snälla någon som vet!! kan man märka symptom redan vid 2 års ålder,? är så orolig min 2-åring bits, slåss, skriker får raseriutbrott jag är så orolig att nåt är fel att han har ex damp, är så orolig att jag blir deppremerad.
Hej, tror du får avakta lite iaf. Det kan ju vara en trotsålder just nu och oavsett hur hemsk ditt barn är så är det normalt ;)
Men du jag har barn med adhd m.m och det behöver inte alls vara deprimerande! Omtumlande, lärorikt jobbigt men också väldigt givande.
Gå inte och oroa dig i onödan!
snälla någon svara!!!!! jag ber!!!
Vill tillägga att få diagnosen adhd/damp är ungefär detsamma som att få glasögon, man har lite svårigheter men det brukar vara bättre att få diagnos tidigt för att kunna sätta in rätt hjälp.
Går ditt barn på dagis kommer dom med säkerligen tala om för dig om ditt barn beter sig avikand mot dom andra barnen.
I mina öron låter det som en normal trotsåldersperiod. Jag har fyra egna barn varav den minsta är 20 månader och hon är likadan då nåt går henne emot! De andra barnen har också betett sig så i den åldern och ingen av dem har DAMP/ADHD utan är lugna och beskedliga (förutom när pubertetstrotset blossar upp...).
Jobbar också som dagmamma och har flera småttingar till i samma ålder som min minsta och de är likadana allihop!
Försök att inte oroa dig, det låter besvärligt för dig med oron, då du tom blir deprimerad för den skull...Din sambo/pappan kanske kan hjälpa dig att avleda barnet när det blåser upp till storm så du inte behöver ta hela stöten själv varje gång?
LYCKA TILL och KRAM på dig!
Det undrra jag också..enligt min bvc sköterska så är det för tidit att börja utreda när,som här,min pojke e 1½år. Men jag tror faktiskt att hanHAR damp. Så som han beter sig så blir jag ibland mörkrädd.. 
bits,slåss,får hemksa raseriutbrott och varken VILL eller KAN sitta still o mysa hos mej. Har han aldrig kunnat så man har ju missat lite.. Det e jättejobbit för jag e sj med honom o kan iblnad dra mej för å säga till då jag vet vilka utbrott som väntar..men gör det förstås!! Går bara därifrån när han ligger där å gapar..dt enda som brukar hjälpa. Jag vet dt kan va trots åxå..men då e ju bara frågan,när den går över.? 
först o främst vill jag tacka er alla som tagit er tid att svara mig. det jag är som mest orolig för är att det ska vara damp eller nåt som bara ska bli värre o värre o jobbigare o jobbigare o att vi till slut en dag ska bryta ihop o inte orka längre, det är min största skräck. jag är livrädd för det. Livrädd för att det ska bli bättree o jobbigare. har läst om andra föräldrar som har barn som lider av damp eller adhd o som säger att det är outhärdligt, att de aldrig får en lugn stund att deras förhållande spricker o att livet är ett helvete. jag är så rädd att det ska hända. jag har ofta sånna här katastroftankar, blir galen av dem,
Även om din son skulle visa sig ha DAMP/ADHD så tycker jag inte att du ska förutsätta att livet kommer att bli outhärdligt och ett helvete. Livet blir i många stycken det man gör det till.
Ett barn med ett handikapp eller sjukdom innebär på intet sätt att glädjen i livet tar slut, den ser bara annorlunda ut.
Har själv ett barn med ett funktionshinder så jag vet vad jag talar om i det här fallet. Trodde inte att jag skulle kunna vara lycklig om det skulle visa sig vara något fel med mina barn heller, innan jag hade varit med om det...Nu vet jag att lyckan inte låter sig påverkas av sånt.
Ett råd; ta inte ut nånting "hemskt" i förskott. Mest sannolikt har du ett helt normalt barn som har en fantastiskt stark egen vilja. Det kan vara en enorm tillgång för honom, så lär honom bara att hantera även upptäckten att även andras vilja är viktig att ta hänsyn till. Det kommer att gå kanonbra!
Vet bara att man inte sätter de diagnoserna på barn innan de börjat skolan...inte mkt till svar men många får nog höra att deras barn bara har värsta sortens trots...
Håller inte med om att DAMP/ADHD/ADD är detsamma som att få glasögon...Särskilt inte när barnet växer upp o det är dags att upptäcka sin identitet...Glasögon är dessutom något som nästan halva befolkningen har...
Men med diagnosen i handen har man mycket lättare att få ett "normalt" liv som inte styrs av sin diagnos.