, kompis, tv, bil än med familjen. Varför ska jag då sitta som en nickedocka och vänta på uppmärksamhet?
Jag gick också i från min stora kärlek i fredags. Jag bara gråter & gråter. Vi har varit tillsammans i 10år & har ett barn på 2år. Samma anledning här han prioriterar sååå fel. Känns bara nattsvart.
*kram* Jag har också gått ifrån min STORA KÄRLEK. Kanske mest på hans initiatvi, me vi gjorde det tillsammans, ingen av oss stod ut med situationen längre. Jobbigt. Man borde ju vara lycklig med den men älskar!!!