är det bara jag som mår psykiskt dåligt av att vara gravid?

Nej du är inte ensam om det
tror det är väldigt vanligt och det är väst den sista tiden av graviditeten då man mest ser alla förändringar )0 = Man vill ha barnet men inte vara gravid tyvärr.

Vet precis vad du går igenom. Har gått över tiden nu med 2 veckor och ungefär sen halva graviditeten har jag mått skit!!! Min stackars sambo får stå ut me mycke det vet jag, men orkar knappt se honom heller. Bara skriker och gapar, blir tok ledsen över ingenting och vet inte vart jag ska ta vägen ibland. Skäller ut honom för minsta lilla, och brister ut i gråt för ALLT! Orkar inte heller träffa folk, eller alla dessa jobbiga männsikor som ska va och kladda på min mage...
Vill absolut ha mitt barn, inte det d handlar om, men pallar liksom inte av graviditet. Har fått kämpa nåt så otroligt för att inte helt tappa fotfästet. Har dock börjat bli lite (väldigt lite dock) bättre nu, antar att det beror på att jag vet att det snart är slut. På tisdag blir jag igångsatt så sen slipper jag va gravid.
Försök så gott det går vännen! Vet hur du mår, men nu är det inte allt för lång tid kvar. Och du är absolut inte ensam att må så här. Har sett i en undersökning att ca 80% av alla gravida kvinnor blir mer eller mindre deprimerad. Sen skiftar det ju hur mycke och så...men försök stå ut. Snart över! Massa kramar

skönt att veta att jag inte är ensam. jag funderar på att "skapa-" mig förlossnings rädsla eller vad jag skall säga och hoppas jag får ett kejsasnitt för då vet jag att jag får ett datum den kommer ut. nu kan den ju komma 2veckor innan, 3veckor efter (bor i gbg och där sätter dom igång efter 3 veckor) och alla i min släkt hat gått över tiden minst 10dar!
och jag orkar inte vänta så länge. sambon har gömt knivar och allt typ hemma för jag läser om hur man kan plocka ur den själv. och jag börjar tappa kontrollen!

Jag kände så under min första graviditet.
Det var så illa att jag var jätteorolig inför att bli gravid på nytt eftersom jag inte ville utsätta min son för en sådan mamma (om det skulle hända igen).
Nu blev det inte så. Som tur är så mådde jag relativt bra psykiskt under min andra graviditet.

Jag hade lite problem med att knyta an till min förste son. Jag skyller en del av det på mina känslor under graviditeten. Men efter ca två månader kände jag att jag verkligen älskade honom. Innan dess satt jag mest i soffan och var chockad över att jag äntligen hade fött en bebis (och överlevt, dessutom!!).

Försök att formulera er precis som ni gjort här, i den här tråden. Jag tror också att vi är många som mår dåligt av att vara gravida. För mig var ingenting roligt. Allt kändes grådaskigt, samtidigt som jag verkligen ville ha mitt barn. Det kändes verkligen dubbelt.

Lycka till, alla ni där ute!

Man stirrar sig ofta blind på det där beräknade datumet och funderar på sätt att få bebisen tidigare, jag vet! Jag läste många trådar här om igångsättning och vilka skäl man var tvungen att ha. Jag tyckte inte heller om att vara gravid och de sista två månaderna lämnade jag knappt huset pga foglossning, för att jag var stor som ett hus och för att det var stekhett ute. Nu i efterhand så känner jag att jag absolut tappade fokus lite.

Och jag kan nu känna att jag borde uppskattat all ledig tid jag fick eftersom jag inte har haft en enda sovmorgon sen min dotter föddes (vilket förstås är normalt). Min dotter föddes 17 dagar EFTER bf, och de sista dagarna var oerhört jobbiga! Men tiden går som tur är ganska fort, även om man inte tycker det när man är mitt uppe i det. Försök att intala dig själv att det är värt att slit, även om bebisen skulle komma långt efter bf, och försök sätta ditt problem i relation till andra problem. Det försökte jag göra när jag kände att jag tappade kontrollen och bara grät för att bebisen inte ville komma. Jag fick ju en frisk flicka som tydligen behövde den där extra tiden i magen, och nu 9 månader senare så är de där 17 extra dagarna glömda för länge sen.

Jag hoppas att du snart mår bättre, och att du snart får träffa din bebis! Tänk vad härligt det är att se fram emot!

