Psykolog vs. terapeuter och coacher

Jag har gått hos en kurator och kan säga att jag hellre hade gått till en psykolog. Känner inte riktigt förtroende för en kurator..

jag vet inte skillnaden på något typ..

Jag tycker nog att personkemin och förtroendet för just individen, är det som är det viktigaste.
Jag går till en psykolog som visserligen har hjälpt mig mycket, men endel saker har jag även stört mig på hos henne.. Vår personkemi är väl inte 100%, riktigt. Känns som om hon inte helt förstår hur jag känner och menar, även om jag talar väldigt öppet och tydligt.

Har även träffat 2 kuratorer under skoltiden, men de var verkligen fruktansvärda

Och så har jag pratat lite med en barnmorska som inte har nån utbildning alls inom det området, men hon var verkligen underbar att prata med. Så medkännande och förstående!

För mig är det viktigt vad man har för inriktning. Dynamisk teori, KBT, KPT mm Inte så viktigt med om man är psykolog, läkare, arbetserapeut, socionom eller sjuksköterska. Skulle däremot inte vilja gå till någon som endast gått någon liten kurs.

Fismamman, de yrkesgrupper du nämner kan alla gå psykoterapeut utbildning och skaffa sig legitimation. Jag håller med om att det är inrikting och personkemi som är grunden för en lyckad behandling. Vad jag var nyfiken på att få höra var just om ni skiljer på yrkesgrupper med gedigen akademisk utbildning och "de andra". Om man söker på terapier på nätet kommer det upp en hel massa olika titlar. Många som det står certifierad eller diplomerad framför och det låter ju tryggt...men personligen är jag skeptisk. Det verkar lite som psykologi området är lite fritt fram för alla utövare. Ingen skulle komma på tanken att lägga sin fysiska hälsa på någon med en kortare kurs inom medicin så varför finns en så stor marknad inom psykisk hälsa?
Det här är av ren nyfikenhet som jag skriver och alla seriösa är välkomna med sina inslag.

Jag blev fundersam över vad du menar i dina inlägg.
För att gå de olika inriktningarna som finns med olika kurser krävs det väl ändå någon beteendevetenskaplig bakgrund för att ens vara behörig till dessa? (som exempel en beteendevetare eller socionom). Då har ju ändå personen en utbildning inom ämnet oavsett om sen de fristående kurserna utanför utbildningen är kortare. För jag antar att du menar kurser som finns inom KBT och andra terapeutiska kurser.

Men jag utgår från att det ändå finns en akademisk beteendevetenskaplig utbildning hos dessa som går "småkurser" som du beskriver det.
Samtalsterapeuter, livsstils coacher och stress coacher som du nämnt har oftast en beteendevetenskaplig utbildning och har kompletterat olika teurapeutiska kurser. Min åsikt är att de säkert kan göra ett bra arbete om det är rätt människa bakom och att denna kan komplettera psykologen bra så länge personen håller sig till de områden som är inom professionen. Däremot anser jag att det finns områden som kräver en större kunskap där psykologen troligen kan göra ett bättre arbete. Men det finns även områden där en ex beteendevetare kan göra större nytta. Som t ex. gruppfunktioner och socialpsykologiska områden.

Vad menar du med gedigen utbildning? Är det enbart psykologen som har en gedigen utbildning?
Eller menar du att våra olika utbildningar ändå kan komplettera varandra väl?

Themis,

Kul att få fortsätta diskussionen.
Nej givetvis har även socionomer och beteendevetare en gedigen utbildning liksom flera andra yrkesgrupper. Det som ligger bakom min fråga är snarare en egen oro då jag i media med jämna mellanrum läser eller hör talas om personer som kallar sig terapeut eller coach, på samma sätt som vilken sorts behandling som helst kan kallas terapi utan att bygga på vetenskapliga grunder. Det är viktigt att påpeka att jag inte säger att de inte fungerar då jag inte är insatt i dem.
Men min oro är att då orden terapeut och terapi, enligt min mening, missbrukas kan det vilseleda människor att känna en trygghet. Orden i sig inger trygghet. När det gäller medicin är konsensus att skilja mellan "erkända" metoder och alternativmedicin, inom psykologin och psykisk hälsa finns inte samma avgränsingar och det är det som skrämmer mig. Visst kan många utbilda sig på kortare kurser och klara av att sätta igång "enklare" processer inom individerna eller grupperna som deltar men när de möter mer komplicerade fall och sätter igång kraftiga processer vad gör de då?

