Rädslan för att bli lämnad...

Jag tror att du har alldeles rätt i att det faktiskt kan bli en självuppfyllande profetia om det fortsätter....

Jag har själv tendenser till samma känslor så jag vet precis hur du tänker. Varför skulle jag förtjäna att få vara så här lycklig? Varför skulle jag få behålla en underbar relation....osv.....

För första gången i mitt liv har jag en relation med en man jag verkligen ÄLSKAR - på alla plan! Han är mannen i mitt liv. Vi har samma humor, samma värderingar, samma filmsmak, en otrolig kommunikation, han är oerhört sexig...han är mitt ALLT! Och han känner detsamma för mig...men skillnaden är att jag har ett oerhört bekräftelsebehov, medan han är trygg och säker i våra känslor.

Varje gång han inte kramar mig i förbifarten, dröjer för länge med att höra av sig, inte avslutar sms:em med "puss" el. dyl...så kommer plötsligt tankarna att han kanske håller på att tröttna (fast jag rent förnuftsmässigt VET att det inte är så).

Jag har helt enkelt en läggning som gör att jag tolkar in negativa saker i det mesta (kanske som ett slags "försvar", för att vara beredd när det väl händer??). Men jag passar mig noga för att visa alltför mycket av just den sidan, även om vi är väldigt ärliga mot varandra. Jag tror inte att man står ut med ständig misstro och tvivel, och han har också sagt att allt vore perfekt om jag bara vågade lita på att jag älskar honom.

Vi delar alla funderingar och tankar, men jag känner ändå att jag måste sortera bort en del av just det här, just för att inte kväva honom av tvivel.
Jag försöker tänka så här:
" Jag ska visa att jag litar på honom och hans kärlek. Jag ska njuta av det vi har. Om det tar slut, så har jag i alla fall haft en underbar tid. Om jag INTE litar på honom, så kan jag inte njuta ens av det som är bra. Om jag ständigt visar min rädsla att bli lämnad, kan han uppfatta det som att jag inte litar på honom."

Inte lätt, men det går!

Tack för att du delar med dig av det här!

Det värmer på något vis att veta att fler kämpar med samma sak. Jag känner mig lite mindre knäpp, antar jag

Ja, jag håller också igen. Vill inte tynga honom. Det är väl därför jag skriver här istället.

Men om jag får riktigt kraftig ångest känner jag att jag måste tala om det, åtminstone efteråt. Annars känns det som att jag går och låtsas, som att det kommer in alltför mycket spel i relationen. Men jag försöker rida ut den värsta stormen på egen hand, så att han ska känna att jag tar ansvar för det som är mitt problem. Vardagsoron däremot talar jag inte så mycket om. Andas, andas, andas.

Själv skriver jag ganska mycket om det. Jag har ett litet block där jag skriver ner mina tankar när de kommer. Där skriver jag av mig helt ocensurerat...analyserar så noga jag kan exakt vad jag är rädd för etc. När jag har en lugnare period kan jag gå tillbaka och se min egen oro "utifrån", och med nyktrare ögon.

Där skriver jag också bra saker; vad jag älskar hos honom, vad han gjort eller sagt som gjort mig extra lycklig. När jag har en svart period kan jag gå tillbaks till dom sidorna och försöka bli lite mer sansad.

Det är otroligt skönt att skriva av sig, när känslorna sväller över. Ibland känns det mycket bättre bara av det.

Här är en till som haft detta problem.
Hade, innan jag träffade min nuvarande sambo, korta förhållanden som slutade med att jag blev lämnad. Ett par ggr har jag lämnat förhållanden själv.
Trodde även att jag skulle bli lämnade av min nuvarande sambo, han var lixom för bra för att vara sann!
Men vi är fortfarande tillsammans efter 4½ år och har en son på 2½
I början av vårat förhållande så var jag väldigt osäker och behövde ofta höra att han älskade mig osv... Men nu, och sen några år tillbaka, känner jag mig helt säker!

Jag tror det handlar om att man måste bestämma sig.
Göra ett val helt enkelt, är den här killen värd att jag konsekvent vägrar vara rädd och ta ut sorger i förskott?

Det gör inte att man aldrig mer känner det iskalla draget, men att man kan så att säga mota fan i land, när man känner att man är på väg åt det hållet.
Och prata sig själv till rätta med logik.

Finns det nån reell anledning till att han helt plötsligt skulle sluta älska mig?

OM det gör det, då skulle jag ta upp det och ärligt och öppet prata om det, hellre det än att gå och ha ångest över det, för det är något som slår även på min partner.

Nej, njut av det hela, livet är här och nu.
Och det är så kort, ta vara på det istället för att gruva sig över det som kanske aldrig kommer hända.

Du bestämmer.

En bra idé, känns det som, att börja skriva av sig! Jag ska testa det.

Och skönt med en solskenshistoria, Kristoffer04! Grattis till din fina familj.

REA: det är ungefär så jag försöker göra. Jag motar och motar. Men ångest lyssnar inte alltid på direkta befallningar, tyvärr. Det tar tid att få den att förstå sig på logik. Men i princip håller jag med dig.

Jag känner igen mig i det du skriver. Har inget förhållande just nu, men hoppas ju få i framtiden.
Rädslan för att bli lämnad kan tyvärr bli självuppfyllande, jag vet av egen erfarenhet.
Det bästa råd jag kan ge dig är att prata med någon som har till yrke att lyssna - psykolog, kurator eller vem du nu kan få tillgång till. Att få vända och vrida på de här könslorna och tankarna utan att den man prata med är för känslomässigt involverad kan vara väldigt bra. Jag säger inte att du ska hålla din sambo helt utanför, men det är lätt att som partner känna sig otillräcklig när den man älskar inte vågar lita på att man kommer stanna.

Gör inte samma misstag som jag utan se till att tala med någon annan än din sambo om det här, helst en samtalsterapeut som kan hjälpa dig med din självkänsla. Så får din sambo ditt glada jag