Hjälp jag har inget tålamod!!

Du är inte ensam.....
Har tur som kan säga till min sambo att nu orkar inte jag mer för mitt tålamod är slut o jag känner mig arg/trött så nu får du ta över, vilket han gör:)
Skickar lite styrke kramar

du är inte ensam den som säger nå annat ljuger eller har en ängels tålamod...

Känner igen det sååå väl. Tålamodet tryter och man skulle bara vilja kasta ut dem genom fönstret och sen får man sååå dåligt samvete över att man inte hade ork att ha tålamodet som behövdes. Men sen så är det alla underbara stunder som överväger dessa jobbiga perioder, ett leende eller att sonen som är 14 månader ger en ett strålande leende och kramar om sin mamma.

Är övertygad om att alla föräldrar känner det någon gång under uppväxtperioden.

Känner likadant. Kan bli rent vansinnig på min tvååring i bland, trots att han är så gullig och snäll.
Hörde att barn brukar bråka mest med sina föräldrar för att de känner sig trygga med dem och vet att föräldrarna kommer att fortsätta tycka om dom. Dom testar oss helt enkelt.

Det enda som hjälper, vad jag märkt själv, verkar vara att visa helt enkelt vem som bestämmer, säga till med sträng röst och om inte det hjälper så ställer man ifrån sig dom.

Men visst får man dåligt samvete och blir rädd för sig själv ibland.
Försöker intala mig själv  om att det är en likgiltig frörälder som är en dålig förälder.  Att det är ett bra tecken att man faktiskt  visar sina känslor inför barnet  så att det får lära sig att det är ok att visa känslor.

Tror att det är väldigt vanligt att man känner som du gör. Tyvärr brukar det inte göra situationen bättre heller, utan snarare värre eftersom barnet då känner av frustrationen och blir bara grinigare och grinigare.

Förhoppningsvis är det bara en period.

He he, jag har blivit expert på att räkna baklänges kan jag säga. Klart man blir tokig ibland!

Oh det är skönt o höra att man inte är ensam!

Du är inte ensam, herregud vad jag känner igen mig.

Det där med att "natta" kände jag tidigt att jag inte hade något tålamod för ;) Så jag slutade med det!

Behöll en hyfsad nattningsrutin... middag, bad och högläsning - men sen struntade jag i när min dotter somnade!
Softade ner här hemma, nattmatade och gluttade på TV:n i lugn & ro - och då somnade min lilla "tids nog" :)

Men kring 9/10-månader så nattade jag henne i babiskyddet... gungade henne med foten och nynnade en enformig "Bä bä vita lamm..."

Precis före en liten ställer sig upp så är det extra svårt att komma till ro :(

Jag känner precis likadant!!!!!
Har 10 mån tvíllingar som just nu tvärvägrar att somna i sina sängar på kvällarna, skriker hysteriskt, väcker varandra, vaknar på natten och kör samma race då... Nu vill de inte ens ta tupplurarna på dagtid utan gråt och skrik. Jättemammig och klängiga båda två, när den ena är i famnen så skriker den andra sig blå och så byter man och då blir det likadant med den andra...
Jag håller på att bli vansinnig, känner allvarligt att jag hatar mina barn på kvällar och nätter... Jag vet, det låter illa att säga så, men det är faktiskt sant. Bävar varje dag inför kvällen/natten. Nu kan jag ju inte ens ta en tupplur med dem på dagtid, och 4 timmar osammanhängande sömn på nätterna räcker inte för mig. Är jätteirriterad och det mesta går ut över sambon även om jag fräser åt barnen när de är som värst också.
Inget kul alls det här... Hoppas verkligen det är en fas de är inne i som snabbt går över...

Känner oxå igen mig..Man brinner nästan av ibland..men sen så får man så otroligt dåligt samvete..Men vi är ju bara människor vi med så..:)