Jag är Bonus. Mår sämst av detta. Långt.

*puff*

buhu*

17 klick och helt tomt

Det kan ju vara för att andra som mig läser trådstarten men inte är i samma sits och därför inga råd kan ge *tyvär*

Själv försöker jag undika att ge råd mitt i natten när jag är trött och min stubin och mitt tålamod är = Noll

Hej, TS

Först en stor kram till dig! Här har du en bonus till. Jag kan säkert inte ge dig några livsavgörande råd, men jag delar med mig av några tankar i alla fall!

Jag kom in i min bonus liv när h*n var 4½ år, och nu är h*n snart sju. Min sambo och jag tog det väldigt lugnt i början och vi hade säkert varit tillsammans i drygt två månader innan jag träffade bonusen. Det jag reagerar på i det du skriver är att du väljer att hålla dig borta när bonusen är hos er, och där tror jag nyckeln ligger. Jag tror att du och pojken måste skapa er egen relation, ni måste lära känna varandra, och det går kanske inte så bra om ni träffas väldigt lite när han väl är där?

Svartsjuk var jag också i början, men det gick över ju mer jag lärde känna min bonus. Visst är h*n lik sin mamma, men även sin pappa, och honom älskar jag ju! änk på att du har en jättemöjlighet här! Du får vara med att följa ett barn genom hans liv, inte som hans mamma utan som något annat. Men vad, det väljer bara du. Väljer du att stå vid sidan av så kommer det att bli svårt. Inte minst kanske pappan kommer att undra vad du håller på med. Du kommer kanske också att känna dig utanför.

Lär känna pojken, är mitt bästa råd. Han är trots allt bara tre år, och att han skriker när han inte får som han vill, ja... det är nog ganska normalt, tror du inte? Se till att vara hemma mer när ni har bonusen. Gör saker ihop alla tre. Lycka till!

Jag är bonusmamma sedan 10 år tillbaka och hade egentligen inte alls några problem från början med makens son. Det är snarare nu problemen kommer med hans ålder Han vet vad han vill och känner mig utan och innan så han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att jag ska ge mig.
Problemet jag upplever nu är att jag hela tiden får känningar av att sonen pratar "skit" till sina vänner om mig. Det värsta av allt är att jag ställer upp på honom jämt! Hämtar skjutsar osv osv när han behöver. Frågar t.om. om han ska hitta på något med någon kompis så kan jag köra honom när jag ska handla osv.
Pappan lägger sig inte i och det är jag visserligen glad över för jag vill visa själv var jag står.

Jag var nog också svartis från början men tror jag hanterade det genom att engagera mig ännu mer för att övertyga mig själv om att jag kan för guds skull inte va svartis på ett barn! Men det kan man
Kände mig ofta som ett tredje hjul som bara var i vägen.
Till slut sa jag till pappan att jag med ville vara med på ett hörn vad gäller allt i familjen annars kunde det vara och det blev som jag ville och sedan dess tycker jag det har fungerat mkt bra.

Hoppas det löser sig och att din sambo snart inser att du garanterat kommer vilja ha barn själv med, för inget går upp mot ett biologiskt barn!

Jag är också bonusmamma och det är inte en gång som jag önskat att min man inte hade några barn (Vi har inga gemensamma barn än). Det är en jättesvår sits men om du känner att det är mannen i ditt liv så MÅSTE du acceptera hans barn! Försök att bli en familj, ni tre och hitta på saker tillsammans så blir det lättare. Är du inte beredd på att ta det ansvaret så behöver du fundera om du skall leva med denna man eller inte, han kommer alltid ha sitt barn. Det innebär en del uppoffringar, men tänk på att det är inte barnets fel att situationen är som det är utan gör det bästa. Vi har haft jättejobbiga stunder men jag älskar verkligen min styvdotter! Pressa inte honom med att ni skall skaffa barn tillsammans än, ni har ju bara varit tillsammans i ett år! Lycka till!

jag skulle nog välja att börja på ny kula med en ensamstående.. finns ju många fina singelkillar också utan tidigare familj..
om du mår dåligt av att vara med hans barn..?

antagligen kommer de alltid ha olösta konflikter han o hans ex som inte är överens om barnuppfostran.. du får nog vara beredd på att din bonusson kommer vara ett litet monster i all evig tid..

det är som sagt inte lätt att komma tillrätta med om han ständigt kommer va bortskämd från mammans håll..

eller så går ni på samarbetssamtal alla tillsammans o försöker skapa gem. rutiner..

Hej!
Jag har åxå en bonus sen 8 år tillbaka. Till en början var jag svartsjuk men de gick över ganska snabbt. Nu bor hon hos oss sen 1½ månad tillbaka och de funkar inte alls. Humöret är ju upp och ner surt grinigt jämt och de är ju jättejobbigt för oss som alltid är glada och spralliga. Nu har vi kommit till de stadiet at de är nå fel på oss men de kommer ju inte fram vad som är fel på oss och hur skall vi då kunna rätta till de som är fel. Jag är konstant sur och grinig orkar ju inte med de här. Jag känner att min sambo är den rätta i mitt liv så honom släpper jag inte. Vi har ju kommit så långt att vi utreder barnlösheten just nu och har man kommit så långt så ger man ju inte upp. Jag försöker komma närmare jäntan men utan resultat så vad skall man göra. De jag vill säga att jag vet hur du har de och om jag bara kunde skulle jag hjälpa dig med tips och råd. Men de känns skönt att inte vara ensam om dessa problem. Man måste ju kämpa och orka så otroligt mycket.
Ha de bra lycka till kram

Jag har inte varit i din sits, men tänkte jag skulle skriva i egenskap av att vara bonusbarn!
Situationen är så speciell och ovan för alla parter att det ofta blir lite "knepigt". När min bonuspappa kom in i mitt liv var jag väldigt krävande och testade gränser. Då var jag 4 år. Så ja, bonusbarn kan säkert va jobbiga!
Min mamma såg till att vi gjorde saker som en "familj", vi åkte på semester och utflykter och liknande, för att få tid med varandra och bara vänja oss.
Ge det tid, för det är svårt för alla.

Lycka till!