• isisisis

    Min son och jag

    Det är en helt fantastisk känsla,när man kan uppleva nåt som är så gemensamt.
    Min son har ärvt min musikalitet.
    Det är som om genen vandrat oberörd helt över till min son.
    Vi upptäcker och uppskattar exakt alla nyanser på sama sätt.
    Upptäcker vi nåt nytt,så har vi upptäckt det samtidigt!
    Fast vi sett på melodifestival på 2 håll,så har vi uppmärksammat precis samma saker!
    Helt otroligt.
    Det är som att prata med sig själv! Haha!Och få bra svar tillbaka!
    Nån annan som upplevt samma sak?

  • Svar på tråden Min son och jag
  • olpansfamilj

    ja vissa såna saker , som samma smakupplevelser och så...det är så kul...=)

  • olpansfamilj

    fast det finns negativa också, när vi bråkar så är vi exakt likadana, som att skrika till en spegel...... =) men utseende mässigt ingenting!!!

  • isisisis

    Jaha! Nä vi har inte bråkat nån gång.
    Dottern har däremot ett surt humör,då väntar jag tills det är över! Från fadern med all säkerhet!

  • isisisis

    Undrar om musikalitet kanske är en stark gen å nåt sätt,eftersom det är så förbluffande lika.

    Eller så upptäcker man inte det andra.

  • Emil06

    Nja....vi har samma enivshet

  • Olabandola

    Jag o min pappa rörde oss på samma sätt.

    En gång var vi på släktmiddag o så satte vi oss på varsin stol o sen upptäckte vi att vi satt oss precis likadant... :P
    Plus att vi var extremt lika i utseendet...

  • black is back

    låter ju bra, men personligen kan jag inte sätta musikalitet och schlagerfestivalen går ihop.

  • Mammatillfem

    Härligt-va kul!!!!!
    Ni har,förutom den unika mor och son-relationen- något ni har gemensamt och är lika i...roligt!! Ser er framför mig!!! Många trevliga stunder med musiken ni har framför er!!!

    Jag har samma humor och kan le,flina åt,skratta åt och tycka lika i mkt som min älskade son EMIL log,flinade,skrattade åt,och vi hade så långa,fina,allvarliga och även roliga diskussioner..kändes som vi var på samma plan,tänkte ungefär lika i mkt..och nu kan jag känna att det och det skulle Emil le åt,skratta åt,kommentera roligt,ha den och den åsikten om..och jag tror jag kände honom så bra att det är så han skulle säga..reagera..
    MIN Emil Andersson,jag heter Ewa Andersson...jag vet nu efteråt att jag BLEV GRAVID med honom,älsklingen,världens finaste,sötaste,(trollband alla som bebis!!!Som ung man med!!)att jag blev gravid,han väntades,när JAG var i samma ålder som HAN var när han lämnade oss hastigt,tragiskt,oväntat..

Svar på tråden Min son och jag