Cyklen är stulen och tryggheten borta.

Måste bara skriva av mig. Upptäckte idag att nån stulit sambons cykel, från vårt uterum medans vi varit hemma och bilen stått parkerad på uppfarten. Det känns så tråkigt och smått ofartbart, man måste antingen gå in genom grinden som är precis framför huset elelr tränga sig in vid sidan av vår bil för att nå uterummet som ligger vägg i vägg med vårt hus, vårt sovrum. sambons cykel stod lutad mot väggen längst in och framför stod två stora barnvagnar. Denna människa har alltså medans vi varit hemma, tagit nån av vägarna, trängt sig förbi sakerna i uterummet, lirkat ut cykeln från barnvagnarna och försvunnit med den.
Svårt att beskriva hur det känns. Visst sörjer jag cykeln i sig, vi har för bara en månad sedan gjort vår första cykeltur med lillen i cykelstolen, han älskar det och sedan dess har vi gjort många turer eftersom vi alla tre tycker det är jättekul. Det har redan blivit en rutin att vi varje lördag eftermiddag cyklar iväg en halv km till godisaffären och köper godis. Detta är det slut med nu.
Men det värsta är  att bubblan av idyll är borta, vår gata ligger lite utanför och har alltid känts så himmla trygg, vi känner våra grannar och vi har aldrig en enda gång övervägt att låsa varken bil eller garage, eller husdörr heller för den delen.
Nu är det borta för alltid och jag undrar om vi någonsin igen kommer känna den där lugna tryggheten.