Kontrollerande och manipulativ pojkvän...(lååångt)

Visste inte om jag skulle lägga den här tråden i relationsproblem eller våld/misshandel, men tyckte det hörde hemma mest i den här gruppen ändå...

jag o killen har varit ett par i snart fem år och har en dotter på åtta månader....de första tre åren av vårt förhållande var stormiga, vi gjorde slut och blev ihop 2-3 ggr ungefär och man kan nog säga att det var passion mer än trygghet emellan oss. sexet var fantastiskt men vi delade inte särskilt många åsikter om någonting.

nu bor vi tillsammans (jag är 22 han 28) och det mesta känns bra. men inte allt...jag känner att jag håller på att falla in i en depression, och jag vet inte riktigt varför. jag har ju "allt". barn, fin lägenhet, pojkvän osv...

killen jobbar heltid och jag är mammaledig. jag sköter hela hushållet, men det gör mig ingenting för han hjälper mer än gärna till med dottern på helgerna och när han kommer hem från jobbet på vardagarna. han tar dottern varannan natt utan att klaga, ofta är det till o med på hans initiativ då han vill att jag ska få känna mig utvilad. om jag vill gå iväg och träna så får jag det och han har aldrig sagt något om det (tränar på gym).

det här låter väl inte så hemskt, många undrar säkert varför jag har skrivit detta. men allt står inte väl till. killen HAR kort stubin...han kan vara så där härligt rar väldigt ofta, större delen av tiden, men så fort jag vill uttrycka min åsikt om något som inte han håller med om (kan vara allt möjligt) och vi börjar diskutera lite hetsigt så blir han skitarg. det bara blixtrar i ögonen på honom och han kan säga att jag är dum i huvet. vi grälar aldrig framför dottern och höjer i princip aldrig rösterna mot varandra, så när han börjar med såna där löjliga personangrepp som "dum i huvet" så blir jag väldigt arg. vi har sagt att vi ska vara försiktiga med såna uttalanden....

för två år sedan, en nyårsafton så var vi på en fest tillsammans. en tjej där flirtade med honom, han flirtade inte tillbaka, men situationen kändes dryg så jag ville hem (klockan var ändå två på natten). då sprang han efter mig ut i hallen och sa: du går ingenstans. sen tog han stryptag på mig (jättelöst, markerade mest med handen runt halsen). men jag sa: du äger inte mej, och sen sprang jag ut. han följde efter och gick bakom mig och knuffade mig så jag ramlade ner i en snödriva och då skrattade han åt mej. sen måste han ha fått en knäpp för han började gråta istället och sprang iväg. jag har svårt att glömma händelsen, så jag ville ta upp den här för att ni ska förstå varför jag oroar mig för hans utbrott nuförtiden.

häromdagen matade jag dottern och han torkade av diskbänken. genast erbjöd jag mig att ta över per automatik, för jag är så van att göra allt hemma. jag sa att han kunde mata istället. då sa han: nä jag måste torka av här för det är så äckligt (under diskstället menade han, där jag tydligen hade glömt/inte hunnit torka på ett tag). då blev jag förbannad och sa (fortfarande med lugn röst pga dottern): sen när blev du en sån pedant, innan vi flyttade ihop så var det ju hur grisigt som helst hemma hos dej. o då sa han: ja men du har väl smittat av dej på mej. sen fortsatte vi tjafsa och till slut såg jag att han blev så där blixtrande arg (helt i onödan egentligen) och sa: men är du helt jävla dum i huvet? fortfarande skrek vi inte eller nåt sånt, men vi lät ju irriterade absolut. då blev jag arg på allvar och slutade prata med honom.

sen efter en halvtimme eller så så kommer han och ber om ursäkt o sa: nej men gumman, jag menade ju inte att du städar dåligt, jag ville bara hjälpa till o bla bla bla.

ett annat exempel är att han har massa fina knivar som han är rädd om, och de knivarna får jag inte ställa i diskstället bland andra bestick för då blir knivarna slöa säger han, dessa knivar får heller inte läggas i diskvattnet bland andra bestick utan ska diskas för sig liksom. han ser direkt om jag har glömt bort det och då är det genast: men vad har jag sagt om det här med knivarna, med irriterad röst. han slåss inte men blir sur för ingenting typ.

såna här exempel har jag gott om, han går från sockersöt till skitsur och hotfull  itonen så fort jag uttrycker min åsikt eller så fort jag "initierar ett bråk". det händer nån gång i veckan ungefär.....

vad ska jag göra? han har inte lagt hand på mig sen den där händelsen för tre år sedan, då han lovade att inte dricka, för det var bara då han blev så där arg enligt honom själv, men nu märker jag ju mer o mer att han kan bli arg ändå.

på det stora hela är han väldigt dominant och manipulativ, han vill vara dominant i sängen till exempel och tycker inte om när jag rider honom för det kan han inte ens tända på av någon anledning....

jag använder knappt min mobil, har inte laddat kortet på två år. men nu gjorde jag det för ett par dagar sedan och skickade iväg lite sms som jag då fick svar på. genast sa han då: jaha vem e det som spammar din mobil då?

det ska väl inte han bry sig om liksom, om jag nu äntligen börjar försöka få lite kompisar...han säger alltid att han vill att jag ska ha vänner och jag borde skaffa fler kompisar, men när jag försöker göra det så blir han ju helt klart upprörd.

han är svår att tyda för han ändrar sig hit o dit hela tiden....oftast är han som sagt asgullig och tar mer än gärna hand om dottern men så plötsligt kan han bli så här konstig...

vad göra? :/