Resfeber
Jag har sån överdriven resfeber så jag vet inte vart jag ska ta vägen ibland med mig själv. Det är nått jag haft sen jag var liten och som sitter i än.
Nu går de såklart bättre, väl påväg på resan så släpper det men just steget att ta tex in i tåget som tar emot.
Man får slå sig fram mellan känslorna med armbågarna och 99% av fallen förlorar man och vänder tillbaka hem med svansen mellan benen när man mycket väl vet att man inte kan förklara sig varför man inte är påväg till den man ska till.
Släkten är van och bryr sig inte så mycket, de vet att nångång i framtiden kommer ja 
men mina vänner och framförallt pojkvän lessnar på det och det fullt förståligt.
Helgen såklart likadan igen, alltid ursäkter till mig själv. denna gången panikade jag när tåget var fullt av fulla ungdommar och där stog man höggravid och skulle resa mitt i natten (bra ursäkt va *suck*)
Ingen seperationsångest, de är bara resfeber som gått över styr känns de som, en som man tappat kontrollen över..
Någon fler som har/haft sån ångest av att resa iväg?
Kom ni över det och isåfall hur?
