Personlighetsförändring

Det låter helt normalt egentligen. Du har inte samma känslor för ditt bonusbarn som för ditt riktiga och är helt uppe i rollen som mamma. Tala med ditt bonusbarn och säg att du vill ha egentid med din bebis och att det är viktigt för dig. Men tala också om att ni kan ha tid tillsammans bara du och bonusen också. Det är OCKSÅ jätteviktigt att man har så att man kan lära känna varandra. Uppnosighet tolereras ej. Om barnet säger nåt sånt sätter du dig i samma höjd som barnet, hon ska titta på dig när du pratar och så säger du "jag accepterar INTE att du är uppnosig och säger elaka saker" (med bestämd ton bara). Sen får flickan helt enkelt gå och sätta sig någonstans en stund och så talas ni vid när hon förstått. HOn kan få ta steget att komma till dig och prata. När hon (förhoppningsvis) säger att hon förstår att man inte säger såna saker kan du krama om henne och säga att du tycker hon var jätteduktig och mogen som kom och sa så!

Min styvdotter lägger sig i allt också och är med och pratar vid vuxenprat om saker hon inte har en aning om. Vi talar om då (både jag och min sambo) att hon inte ska lägga sig i.
Jag tror att i 7-8 års ålder (och dessutom om de är lite lillgamla så och kanske har umgåtts mycket i vuxensällskap) gärna vill vara med. Men det är inte bra att barn är med i alla samtal. Dessutom blir det jättejobbigt för oss vuxna att alltid ha en som lägger sig i.

Jag vill också skrika 1000000 ggr att jag vill vara ifred. Men jag lägger band på mig och gör mitt yttersta för att inte visa något. Det är ju JAG som har bekymmer och inte flickan. Men jag drar mig heller inte för att säga att jag vill vara själv.

Din sambo ska givetvis underrättas hur du känner och vara med att säga ifrån när flickan säger uppnosiga och kommenterar sårande!!!

Vad skönt att veta att andra kan känna som jag. Min sambo har väldigt mycket dåligt samvete för att hans första dotter har skilda föräldrar och ser INGA fel hos henne och tycker att hon är det mest perfekta flickan någonsin.

När hon lägger sig i allt så ser han det som om hon är omtänksam och bryr sig och vill imponera oss. Jag måste erkänna att jag har lite svårt att visa mina känslor och säga vad jag tycker. Oftast så stänger jag bara in mig i nåt rum eller blir tyst och undviker min sambo och hans dotter.

Jag brukar berätta för min sambo hur jag känner men han blir jätte sårad och menar att jag bara letar fel hos hans dotter. Ibland känns det som att sen min dotter har födds så kan jag bara se fel hon hans dotter...Det är som om hon är i vägen plötsligt. Jag är ingen elak människa , varför känner jag så förbjudna känslor? Det är inte likt mig. Kommer de att försvinna?

jag har det likadant hemma! Min bonus är 9 år och sen vi fick våran dotter, 8mån, så har jag också börjat störa mej på mitt bonus...jag trodde det skulle bli bättre men tvärtom blev det. Jag tycker inte om henne helt enkelt, hon är så som jag inte vill att min dotter ska vara. Ocharmig(inte glad), otacksam(verkar det som), likgiltig, provocerande, tackar aldrig!!. Jag vet inte...börjar skita i henne mer och mer. Vet inte hur detta kommer att sluta, jag vill att allt ska funka har gått hos psykolog, ältat här på FL, pratat med min sambo, pratat pratat pratat och orkar snart inte mer. SÅ, du är inte ensam! Jag tror detta är vanligare än vad vi bonusmammor tror. Hittar jag svaret på denna gåta så ska jag låta alla få veta, jag lovar.

Jag är själv inte bonusmamma men jag vet att när jag fick min son tyckte jag att hans kusiner var så jobbiga (De är sex år)! Närgångna, efterhängsna och stökiga. Jag ville bara skrika att de skulle hålla sig borta från min bebis och de ville inget hellre än att vara nära honom. Jag var helt enkelt så upptagen av honom att allt annat på något sätt "störde". Känslan försvann efter hand. JAg hoppas det gör det för dig också. Det kanske ksulle hjälpa att få komma och prata med någon? BVC brukar ju ha psykologer knutna till sig

Tack Anonym(vet) och fabri.
Jag känner som Anonym(vet) att jag tycker inte om min bonusdotter helt enkelt. Ärligt talat så har jag aldrig riktigt tyckt om henne eftersom hon har en massa egenskaper som jag inte tycker om men jag har alltid tänkt att jag måste ändå försöka tycka om henne eftersom hon är ändå ett barn men som sagt jag orkar inte mer.
Jag hoppas verkligen att känslan försvinner som det gjorde för Fabri.
Jag har kontaktat BVC och ska börja gå hos en psykolog från och med nästa vecka men undrar om hon bara tycker att jag är elak och löjlig...