Hade liknande tankar om just "skapa" en oerhörd förlossnings rädsla just för att få ut den tidigare. Men är otroligt rädd för att ligga under kniven så...Men mycket tack vare min sambo som jag klarar av det här, utan han vet jag att jag aldrig hade orkat me hälften. För då hade jag inte ens kunnat få utlopp för lite av det jag samlade inom mig!
Visste ett tag inte vart jag skulle ta vägen, ville bara försvinna ur det här. Just som du säger med kontroll oxå, känner verkligen det me, hatar att tappa kontrollen och inte veta vad jag gör. Och det har nog oxå varit en stor del i min deppighet under graviditeten. Har så otroligt svårt att inte ha kontroll över vad som händer och sker. Här sitter man med en gigantisk mage och det är allt alla ser på mig. Bara min mage. "hur mår magen?" "växer magen som den ska?" "OJ, vilken stor mage du fått?" "Får jag känna?" Eller ännu värre, känner utan att fråga. Men mycke just det att allt handlar om min stora mage, kanske låter egoistiskt...men inte så jag menar. Längtar massor efter min lilla bebis, men mår pyton av det här. Och som sagt var, kontrollen...Inte kunna kontrollera vad som händer med mig och min kropp. Inte kunna styra hur det går med mitt barn. Tänk om nåt händer, tänk om h*n inte mår bra...massa såna frågor som man inte har svar på och ingen kontroll. Men vet att du kommer klara det, se till att vara öppen mot don sambo som du verkar va. Han låter som han är ett bra stöd. Även om det känns som han inte är det...för det känns som man är helt ensam och övergiven och utlämnad fram för allt!
Vet att det är svårt, och vet att några ord från en främmling kanske inte hjälper så mycke. Men vill att du ska veta att du är absolut inte ensam om att må så här. Fortsätt bara att försöka kämpa, och ta en dag i taget. Till sist når du fram. Har du försökt prata med psykologen om kejsarsnitt? Just med tanke på knivar och sånt. Kanske hon kan hjälpa dig att få tid till det istället. Som sagt var, väldigt vanligt att må dåligt när man är gravid.
Jag hoppas verkligen du klarar det här, och det tror jag!
Massa kramar

jag har pratat med min psykolog om kejsarsnitt, men det känns inte som hon förstår. jag kan inte visa exakt hur dåligt jag mår.
jag bygger upp det där ansiktet man gör när någon frågar hur man mår.
skall dit på fredag igen, funderar på att ta med sambon, så kanske hon kan prata lite med honom. att det kan vara tufft för honom när jag mår dåligt och han kanske kan berätta lite mer exakt att jag ligger och skriker hemma.
men det är så långt kvar!
jag vill bara ha ut den.
har precis "lurat" till mig sex för jag hört att det kan sätta igång. men mår mest illa efteråt då jag e så stor.
har börjat må illa igen, inte så jag spyr, men ingen matlust och allt känns som det fastnar i halsen. jag är livrädd för att jag skall sluta äta och räknar timmar mellan när jag ätit senast så jag äter nått var 4de timma.
Vet du om dom kan sätta igång en för att man har dåligt järnvärde? det är nere på typ 90 nu.

jag hoppas allt går bra för dig också!

Du det låter som om du mår verkligen dåligt, har din psykolog koll på att det är så här? Det låter inte som om du kommer att orka så mycket längre, om du har så allvarliga funderingar på att försöka få ut barnet själv att din sambo har gömt alla knivar hemma och du ligger en hel dag i ångest tycker jag att du skall söka hjälp akut. Psykakuten kan vara en ide´men se till att de då inte bara åtgärdar din akuta ångest och sen skickar hem dig de måste återkoppla med din MVC och psykolog där så du får hjälp på riktigt. Det låter som om du verkligen är i behov av ett fast datum med förlossning att förhålla dig till så det finns ju medicinska skäl till ett snitt för dig. Du behöver hjälp nu, annars finns det även risk för att du inte kommer ha ork kvar när barnet väl har kommit. Hoppas det går väl för dig!

Kan du inte skriva ut det du har skrivit här och visa henne? Det kanske är lättare än att behöva berätta? Jag tycker du har lidit nog nu - så här ska du inte behöva ha det. Jag mådde inte heller psykiskt bra under min graviditet, men orkade i alla fall fungera och sätta upp en mask inför alla utom mig själv.
Eftersom du mår så dåligt kanske du kan bli igångsatt vid bf, det har jag en bekant som blev (fast pga fysiska krämpor).

Låter som en ganska bra idé att ta med din sambo, och kanske göra som anonym (nyfs) sa, skriva ut det här och visa henne. Kan vara lättare än att prata om det, skulle va för mig iallafall. Vet inte om det där med järnvärde, jag har oxå lågt järnvärde, men äter tabletter för det, men ditt e ju ganska lågt så kanske.
Mår inte du alls bra så kan ju barnet påverkas, speciellt när du har svårt att äta. Har jag oxå haft väldigt mycket. Känns som maten bara växer i munnen ibland. Bra att du håller tider och ser till att du äter ibland.
Vet att du har det svårt nu, men kämpa vidare, och kämpa för att få pfykologen att förstå, kanske det hjälper om din sambo är med, han kan kanske få henne att förstå allvaret. För situationer som den här är väldigt allvarligt. Vet själv hur många gånger jag velat ge upp och bara försvinna.
Vet hur svårt det är, att öppna sig ordentligt för en människa man sitter mittemot och berätta hur man mår, speciellt i ett läge som det här. Men tror det är viktigt att du försöker få henne att förstå att det inte bara är graviditets hormoner som spökar. Din sambo borde kunna visa att så är inte fallet. Om han kan berätta lite om hur du mår och beter dig om dagarna. Och jag hoppas verkligen du får igenom ett kejsarsnitt, eller iallafall få bli igångsatt i tid. Få ett slutdatum hjälper mycket, man vet att snart är det slut på det här. För som jag hör det, så behöver du hjälp väldigt snart! Ta upp allt möjligt som kan hjälpa dig, t ex järnvärdet, det kan oxå visa att du inte mår bra! Och det med knivarna, eller kanske få din sambo att berätta om det. Hoppas du får hjälp snart, för hör att du behöver det! Kram