Kan säga som såhär, 4 av 4 hanar som bott hoss mig har fått urinsten, trotts bra foder...
Förloppen har varit väldigt olika, så även hur de har mått efteråt.
Första katten som fick det fattade vi inte vad som var fel och han kom till vett på tok för sent, då var han så gott som död redan. Som tur var var det en klok och handlingskraftig vett som tog emot så han klarade sig. En vecka på sjukhus så kom han hemm igen. Han var rätt medtagen när han kom hem och lökte urin några dagar. Han fortsatte i hela livet sitta länge på lådan när han kissade, gick även oftare. Har för mig att han fick ett mindre återfall, men är inte säker.
Andra katten var det ett väldigt åkande in och ut från vetterinären, han spolades ett antal gånger och dom trodde det skulle räcka. Dock blev det operatio eftersom vi fick åka in med honom varje dag i ett par dagar. Han var inte specielt påverkad efteråt, inte mer än vad man är när man blivigt sövd. Han klarade sig utan återfall.
Katt nummer tre fick inget stopp utan hade en stor sten som låg och iriterade i blåsan. Tog lång tid och flera vettbesök (med felaktida diagnoser) Tror det tog ett par år innan han fick rätt diagnos (stackarn!). Han oppererades och efter sedvanlig operationspåverkan blev han SÅ mycket gladare kan jag lova!!! Han visar fortfarande ett visst obehag för att kissa, men har ingen sten och det mest troliga är att det är inlärt.
Katt nummer fyra var väldigt ung när han fick grus. För honom räckte det med antibiotika och diet för att bli bra. Har hänt några gånger att han visat symtom efteråt och då har det räkt med att sätta honom på specialdiet.
Så, det är väldigt olika...
Och för den som undrar vad fasen jag gör med mina katter så kan jag bara instämma i undringen... Katterna har fått bra foder. Alla katterna utan nummer fyra är släkt och nummer fyra hade en UVI när han fick sitt grus.