Hur som helst så måste jag göra nåt för jag vet att min sambo kommer inte att acceptera detta i längden.

Jag tror att ens beskyddarinstinkter för det nyfödda barnet kan få en att känna en hel del saker som man inte trodde sig om innan barnet var fött... Jag var stundtals grinfärdig på mitt äldsta barn (2½) när vår lillkille var nyfödd för att jag inte fick en sekund ifred att amma eller mysa och ville ibland bara låsa in mig i sovrummet för att få vara ifred. Detta trots att hon är mitt eget barn... Men det har gått över nu!

om du går till bvc så har dom en barnpsykolog som jag har träffat. Det hjälpte ett tag men nu när jag går dit så känns det som jag bara ältar, kommer liksom inte framåt...jag har heller aldrig tyckt om mitt bonus men det var enklare innan min bebis kom. Jag tål nästan inte o se bonusen leka med bebisen, jag vill påpeka (men har självklart inte gjort det!) att dom bara e halvsyskon, tala om för bonusen att det är MIN bebis. Det finns oxå en litenliten chans att bonusen inte är min sambos dotter, vilket jag inte har brytt mig om förr men gör det nu så jag vet om dom är syskon eler inte. Detta är en hemsk situation och jag vet verkligen inte om det finns nån väg ut över huvudtaget. VAD GÖR MAN NÄR MAN INTE TYCKER OM SITT BONUS?? Börjar tro att särbo är det enda alternativet....

Jag hoppas verkligen att det löser sig för mig...Jag vill att mitt barn växer upp med båda föräldrarna. Det är så synd att skiljas pga av nåt sånt, jag menar, jag älskar ju min sambo till döds och han älskar mig. Hoppas att Anonym(vet) klarar detta också.

Anonym (vet) : det bästa är nog att ta reda på VARFÖR du inte är glad åt ditt styvbarn. Är det verkligen barnet du har emotionella problem med eller är det barnets mamma?? Vi lägger ofta över våra känslor på barnen istället eftersom de påminner oss om deras föräldrar.....

Är det saker du kan sätta fingret på (som uppfostran, beteenden etc) eller är det bara en känsla. Man BEHÖVER inte älska sitt styvbarn. Det finns nämligen ingen biologisk naturlighet i att man älskar dem bara för att man är kär i deras förälder. Det du kanske tycker är jobbigt kan ju också vara denna skuldkänsla som du har för att du inte har känslor för barnet. Respektera det och acceptera att barnet finns där....men du behöver inte ÄLSKA det!

TJjofsen: mycket ligger i att jag är osynlig i biomammans ögon...Jag skulle vilja bli sedd av bion och få ett "tack" eller "schysst att du ställer upp" ibland men det kan jag ju drömma om. Bonusens uppfostran och beteende stör mig och hon är sån som jag vill att min dotter INTE ska vara. Det är svårt och försöka uppfostra en 9åring och frågan är hur mycker energi jag ska lägga på det som bonusmamma?! Det är svårt att leva med ett barn som redan är format om ni förstår...! Jag vet att jag inte behöver älska mitt bonus, och det gör jag inte, men grejen e att jag inte tycker om henne ens en gång...Varför jag inte gillar henne e för att hon är bedövad på något sätt, säger aldrig hej, hejdå, gonatt, gomorgon på ett glatt sätt utan en låg och sur stämma, jag måste alltid ta initiativet om vi ska prata, väldigt ocharmig och svår att tycka om (det är det många som säger). Notera att detta är mina känslor och tankar och att jag är väldigt noga med att bonusen inte hör eler vet något, men barn e ju smarta så jag är övertygad om att hon känner något på sig. Som sagt...det är första gången i mitt liv som jag stött på ett problem som jag inte kan lösa! Fy va svårt. TS jag önskar oss lycka till för det lär vi behöva..