moderkaksrester kvar tre veckor efter förlossningen!

Kan berätta att min svägerska var med om samma sak. De glömde rester av moderkakan i henne och några dagar efter förlossning började hon blöda riktigt mkt. Så mycket att när hon satt påp toa att det nästan hanade överallt. Så hon fick oxå åka in och dom höll på att förlora henne faktiskt. riktigt hemskt.

Hon tyckte att de gjorde fel på förlossningen så hon har anmält detta men detta är snart 3½ år sen och ännu har det inte hänt något.

~BF 16 Juni ~ - * är i v. 33* - det är en pöjke i magen

det hände mig när jag fått mitt andra barn, men inte så allvarlig som att jag behävde åka ambulans in. Men fick inte efter ett par veckor och blödde mer och mer. Åkte in till akuten och de gjorde ULoch det konstaterades att det fanns bitar kvar av hinnorna. Fick sammandragande tabletter (slapp skrapningen) under ett par dagar sedan repade jag mig ganska fort. tror att jag fick antibiotika oxå pga av infektionsrisken. Var återställd efter en vecka ca.
MEn kan ju inte säga att det var en trevlig upplevelse.

Lycka till och hoppas du snart mår bättre!!

Vid min sista förlossning visade det sig att jag hade rester efter moderkakan (hinnor). Min upplevelse var inte så dramatisk som din, utan jag märkte när jag duschade och tvättade underlivet att det var som en "skinnslamsa" som hängde strax utanför slidan. Försökte dra försiktigt men den verkade sitta fast, så jag ringde mödravården och fick komma samma dag och där tog de bort resterna. Till mig sa de att det är vanligt att inte riktigt allt försvinner vid förlossningen, men det handlar om så lite rester så oftast märker man inte att de kommer ut efteråt utan man tror att det är en normal blödning efter förlossningen.
Men stackars dig...vilken otur du haft! Hoppas du mår bättre snart och krya på dig!

Kram Heléne

Tack för era svar, ja det har varit väldigt jobbigt, man insåg hur fort livet kan sättas på spel, var i xenaa svägerskas sitiation. Ha det bra allihopa och njut utav att det är helg!

Någon mer?

Hej när jag läser din berättelse är det nästan pecis som det jag själv råkade ut för. För ganska exakt fem år sen fick jag min dotter allt var bra,fullständiga fosterhinnor. Efter 16 dagar fick jag en sån störtblödning att det rann blod överallt på golvet min man ringde 112 men ambulansen skulle dröja,så han fick ut mig och den lilla i bilen. Jag hade en stor handduk mellan benen och jag kände hur det rann blod. Det tar en timme att åka till sjukhuset och under den timmen är det lite oklart för mig, för jag försvann bort, men jag kommer ihåg att jag tänkte  -jag kommer att dö ,det är nog sista gången jag ser solen och min dotter hur ska det gå för henne och mina andra barn. Väl framme  undersöker dom mig och konstaterar att jag måste skrapas,jag vet att det enda jag oroade mig för då var den lilla,jag grät när dom skulle söva mig men sköterskan var underbar mot mig och lovade att det skulle gå bra.  Resterna som dom skrapat ut skickade dom för undersökning och dom skulle jag få svar på senare. Allt gick väl och jag fick åka hem samma kväll. Men problemen var inte slut där för den dödsångest jag känt satte djupa spår. Jag är en stark människa men jag blev rädd för att vara ensam,jag var livrädd att det skulle hända igen. När jag fick mens efter 4 månader fick jag fullständigt panik,som jag blödde. Tillslut fick jag hjälp av en kurator för att ta mig vidare och det hjälpte,tack och lov! Ville sterilisera mig först men ändrade mig. När jag då fick nästa barn undersökte dom mig med ultraljud och min livmoder var tom. Efter 10 veckor hade jag inte slutat blöda så dom undersökte mig med ultraljud och banne mig det finns nåt i min livmoder,fick medicin som skulle krama ut det. I stället för att bli rädd blev jag arg men det gick över och ut kom skräpet.

Fick barn för ca 4,5 månader sen och denna gången slapp jag allt obehagligt.
Trodde jag var ensam om detta har inte hört detta från nån annan innan.
Jag vet inte varför det blev så det bara händer fick jag som svar.
Hoppas du snart blir starkare! //Kram Camilla

hej!

