Det man vill uppnå med olika utväxlingar är att få motorn att arbeta inom ett varvtalsintervall då den ger högst verkningsgrad.
Målet är med andra ord att bilen ska ge så låg bränsleförbrukning som möjligt samtidigt som den ska ha god komfort men ändå en kraftberedskap tillräcklig för att exempelvis klara av en uppförsbacke helt utan nedväxling eller med bara en nedväxling.
Hur många växlar en bil rent praktiskt behöver beror på vilken motor den använder och vilket vridmoment (=kraft) som motorn ger.
Bilar som har ett högt vridmoment (=hög kraft på låga varvtal) kan också klara en hög utväxling utan problem och detta är förklaringen till att en fysiskt stor motor ibland kan ge en lägre bränsleförbrukning än en fysiskt sett mindre men tekniskt likvärdig motor.
Att ha många växlar kan på ett sätt vara en fördel då man mera sannolikt alltid har en lämplig utväxling valbar för de yttre förhållanden som råder. Man behöver alltså inte riskera att köra på en växel som är för låg för den önskade hastigheten och som därmed ger en högre bränsleförbrukning och en högre ljudnivå. Likaså behöver man inte riskera att köra på en för hög växel vilket gör att bilen storknar och tappar hastighet.
Många växlar innebär dock även nackdelar, dels så blir en växellåda rent fysiskt sett större ju fler växlar den innehåller och dels så innebär varje växel en så kallad transmissionsförlust, alltså ju fler axlar och komponenter motorn måste driva runt innan kraften når drivhjulen desto högre blir bränsleförbrukning och desto mera kraft kommer bort på vägen till hjulen.
Det hela handlar alltså om att hitta en lämplig kompromiss.
Fram till 1960-talet så hade de flesta bilar 3 växlar, en för start, en för långsam körning och en för snabbare körning.
På 1950-talet kom synkroniserade växellådor, man behövde alltså bara trycka ner kopplingen en gång för varje växling, såsom vi gör än idag. Tidigare så var växlarna osynkroniserade och föraren fick själv synkronisera växlingen efter egen förmåga.
Att köra en osynkad låda är ganska knepigt när man är ovan eftersom man först måste koppla ur den gamla växeln, sedan släppa upp kopplingspedalen och därefter trycka ner kopplingspedalen igen för att kunna skifta in den nya växeln, helst då med lagom mängd gaspådrag så att kugghjulen i växellådan fick hyfsat likvärdig hastighet när de kuggade in i varann för att undvika skrapning ifrån växellådan.
Med snabbare bilar, bättre vägar och hanterbarare växellådor så kom snabbt begäret efter 4 växlar istället för 3 o de flesta biltillverkare gick upp till 4-växlat.
Under 1970-talet så kom bensinkrisen och allt fler bilister började efterfråga överväxlar, alltså en extra väldigt hög växel som dels sänkte bensinförbrukningen och som dels tillät högre hastigheter på de nu allt vanligare motorvägarna med bibehållen åkkomfort.
Succesivt under 1970 till 1980-talet så kom 5 växlade lådor in hos vanliga personbilar men dessa är alltså en relativt modern uppfinning, ända fram till runt 1990 så hade exempelvis Volvo 4-växlade lådor med separat elektrisk överväxel som man manuellt tryckte in med en knapp ovanpå växelspaken.
Många bilar hade också tjusiga emblem baktill som stolt förkunnade 5-speed och liknande.
Jag ser nog en 5-växlad låda som en rimlig avvägning mellan transmissionsförluster och utväxlingsförhållanden, dagens 6-växlade låda känns lite som aluminiumfälgar - mest skådebröd utan riktigt praktisk funktion men jag kan mycket väl ha fel här om dagens lådor kan visa sig bli så bra att de motiverar sin förekomst.
). I alla fall, på focusen så lägger man lämpligen i femman vid strax över 50 km/h. 