Jag vill på inget vis hävda att psykologer har egenrätt på psykisk hälsa, det finns fler seriösa yrkesgrupper som kan erbjuda en god vård.

Mycket relevant fråga idag då "coachning" och "personlig utvecklig" är populära ämnen som det finns mycket pengar att tjäna på.

Vem som helst får ju faktiskt kalla sig terapeut eller coach utan 1 enda högskolepoäng. Jag tycker nog som du TS (om jag tolkat dig rätt). Om man mår ordentligt dåligt så ska man nog vända sig till någon som är legitimerad.

Sen tror jag att fenomenet att gå till en coach ofta är ett glamorösare uttryck för samtalsterapi.

Javisst är det en intressant diskussion och dina tankar är inte heller helt obefogade anser jag.

Som du skriver, lättare processer kan även andra yrkesgrupper utföra. Men du undrade vad som händer när de möter mer komplicerade fall. Det är ju då de måste veta om sina begränsningar i sin utbildning och istället överlåta dessa fall till psykologen istället. Det hoppas jag verkligen att yrkesgruppen gör istället för att tro sig veta vad de ger sig in på.

Jag håller på att läsa en beteendevetenskaplig utbildning och tycker det är otroligt intressant att läsa din tankegång. Jag vill inte alls vara en "tråddödare" och fortsätter gärna diskussionen då jag själv tycker det är intressant att se vad du funderar över och hur jag själv ser på det.

Jag ser det som så att psykologen har en djupare utbildning och som självklart ska ta hand om "svåra och komplicerade samtal". Jag har själv varit i kontakt med både kuratorer och psykologer, både bra och sämre. Men det handlar nog ändå mycket om personkemi. Dessutom kanske jag ser det annorlunda idag i och med min utbildning. Men hur som helst gör jag nog ändå skillnad på vilken kunskap en psykolog har jämfört med en kurator eller en coach. Alltså, om jag ska gå i samtal med någon skulle jag föredra en psykolog trots allt. Men däremot om det enbart gäller planering, rent praktiska saker osv så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att gå hos en s.k. "coach" eller kurator.

Sen håller jag med dig att mycket i ämnet har blivit lite mode och att vissa missbrukar genom moderna ord och använder sig felaktigt av terapi mm utan att de egentligen har en bra utbildning. Man kan ju hoppas att det är en tillfällig våg som kommer att svalna. Kanske det skulle behövas tydligare regler?
För på sikt tror jag att det skadar yrkesgrupperna och att människor blir osäkra på vem som kan vad. Det måste finnas tydliga gränser och att kunskapen finns hos dem som utbildar sig så de vet sina begränsningar och ser när det behövs ytterligare kompetens vid svårare fall.

Jag kan bli oehört fundersam över dokumentärer jag sett där behandlingshem startats med egenskapade terapiformer som inte ens är vetenskapligt relevanta. Där har personalen inte heller en behörig utbildning. Å andra sidan vet inte jag hur media vinklat programmen.

Jag var inte alls ute efter att provocera, mitt tidigare inlägg kunde nog uppfattas så. Jag ville bara förstå hur du funderade innan jag kunde reflektera vidare.

Det vore intressant att se flera skriva sin åsikt om deras syn på din fråga.

Var jag deprimerad så skulle jag ju inte gå till en coach precis. Och jag tycker inte det är något alternativ om man har depression.

Det finns ju många olika behadlingar i dagsläget.

BT, KBT, KT, Psykodynamisk, Interpersonellterapi..... några av dom terapier som finns....och det finns ju fler.

Det är ju inte säkert att en psykolog är den rätta hjälpen för ens psykiska hälsa.

En kurator eller tex en skötare kan ju utföra ktb om dom har steg 1 utbildning.

Det man skall tänka på att man får ju inte vara för sjuk, för svårt deprimerad innan man börjar en terapi, medicinering är ju att föredra så man blir lite bättre innan man börjar. Det krävs ju stor handlingskraft av patienten ifråga.

85% har ju gett gott resultat av terapi.

Vilken bahandling som krävs är ju från individ till individ.