Jag har upplevt i stort sett samma sak som du, och mår fortfarande väldigt dåligt över det.
Födde vår dotter januari 2006 och förlorade 2,6 liter blod direkt efter moderkakan kommit efter förlossningen.
Mådde skit och fick två påsar blod, hade HB på 78 dagen efter förlossnigen.
Slutade blöda och var på BB i 5 dygn, allt var frid och fröjd till slut.
Väl hemma kom en störtblödning, som blödde rätt igenom nattbinda, byxor och droppade ner på golvet. Jag la mig ner och det bara fortsatte rinna. Min sambo var just denna kväll bortrest, men som tur var var min mamma hos mig, och hon ringde ambulans.
Väl inne på sjukhuset konstaterades infektion i livmodern. SKicades hem med antibiotika och livmodersammandragande medicin.
Detta hände när dottern var 10 dagar.
Efter ytterligare 3 dagar hemma kom nästa störtblödning. Värre än den första. Jag låg i mitt eget blod på badrumsgolvet, och började bli yr, orkade inte lyfta upp armarna ens.
Det ville inte sluta, riktigt vidrigt var det.
Ambulans igen...
Denna gång tittade två läkare på ultraljudet och konstaterade att jag behövde skrapas akut.
Mycket riktigt fanns det moderkaksrester.
jag mådde verkligen skit. Hade 68 i HB och blodtryck 90/50, kände mig itne levande knappt. Så 4 påsar till med blod blev det och ytterligare 3 nätter på BB.
Det var det värsta jag varit med om, och vet inte om jag vågar föda barn igen, men jag vill ju så gärna ge min tjej ett syskon, så vi får väl se.

Precis som hos dig, står det i min förlossningsjournal att fosterhinnorna var fullständiga. men eftetrsom jag blödde så redan då hon fötts borde de ju ha kollat direkt, så hade jag sluppit dödsångesten på badrumsgolvet, 2 gånger!

Jag var inte pigg på riktigt förrän minst en månad efter hon föddes. Min sambo fick ta en extra pappavecka direkt för jag orkade ingenting.

Hoppas du snart är piggare, jag lider med dig, för jag vet ju jobbigt det var.

Kram!

Jag var med om samma sak nyligen. När min lilla tjej föddes för 3 veckor sen var BM osäker på om det ev fanns rester från moderkakan kvar. Hon kallde in en läkare som undersökte kaka och hinnor. Bedömningen blev att de var kompletta. För övrigt förlorade nästan 3 liter blod under förlossningen. 
I fredags fick jag en störtblödning. Rann igenom binda, mysbyxor och hela köret. Det fortsatte att rinna blod bra länge medans jag satt på toan och ringde till förlossningen. Där sa de att det var helt normalt. Jag skulle bara lägga mej och massera livmodern. Blödningen avtog och jag tänkte inte mer på det.
Två dagar senare kom en störtblödning till, dock inte lika kraftig. Sambon tyckte att jag skulle ringa igen men jag gick på det dom hade sagt innan: att det var helt normalt.
I förrgår var det dags igen. Först två störtblödningar som var "ganska" kraftiga, sen en riktigt kraftig. Mina grå mysbyxor blev helt röda på nolltid. Det rann blod på golvet när jag sprang till toan. Kännde mej yr! Ringde till akutgyn. Vi skulle skynda oss att komma. Stuvade in lillan och lite packning och åkte 5 mil i mörker och spöregn till sjukhuset. Jag satt där i baksätet och det kändes som att -Fan snart orkar jag inte längre!
När vi kom in kollade läkarn med vaginalt UL. Japp det fanns rester kvar från moderkakan. Skrapning! Inte kul att sövas ner. Vi (sambon, lillan och jag) fick sova 1 natt på sjukhuset. Nu är vi hemma igen (kom hem igår kväll) och jag är livrädd för att få infektion, vilket verkar vanligt. Jag trodde att man skulle få antibiotika!? Det fick inte jag. Känner efter hela tiden om jag känner mej febrig eller nåt. Känner mig totalt orkeslös och utmattad...
//Linda

Här är ytterligare en med liknande erfarenheter, men det kom lite snabbare för mig. Födde vår son för bara 1,5 vecka sedan.  I min förlossnigsrapport står det att moderkakan kom ut hel. Men bara 3 tim efter förlossnignen säckade jag ihop i duschen med blodet rinnande. Fölorade 2 liter blod och 3 BM sökte efter puls. De lyckades till slut dämpa blödningen. Jag blev kvar på sjukhus och fick 4 påsar blod  under de följande dagrna (hb var nere i 60). Det var fruktansvärda dygn - nålskräck i kombination med hormonomställningen... var så trött på alla karnyler, dropp, alla stick och allt klämmande på magen... Hade aldrig klarat det utan min älskade sambons stöd.

