Att ge bort ett husdjur som present

Mina föräldrar hade redan en hund när jag föddes, en blandning mellan Golden och Labrador. Jag minns att han var otroligt tålmodig med mig trots att jag kanske klängde på honom för mycket ibland. Jag tänker på honom trots att jag inte minns så mycket från den tiden.

Mitt första "egna" djur var en katt, en svartvit fin katt som fick namnet Pricken för han hade en svart prick på nosen. Han dog för två år sedan nu, blev en gamling. Pricken finns alltid med mig i hjärtat, har honom på en bild här i vardagsrummet.

Vår första hund en golden med namnet "Masse".
Han var så underbar så mjuk och gosig. Så snäll, man kunde göra allt utom äta hans mat vilket en kompis fick erfara.
Han blev 13 år så han avlivades nog 91. Dock bodde han många år hos min farmor som inte gillade hundar eg. Pappa fick aldrig ha hund som liten men när hon träffade Masse blev det kärlek vid första ögonkastet.
Min farmor dog 89 eller 90 och då hämtade vi hem honom.
Jag var 14 år när han avlivades.
Året efter fick vi en westie med namnet Love me forever "Asta".
Hon var mest min hund så jag gjorde det mesta med henne som valpkurs etc.

Om ett barn är mogen nog att spara pengar till en hund tycker jag dom är mogna att ha en hund men det viktigaste är att föräldrarna vet att dom ska ta det yttersta ansvaret

kram

hade en hund (stövare) när jag var mindre men vi var tvungna och sälja den pga olika anledningar. Fick kontakt med ägaren efter ca 1,5 år efter vi sålt hunden och fick reda på att han misshandlat honom. Jag var jätte ledsen och sa att jag skulle göra vad som helst för att få tillbaka min kära hund. Åkte och tog den för honom och det vart självklart en polisanmälan men jag fick rätt då hunden skakade av rädsla när han ropade på honom. nu har han tyvärr gått bort då han fick canser i munnen men jag kommer aldrig glömma honom

Usch va hemskt . Stackars hund. JAG förstår verkligen inte hur någon kan slå ett djur. Tur att du fick honom tillbaka.

Starkt av dig att hämta tillbaka hunden! En del människor borde inte få ha djur

O ja, jag minns det så väl... Jag var väl ungefär sex år gammal och min mor kom och hämtade mig från min dagmamma. Plötsligt kommer ett litet svartvitt yrväder rusande och jag sa åt mamma: "Men titta, det är ju en hund! Ska vi försöka fånga den?"

Mamma flinade bara brett och ropade på hunden som kom springande till oss. Hon sa att hon hade hämtat hunden på dagen, och att jag nu var "lillmatte"! Hunden hette Ronja och var en Landseertik.

Ronja var verkligen speciell. Mamma bodde i en lägenhet i ett barnrikt område, Ronja var allas hund. Minns speciellt en liten cp-skadad tjej som Ronja genast tog på sig ansvaret för. Om nån okänd kom och pratade med henne (eller nån annan, för den delen) så ställde sig Ronja mitt emellan som en skyddande mur.

Den hunden räddade mitt liv en gång också. Fast det är en lång historia.

Som slutsats kan jag bara säga att jag tror att det lönar sig mer att köpa ett krävande djur så som exempelvis hund och ta hand om djuret tillsammans med barnet istället för att köpa något som bara sitter i en bur, som en kanin eller marsvin. För desto mer barnet får göra med djuret desto större anknytning och ansvarskänsla!

ge bort djur i present till någon gör man ju inte utan att kolla att det är ok först. Men att ge djur i present till sina egna barn tex är en annan sak, man måste ju vara fullkomligt beredd på att ta huvudansvaret och på att barnet faktiskt kan tröttna.
När jag var liten så hade familjen en katt men när jag var 8 år fick jag min alldeles egna katt i present! Gissa om jag var lycklig!! Det var jag som fick bestämma namn, tömma kattlådan och ge mat och vatten! Mina föräldrar höll såklart koll på att jag gjorde det, jag tröttnade inte på min kisse, tyvärr blev han inte så gammal, bara 4 år, överkörd, men jag hade ju gammelkatten kvar, hon blev 19 år, vi fick avliva henne samma sommar som jag fyllde 17. Jag fick även en kanin i present av min granne som hade kaninungar(hon hade kollat med mamma och pappa först)då var jag 11 år och fick ta ansvaret nästintill själv, såklart att mina föräldrar hade koll, men dom kan inte så mycket om kaniner. Däremellan hade vi också en hund, men den var ju hela familjens! Sen har vi haft en katt till också som var familjens men det var jag som tog hand om honom mest men han dog förra sommaren, efter ett 15 år lång liv!
Jag har alltid varit djurintresserad så länge jag kan minnas! Började rida när jag var 4! Jag tror att det var därför mina föräldrar vågade lita på att jag kunde ta hand om djur nästan själv såpass tidigt, i stallet fick man ju lära sig så mycket om ansvar och hur man behandlar djur!
Idag har jag två kissar med min sambo och önskar mig en hund!

min vavvis lever fortfarande! men han är 13 nu, och börjar bli lite skruttig.

däremot blev jag väldigt ledsen när min kanin dog, var nog i 10-årsåldern då.

