Kompis förlorar sin förälder, hur hjälpa?

Hej

Jag har förlorat min pappa i leukemi '94.

Det jag personligen känner o tycker är följande. Är ju tjej också, tjejer o killar känner ju olika. Det märkte jag på min brorsa !

Jag kände att få prata o prata och att någon fanns där för att lyssna och ta emot de känslor jag kände.  Man ska inte säga saker (tycker jag) som typ ''Det går över'', ''Det känns bättre om ett tag'' för det är inte det man vill höra, utan istället saker som ''jag hör vad du säger och försöker förstå''.... man har ju rätt till sina känslor utan att någon säger att så ska man inte känna... hoppas du förstår vad jag menar? 
Man ska helt enkelt finnas till, och låta den andra känna att dom inte stör när man behöver prata i tid o otid.
Min brorsa gick inom sitt skal och ville varken acceptera eller prata om att pappa gått bort.  Det har därför gjort att han 10 år efter bortgången 'gick in i väggen' och har inte riktigt kunna ta sig ur ordentligt nån gång.... att prata är den bästa terapin!!  Tjejerna i familjen, min mamma och mina systrar alltså, pratade oss ur sorgen och mår bra.

Lycka till med allt.... detta är det enda rådet jag kan ge, eftersom det är det som var det viktigaste för just mig....

Ja har inte förlorat en föräldrer, men det har min sambo, tyvärr. Det vi uppskattade var att kompisar hörde av sig, vissa blev helt tysta, "vågade" nog inte när vi hade det som kämpigast.. Dvs precis innan min svärfar gick bort, och precis efter.

Håll kontakten som vanligt, skicka kanske lite sms typ "tänker på dig, säg till om jag kan göra nåt" (Om ni har den typen av relation.)

Vi fick en del kort precis efter han gått bort, handskrivna personliga där det stod typ att jag känner med er osv.. Oerhört värmande.

Visa att du finns helt enkelt, dra dig inte undan!!

Jag har flera vänner som förlorat sina föräldrar.
Jag har informerat dem om att de kan ringa mig oavsett tid och att jag ställer upp om de behöver mig!
Frågar också om de hellre vill att jag håller igång kontakten eller om de vill höra av sig själva när de vill och orkar.

Tack för era svar.

Hittills har jag låtit honom prata mest och bara sagt saker som att jag tycker han är fin som ställer upp så mycket på sin far. Att självklart ska han spendera tid med honom osv. Jag tror inte att jag har sagt att "det går över" (hoppas inte!) men jag har sagt att jag förstår för att jag såg min dåvarande svärfar dö i cancer och var med honom. Var det fel att säga så?

Dessutom sa jag något som jagar mig igår. Jag sa att jag är rädd för att ringa honom för att jag är så rädd för att något ska ha hänt hans pappa. Gjorde jag bort mig där? Låter det helt okänsligt? Gud, jag skäms så för att jag sa det. Tycker ni det var helt fel av mig att säga så?

Hur ofta är lagom att ringa? 1-2 gånger i veckan? Vi känner inte varann så jättebra. Ska jag föreslå en fika eller nåt ibland?

Jag sa att han får ringa mig när han vill om han behöver något.

Sist men inte minst, är det konstigt att han berättar mycket för mig när vi inte känner varann så bra? Jag tycker han verkar vara väldigt öppen med hur han känner och tänker.

Fortsätt gärna att ge mig råd och svara på mina frågor. Alla svar uppskattas!

Finns det någon person som vill svara i natten?

Jag uppskattade att mina vänner hörde av sig ofta. Det var inte alltid man orkade svara men det var skönt att man inte behövde tänka på att höra av sig själv.

Hur ofta tycker du man ska ringa Alex?

det beror nog helt på er relation innan men en av mina kompisar ringde nästan varje dag. Det var inte alltid jag hade lust/tid att svara men då istället för att jag skulle känna mig tvungen att ringa upp så ringde hon lite senare. Det var det som var skönt!

Min sambos pappa avled hastigt i cancer i februari i år. Det var inte direkt oväntat, han hade varit sjuk tidigare men varit ok i några år. När cancern kom tillbaka fanns dock inget att göra.
De flesta av min sambos vänner hörde av sig på ett eller annat sätt. De ringde och några kom på besök. Men en av hans äldsta kompisar hörde inte av sig alls, trots att min sambo träffade hans fru på ICA dagen efter det hänt och ännu har han inte nämnt dödsfallet i de få sms han skickar då och då. Jag kan förstå att döden är ett känsligt ämne och att många har svårt att hantera det, men att bara visa sitt deltagande genom ett kort, sms eller telefonsamtal är ändå värdefullt. Nu känns allt bara krystat och konstigt med den här kompisen som vi ändå umgåtts ganska mycket med tidigare.
TS, hör av dig till din kompis och visa att du finns där för honom när som helst om han behöver prata.