3 dygn sedare hade jag fortfarande smärtor i magen och blödde mer än normalt. Då blev det VUL. VUL visade att det fanns rester av moderkakan kvar, så då blev det äntligen skrapning. Sedan dess mår jag bra och nu är hela familjen hemma igen, men jag är så jä**a arg över att det tog dem 3 dygn att göra det där löjligt lätta VUL. Den enda förklaringen till att det dröjde så länge, som jag fått, är att de var underbemannade. Och så var det nog. Alla ville skjuta på en "riktig" undersökning till nästa skift...  

Hej, beglagar att ni också har behövt vara med om detta. Det som verkar vara enhetligt med oss är att de inte tagit oss på allvar.
Jag ringde första gången på söndagen till gyn pga av färsk blödning men fick svaret att det var normalt. Ringde på måndagen och då fick jag prata med en läkare som sa att om det inte gått över på onsdagen så kunde jag ringa igen men att det inte var något konstigt med detta. Ringde på onsdagen och då sa de att jag var välkommen på fredag. Blödningen blir värre och jag ringer igen och efter mycket tjat så så fick jag en tid senare på eftermiddagen men sen var det som att vrida på en kran blod precis överallt, då blev det ambulansfärd.
Väl uppe på sjukhuset tog de till en början det väldigt lungt,de hade inen koll alls, trodde att jag kommit upp för att jag fått mens, men då åker man väl ändå inte ambulans?
Men när jag så tuppade av då händ det grejer, blev akut skrapad.
Jag mår bättre nu rent fysiskt men psykiskt så är jag svag, jag undrar hur man kommer att reagera den dagen man faktiskt får mens. Det jag upplever är att man var så utelämnad, ingen brydde sig och att livet rann ur en. Oj, detta blev ett lågt inlägg men om ni har lust får ni gärna höra av er till mig så kan vi bearbeta det vi gått igenom tillsamans.

När jag födde vår dotter i januari konstaterades att en 6X6 cm stor bit av moderkakan inte kommit ut. Fick lämna min lilla bebis hos hennes pappa få förlossningen och åka ner för att bli skrapad.
Två veckor senare fick jag en störtblödning, förlossningen sa att det är normalt men jag stog på mig att det inte var en bara avslag. Väl inne konstaterar läkaren att allt inte är ute och jag fick samandragande tabletter. Vid återbesöket några dagar senare säger överläkaren att allt är bra och att det är normalt med blödningar.
När lill tjejen var 6 veckor börjar jag blöda igen hemma hos en kompis. Får igen hör att det är normalt när jag ringer förlossningen (i journalen har sköterskan skrivit riklig mensliknande blödning). Får komma iallafall och skrapas akut, det var fortfarande stora bitar kvar. Enda gången jag har varit glad över att amningen inte funkade riktigt från början så att tjejen var van vid flaska eftersom hon blev ensam med sin pappa i flera timmar.
När jag läser era inlägg verkar det ändå som om jag klarat mig ganska bra (behövde inte åka ambulans fast jag har 6 mil till sjukhuset.)Men det är otäckt att man som nybliven mamma inte blir trodd när man får komplikationer.

Vid min förlossning så krystade jag ju ut moderkakan som vanligt och de sa att den var så hel och fin och frågade om vi ville titta på den. Tack men nej tack, det ville vi inte. Jag hade avslag som vanligt i drygt 3 veckor och sedan trodde jag att allt var över. Men efter ytterligare ett par veckor så började jag blöda, först lite grand och sedan rejält. Ringde vårdguiden som rekommenderade mig att åka in akut. Det visade sig att även för mig så satt någon hinna kvar. Konstigt att det verkar vara så vanligt. Min svägerska råkade ut för samma sak!