Vi hade många omplaceringar när jag var liten så det var nya hundar lite då och då. Men det funkade inte riktigt med dom hundarna så vi (mina föräldar) bestämde sig för att köpa en valp istället.

Jag var 7 år och vi var på husdjursmässan här i karlstad och medans vi gick runt därinne så såg min mamma en hundras som vi hade haft tidigare, nämligen Briard! Vi hade haft en Briardhane innan fast en omplacering som vi tyvärr inte kunde ha kvar för att han hade börjat morra åt min mamma, så vi gav bort honom så han inte skulle göra något dumt mot mig eftersom jag var väldigt liten då.
Min mamma pratade med uppfödaren och hon sa att hon hade/skulle få valpar snart och min mamma sa att vi var väldigt intresserade Jag var världens lyckligaste unge när vi lämnade mässan. Tänk, jag ska få en hund!!
Vi var och tittade på valparna sen och jag har aldrig sett något så gulligt i hela mitt liv, åhh så söta! Vi bestämde oss för en liten tik, en brun!
Sen kom dagen då vi hämtade henne, glömmer aldrig resan hem. Jag satt i baksätet med våran nya hundvalp (och jag satt ALDRIG i baksätet när jag var liten pga åksjuka). Yavanna hette hon!
Glömmer aldrig den lyckan jag kände då och när vi kom hem och den tiden med henne. Världens underbaraste!!

Yavanna dog den 23 februari då var hon 11 år. Jag var 7 år när vi fick hem våran lilla hund och nu är jag 18. Hon har nästan funnits hos mig hela mitt liv känns det som och nu är hon borta. Fortfarande när man kommer hem känns det som om hon kommer stå där i dörren när man öppnar, fortfarande så är man beredd på att ta emot henne när man öppnar dörren så att hon inte ska smita ut. Men det gör hon inte längre och det känns så tomt. Vi har en labradortik (Thea) som är 2 år och jag älskar henne oerhört mycket men ingen kommer att kunna ta Yavannas plats, så som ingen kommer att kunna ta Theas plats heller.
Det gör ont varje dag men man lär sig att gå vidare, speciellt när jag har en liten Thea här hemma, ett riktigt busmonster som behöver kärlek och motion varje dag!

Sen hade vi även en katt som blev 19 år. Hon fanns redan när jag föddes jag tror hon var några år då. Min mamma fick henne när hon var 6veckor, alltså väldigt mycket för tidigt. Hon fick flaskmata Trollet som hon hette i början. Eftersom hon kom så tidigt till oss så var hon inte som en vanlig katt. Hon tyckte bara om min syster och min mamma. När jag var litenliten och jag grät så hoppade hon upp i min säng och rev mig i ögonen Hon anföll fötterna på folk om jag gick förbi en säng eller något och hon låg därunder. Ett litet monster och det var bara lite utav det hon ställde till med!
Men vi hade kvar henne ända tills hon blev 19 och jag älskade henne mkt! Hon var våran katt och helt underbar (ibland, inte ofta)

När jag var 5 fick jag en katt av min bror, det var han som kom hem med alla möjliga djur som han tyckte att min mamma skulle ta hand om Så denna katten blev MIN katt och hon var min bästa vän. Jag fick lära henne gå i trappan (det kunde hon nog ändå men det visste ju inte jag ) Jag klädde på henne dockkläder och la henne i min dockvagn och där låg hon lugnt och stilla medans jag drog runt på henne. Jag älskade verkligen den katten! Men så flyttade vi in till stan, till lägenhet. Eftersom hon var van att gå ut och in som hon ville så lät vi min bror ta henne istället. Men hon blev sjuk strax efter och då tog dom bort henne.. Vad ledsen jag var Har fortfarande kvar hennes halsband i min "speciella låda" inlindad i en fin servett. Kommer aldrig att glömma henne!

JA gud det glömmer ja aldrig när ja fick "min" första hund, hade velat ha det i så himla många år men eft vi bodde i lgh ville min kloka mor att vi skulle vänta å vänta... Men en dag då vi äntligen hade flyttat ut på landet i hus talade hon om för mej att i morgon ska vi åka och hämta en valp,, ja va 14 år och grät av lycka!! Denna dag glömmer ja aldrig! Vi hämtade världens bästa hund newfounland/schäfer, en tik ja döpte till Candy, vi gick på valpkurs och hon va mitt allt!! När ja flyttade hemmifrån bodde hon kvar på landet hos min mamma men ja hade m henne hos mej ofta ofta..
Hon blev bara 9 år och hade aldrig varit sjuk i hela sitt liv förrän vi fick ta bort henne 9 år gammal i levercancer, nu ligger hennes urna begravd på min mors tomt och ja och min lilla dotter planterar blommor och tänder ljus där hos henne.
Älskade Candy!

Mitt första djur var en hund som mormor och morfar fött upp. Minns att jag satt utanför valplådan så mycket jag kunde. Minns de sylvassa tänderna, energin, mjuka pälsar. Alla valpar var bokade utan en liten tik, den gulligaste med lite vitt i naken. Skulle nog inte valt den valpen idag. Frågade mormor och morfar om jag fick henne och otroligt gick mamma och pappa med på att bli hundägare. Jag var 5 år och världens stoltaste matte. Självklart tog mamma och pappa hand om henne. Hunde fick heta Jana och hon blev 11 år. Det var en stor sorg att skiljas från henne men glädjen att fått dela några år övervägde saknade.